Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

...och någonting oväntat sker.

Idag var en sådan dag. Min älskade morfar gick bort i morse. Min fina, goa, snälla, omtänksamma, smarta och roliga morfar. Du fattas mig, du fattas oss!

Mamma ringde i morse för att berätta vad som hänt, att morfar somnat in. Vi hade ju varit medvetna om att det snart skulle ske, men ändå, när det skedde, kom det nästan som en chock. Att han inte finns längre går inte att begripa.
Det blev en tung dag förstås, men jag pratade med mamma många gånger och förstås min man och systrar. Det är tur man har en familj som står en så nära, att vi kan stötta varann i alla tider. Jag jobbade idag, kände att det var bättre att vara med mina fina kollegor än ensam hemma då barnen går i skolan och mannen jobbar. Morgonen var jättetung, men jag tog med mig ett kort på morfar som jag tittade på då och då, ett kort där han är kanske 40 år och har precis skjutit två gäss. Han ser stolt och stilig ut på det kortet. Så minns jag min morfar. Han har gjort allt. Varit jägare, slaktare, husbyggare, ingenjör, trädhuggare, flottare, bilmekaniker, frisör(!) mm mm.

Busig var han också, till tusen. Många gånger fick man skratta när han eller mormor berättade om hans påhitt.
Jag minns särskilt en gång då vi hade lagt ut gäddsaxar, och lyckats få upp ett flertal gäddor (det var fantastiskt spännande). Vi rensade gäddorna i garaget på andra sidan lilla vägen, mittemot huset. Köksfönstret vette mot garaget och morfar sa att vi hänger upp gäddans huvud med inälvorna hängandes från det i granen, så ser vi vad mormor säger. Oj, vilka bannor han fick av henne!!!
Han visade oss Laver, den "moderna byn" som försvann. Där var han en midsommar med några kompisar och flirtade lite med tjejerna.

Men den bästa tjejen hittade han i Lomträsk. Min älskade mormor. Den historen berättar jag en annan gång. Tänk så tacksam jag är att det blev just de två!
Även om vi bodde så långt bort från varann så träffades vi en till två gånger om året. Mamma, pappa, jag och mina två systrar åkte de ca 100 milen upp dit, vid påsk och/eller på sommaren. Tolv timmars bilresa enkel väg, förstås med en del stopp för förtäring etc. Men vi gjorde det! Och vi såg alltid fram emot det. Upp supertidigt på morgonen, packa in väskorna i bilen och så åkte vi.
Träsmak i röven lärde vi oss tidigt vad det var, men vi klagade sällan . Vi ville bara fram. Vilka härliga semestrar vi hade där! Skidåkning i stora skogar, skoteråkning, pimlade ofta i stora gäng, solning på renskinn, grillning av falukorv, kokaffe, torkat renkött, mormors underbara mat efter en lång skotertur. Midnattsol, mygg, långa bilturer, renar, sommarfiske...

När jag blev äldre tog jag ibland med mig vänner dit också på semestern. Ibland åkte vi dit med tåg, ibland flög vi dit. Ett år bodde jag där med min dåvarande pojkvän. Jag ville vara nära mormor och morfar, kunna åka till dem en vanlig söndag på söndagsmiddag. Det är jag så glad för att jag gjorde.
Trots avståndet hade jag god kontakt med mina morföräldrar. De sa alltid att trots att vi inte ses så ofta så finns vi i varandras tankar. Så är det än.

Morfar, du är älskad och saknad av oss. I mina tankar är du och mormor återingen hemma i erat fina hus som du byggde. Du ligger i soffan i köket och läser tidningen, mormor pysslar om sina begonior eller syr. Ni skrattar ofta, era smittande skratt. Ibland spelar du på din orgel. Ibland sjunger jag och mina systrar när du spelar, "Små nära ting" tillexempel.

Nu är du återingen tillsammans med din kära, som hon har väntat på dig! Och som du har längtat efter henne! Nu får ni rå om varandra igen, riktigt ordentligt. Vi saknar er så mycket men vi vet att ni har det bra. Vi älskar er!!!!!

A beautiful poem

Not flesh of my flesh, Nor bone of my bone,
But still miraculously my own.
Never forget for a single minute,
You didn't grow under my heart - but in it

Author: Fleur Conkling Heylinger

(Thank you to our friend Susanne for sharing it with us)

CELEBRATION DAY, AUGUST 2014

This one of the most important day in our lives! Every time I think about it, I feel happy, I feel that we did the right thing after all. Our children are now ours, forever and ever. And it is wonderful to be able to say that we are P&C's forever family! I could not really do that until the celebration day.

Granny and Grandad had bought some lovely new clothes for the children, an cool shirt for C and a pretty pink and blue dress with flamingos and a pink belt for P. I remember when P put her dress on, and I helped her with the button on the back. She said she felt so pretty in the dress - and oh, that she was! I did her hair too, and thought to myself that next time it will be just me and her like that will probably be at her own wedding day (if she decides that she want to get married of course). It was very special. She also wore her "ballerina shoes", just black shoes which are very pretty...she wants to wear them when she is off to ballet class apparently (must buy new ones as they are much loved and it shows).

All four of us set off to the Court, together two set of proud and excited Grandparents and one auntie feeling the same. It was a bit nerveracking as we did not really know what to expect, the word court is a bit serious anyway, but the word Celebration day made it less so.

Our lovely and fantastic socialworker came too, but the kids socialworker could not make it unfortunatley. Well, she will visit us sometime soon anyway which we are looking forward too. We had such lovely socialworkers and admire their job very much.

We were directed to a waiting room where we were just waiting around and wondering what was going to happen next. P got a bit anxious but Daddy held her and she soon calmed down. C was all smiley and happy.

Then we got invited to the courtroom. Me, Matthew and the kids sat in the front row and our loved ones in the row behind us. The Judge turned up, all dressed traditionally with a wig. Our fantastic parents was on their way to stand up for the Judge (as they had seen in movies etc), but the Judge turned out to have a fantastic sense of humour and said that it is way too much hard work, and it is not that kind of court anyway. It is a Celebration day!We all relaxed immediately!

The Judge asked us a few questions, one of them being who is the oldest of the two and how do the children get on with their Swedish. Regarding the Swedish, they are brilliant! C even thought the Judge a few Swedish words, like Hej and Hej då!
He then gave us a Certificate, where it says "In the Family Court at *place*, the Adoption and Children Act 2002, August 2014, *our childrens names and dates when they were born* was adopted by *mine and my husband's names*, signed by His Honour Judge. That was an amazing moment and the love I felt, and feel, for our two little ones made my heart almost burst with happiness!!

Lots of family photos was taken of course after this, all happy and feeling that we so belong together forever and ever.
The kids then got to choose a soft toy as to remember the day by, and also to try the Judge's chair and wig!Turned out they were not the onely ones as we got some photos of my husband in the same chair and wig too, and myself! Oh, and the grandparents and auntie too. Whilst all that was taking place, the kids and the Judge sat down on some chairs in the back of the room, resting. They were so quiet but the others certaintly wasn't! Made me laugh so much!

Our socialworker gave the children some nice gifts and cards before she had to leave the party, and the rest of us made our way home for a bbq. We had some nice gifts waiting for the kids in the garden, a trampoline and a swing.

My husband and I gave the kids some cards too, one which says "All you need is love" on the front and inside I wrote:
To our fantastic daughter, *her names*, on our Celebration Day *date*¨;
We can not believe that you came home to us o year and a half ago - time flies! And what an amazing time we have had together, as a family. It is certainly something to celebrate. our family! Mamma and Daddy love you so very much and we look forward to an exciting future together with you and C.
Lots of love and cuddles, Mamma and Daddy XXXX

The other one reads:"Live your Dreams"on the front and inside i wrote:
To our fantastic son, *his names*, on our Celebration Day *date*¨;
What a journey it has been for all of us, but we found eachother at last! Today, we are celebration that we are a family, wow, what an amazing thing to celebrate! Mamma and Daddy love you so very much and we look forward to an exiting future together with you and P. Lots of love and cuddles, Mamma and Daddy XXXX

Had this day happened any earlier in our lives together, it would have been a completely different story. We decided to wait until we were ready, as this is a day for the whole family to enjoy. And we sure did! We have got so much to look forward too, and we just love and treasure every moment together now. Every single moment. Even when P is singing "Let it go" from "Frozen" at 3am, in her bed. Loud and clear. She did put up a show. And it was amazing!

Mamma and Daddy are so happy and lucky that we found you, and that you took us to your hearts too. A rough journey, turning out to be something very special. I don't know what I would have done if we did not have you, in our lives, right now! <3 p="">













 

Tomheten inom mig

Idag sörjer jag mitt biobarn igen. Det har grott under ytan länge men idag av någon anledning är det extra påtagligt.
Hur skulle du ha sett ut? Skulle du ha haft långt, blondt och rakt hår som mig? Eller lite vågigt som din far? Skulle du se mer hur som mig eller som honom?
Vad skulle vi ha gjort tillsammans idag? Hur skulle det vara att få fira jul med dig?
Åh, vad jag saknar dig! Det skär i mitt hjärta samtidigt som det är så svårt att sörja någon som aldrig fanns. Men jag har rätt att sörja mitt förlorade barn, det barn som aldrig fick finnas. Som jag aldrig kommer att få bära inom mig, känna det växa i min maga. Aldrig få krama om, leka med, baka med...läsa för. Det gör så ont, så ont! Ååååååh mitt barn, vart är du? Varför fick du inte bli till???

Samtidigt har jag haft turen att få två underbara små barn att krama, ge kärlek, busa med och som valt mig som sin mamma, som vill vara här med oss, som är lyckliga och glada.
De behöver en mamma och en pappa, och de har verkligen tagit mig och min man till sina hjärtan. Sina små och vackra barnahjärtan.

De har också varit med om en jävla resa och behövde en familj lika mycket som jag och min man gjorde. Nu har vi funnit varandra, nu är vi en familj.

Men jag tror att tankar snurrar upp mer nu när julen knackar på dörren, den där stora familjehögtiden. Jag tror säkert att mina barn, när de är större, kommer att fundera mycket på hur det skulle ha varit att fira jul med sin biofamilj..samma tankar som jag har. Men jag hoppas att vi kan prata om det då de tankarna dyker upp. Och kunna njuta av det vi faktiskt har tillsammans, göra det bästa av det.

Livet är verkligen inte rättvist, det har jag lärt mig. Kan tycka att det varit väl hårt många gånger. Just nu har jag svårt att känna och se positivt på saker och ting, får kämpa hårt med att se någon slags ljusning.

Tror att eftersom den här tiden för ett år sedan var så otroligt tung, och att det snart är årsdagen av barnens flytt till oss, så snurrar många tankar igång i huvudet på mig. Ja, jag har gått i terapi men det hjälpte föga. Inte alls, faktiskt. Att det redan gått ett år, det kan jag inte förstå!

Får hoppas på att det vänder snart. Vill kunna njuta, känna sann lycka. Ibland kan jag det. När jag vågar tillåta mig att göra det. Önskar jag kunde göra det mer. Mina barn ger mig många anledningar till att känna lycka. Mina fina, goa, fantastiska mirakel! Älskar er så mycket! Men varför denna tomhet?

Kärlek x 2

Barnen på dagis, jag är ledig och ska snart iväg och handla men innan dess tänkte jag skriva några rader. Det var ju ett tag sedan.
Orsaken till min frånvaro har varit att jag inte haft någon skrivarlust överhuvud taget. Jag har formulerat och tänkt på vad jag skulle vilja skriva men aldrig kommit till skott och inte heller haft lust.

Det har varit en tung tid, ända fram till för en månad sedan då jag äntligen kände att det började vända på riktigt! Det är som att mina positiva tankar börjar få komma fram, utan att de negativa slår bort dem på en gång.

Vi har berättat för våra socialarbetare att vi är redo att fylla i papprena nu. De där sista viktiga pappren som tillslut kommer göra dessa barn till våra. Vi vill bara får det klart, och socialarbetarna blev verkligen jätteglada när vi sa det. Som vi har väntat, sa de :) Det var skönt att äntligen fråga efter dessa papper, då rädslan varit alltför stor att klippa navelsträngen med socialarbetarna av olika anledningar.

Jag kan bara förklara denna förändring med att tiden har fått gå och fått göra sitt. Mitt hopp svek mig aldrig, även i mina mest deppiga stunder när jag bara låg i sängen med ångesten som vägrade släppa taget om mig, hade jag ändå hoppet kvar. Hoppet att det en dag skulle bli bättre, att vi skulle känna att vi är en familj. Familjer kan ju se ut på så många olika sätt, eller hur? Och såhär ser vår familj ut nu. Noll gener delar vi med barnen men däremot delar vi samma humor och samma intressen. Det känns viktigare. För hur hade det varit om det var tvärsom? Jaja, ska inte spekulera för mycket i det nu. Hjärnan går på högvarv som det är.

En annan sak som hjälpt är att jag pratat och pratat om mina känslor och tankar med socionomerna och min kära, goa och stöttande familj, med min man och hans familj samt nära vänner. I början var jag rädd att socionomerna skulle ta barnen ifrån mig, helt ärligt. Det var hemskt. Samtidigt ville jag inte ha dem, barnen alltså. Jag ville bara bort från allt. Mitt liv skulle ju inte vara såhär!! Jag skulle ju få föda fram mina barn, mina biologiska barn. En liten mini-jag och sedan en liten mini-han (min man, reds. anm.).

Det har varit svårt att acceptera att livet inte blev som man tänkt. Som det är uttänkt också tror jag om man tänker på "normen". Att jag kanske aldrig kommer få uppleva en graviditet, det är en stor sorg men jag bär inte med den dagligen. En ännu större sorg skulle vara att aldrig ha barn i mitt liv och i mitt hem. Mina barn. Det hade känts tomt och jag misstänker att det skulle innebära en djupare och mer varaktig depression.

Det jag vill meddela hela världen är att jag nu ÄNTLIGEN accepterar dessa två små underverk i mitt liv!! Det är stort att känna så. En himlastormande känsla utan dess like och jag tror att den bara kommer att växa och växa. Jag älskar dem så otroligt mycket och skulle nu aldrig någonsin vilja vara utan dem. Saknar dem nu när de är på dagis, men njuter av min egentid samtidigt. Det ska bli kul att hämta dem i eftermiddag, de blir jätteglada när jag kommer och skriker: MUMMYYYYYYY!!! innan de slänger sig i min famn. Den känslan, just den stunden, är magisk. Sedan springer min son och hämtar väskorna fort som tusan, för då är han redo att åka hem efter en lång och händelserik dag på dagis.

Allt vi redan upplevt tillsammans, fina minnen. Allt vi kommer att få uppleva tillsammans i framtiden. Vi fyra. Min familj. Äntligen!<3 p="">



 

Kär mor har många namn

Jag har tänkt på hur många olika namn jag numera kan titulera mig själv numera:

Småbarnsmamma
Tvillingmamma
Tvåbarnsmamma
Adoptivförälder
Utlandsförälder

och sist men inte minst:

Yummy Mummy (!)

Och jag börjar känna mig ganska glad i att jag är jag och att det blev som det blev. Min historia är värd att dela, aldrig mer kommer jag vara tyst om någonting!!!

Det är bara under de senaste dagarna som jag känner att det börjar vända till det bättre. Jag känner att jag börjar acceptera barnen som mina, att jag är glad att vi har dem. Att jag tror att livet kommer bli bra, vi kommer bli en familj och känna att vi hör samman.
Barnen delar vår humor, vi skrattar gott och hjärtligt varje dag åt tokiga saker. Vi delar minnen av våra resor tillsammans och längtar tillbaka till Isle of Wight och Carlisle.
På tisdag åker vi till Sverige tillsammans, första gången för och med barnen. Barnens första flygresa. Vi kan åka för att passen kom idag efter många månaders väntan. Kommunen som barnen är adopterade ifrån behövde inte bara födelsemammans birth certificate utan även biomormorns dito för att kunna hämta ut passen! Och det var fel certifikat som de fick fram först vilket gjorde att allt förskjuts med dagar. Gissa om vi varit oroliga för att inte kunna åka!

Kan ju säga att ovanstående histoira fick mig att tänka på celebration day, att det nog är dags för oss att fylla i papprena och skicka iväg. De där magiska papprena som kommer och göra att vi går till court och klubban slås och därmed är barnen våra på riktigt och alla socialarbetare försvinner ur våra liv. Nu har vi ändå haft väldigt bra sådana men våra beslut är deras beslut och tvärsom. Vi bestämmer inte fullt ut hur vi vill ha saker och ting, de har alltid ett finger med i spelet.
Vår underbara socialarbetare kommer vi sakna mycket, hon är en stöttepelare. Barnens likaså. Men vi är trötta på dessa besök även om de är trevliga. Det är dags för oss att testa våra vingar på eget bevåg nu. Säga hej då till "de andra". Fira och gå vidare med våra liv. Celebration day. Det är vår tur nu.

Imorgon ska vi börja packa. Sweden here we come!!!!

Nurserydags!

Jahapp, så kom då den dagen när barnen börjar nursery. Pappa körde dem till the nursery i morse och jag tror alla tre var riktigt spända och förväntansfulla! När jag pratade med pappa för ett litet tag sedan sa han att det hade gått riktigt bra, båda två hade sagt hej då innan han sa det. Vår lille pojke sa dock "Daddy, stay!" sekunden senare men accepterade att pappa måste arbeta. Sedan sprang de iväg med de andra barnen och lekte i sanden.

Jag kan ju säga att jag tittar på klockan med jämna mellanrum och undrar när det är dags att åka och hämta dem. Nej, jag kan inte säga att det är för att jag saknar dem då de bara varit borta i två timmar men jag ser fram emot att träffa dem och höra hur det har gått idag.

Jösses så svårt att koncentrera sig på någonting under tiden! Jag ville göra jättemycket under mina första tre timmar i frihet sedan barnen kom, som tillexempel åka till Windsor och gå på en "coffeemorning" på Molton Brown som jag blev inbjuden till. Kändes ju så lockande just då! Men istället åt jag min frukost i lugn och ro, njöt av min kopp kaffe i helhet, utan avbrott i stil med "Mummy, clean hands!", "Mummy, more shreddies!", "Mummy this mummy that gaaaaaaaaaahhhhhh!" och läste lite skvallerblaskor. Ringde mamma och pladdrade bort en hel timme! Sitter nu och bloggar lite och dricker en kopp te och lyssnar på Rolling Stones på radion.

Nästa vecka blir barnens dagar lite längre, så jag måste hitta något spännande att förgylla min tillvaro med under tiden. Ska som sagt kolla upp skrivarkurser på nätet. Kanske Ann Ljungberg har någonting för mig?

Ok, ok nu ska jag erkänna att jag saknar dem. Men bara lite. Pyttelite. På riktigt. Fasen så tyst det är i huset.....

Men jag är ju eeeeeehhh "normal"?!?!?!

Alltså jag har ju länge funderat på hur jag egentligen är funtad. Har tyckt att "alla andra" är så normala och lever "normala och lyckliga liv"!
Varför gör inte jag det? Varför kan inte jag få känna mig lycklig, nöjd och stolt över det jag har och det jag har gjort? För banne mig, jag är aldrig nöjd. Så jag känner att det är dags att ta mig hårt i kragen och se det jag faktiskt gjort och känna stolthet.

En jag känner väldigt väl hade liknande tankar för inte så länge sedan. Hon sa att "Om jag åker till nån fattig by i Afrika och hjälper till där, då minsann kommer jag känna mig fulländad!". Jag påpekade vänligt att hon inte alls behövde känna så, en slant i en "Rädda barnen" bössa eller liknande kan räcka. Hon höll, efter en viss tvekan, med mig.

Vad har jag gjort då? Jobbat som lärare i närmare sju år på olika spännande platser i Sverige. Träffade en engelsman och flyttade till England. Fick jobb på ett slott trots knackig engelska och lyckades avancera uppåt och jobbar numera på ett kontor på samma slott. Träffar kungligheter flera gånger varje år, har fått se världen, adopterat två fina barn och renoverat hus (husrenoveringen har jag dock slutat med nu haha).
Jag har hittat mina intressen i trädgårdsarbete och matlagning, fått igång mitt skrivande på riktigt men vill skriva mer! Min fina man har köpt ett skrivbord till mig som han just nu - i skrivandets stund - sätter ihop i vårt sovrum. Där ska jag barrikadera mig när barnen är på dagis och bara låta fingrarna dansa på tangetbordet och bilda små berättelser. Det är planen iallafall.

Men tillbaks till "normal". Min terapeut sa till mig "Vill du vara normal?". Tusan vilken bra fråga. Svaret är faktiskt nej, jag vill vara galen! Alltså kul galen. Inte sjukt galen. Nej nej. Jag vill hitta mig själv ordentligt och bara vara. Bara vara nöjd.

Så, nu räcker det för idag. God natt!!!

Lite insikter och tacksamhet så här på lördagskvällen

Det skymmer så sakta därute. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på vår lilla, underbara trädgård. Åh, vad jag älskar den! Den är full av hungriga små fåglar på dagarna, som lyckligt pickar i sig fågelfrön som vi lägger ut till dem.

Häromdagen satt en liten babysparv på min pojkes skottkärra och ropade på sin mamma: "Meeeeer mask, mamma!"(bekant, va?). Mamma Sparv kom kvickt med en mask till sin lilla älskling.
Nu, när det skymmer, börjar mina fjärliar få liv. De lyser upp mörkret i grönt, blått, rött och lila. LED. Så vackra!

Jag har läst lite på familjeliv om sorg. Så många olika sorger det finns! Alla människor drabbas av sorg någon gång i livet. Men de sorger som jag kände mest för var de som några tjejer skrev, som hade drabbats av cancer i äggstockarna och det fanns ingenting som kunde göras för att rädda dem. Hur deras magar växte ungefär som att de var gravida, men det var inget litet barn som grodde därinne utan en elak cancersvulst. De tjejer jag läste om hade inte ens hunnit få bli gravida, inte ens fått barn.

Nu blir det lite mörkt här igen, förlåt. Men dessa tjejers historier tog jag till mig på mer än ett sätt. Jag kan ju säga att tårarna rann när jag läste om deras upplevelser och önskar att det fanns något som kan göras för att rädda dem. Så är inte fallet.

Men så for ju tankarna till mitt eget liv. Att jag bär på min egen sorg är ju ingen hemlighet. Den är väldigt tung att bära många gånger och min största önskan är att den bara ska dra dit pepparn växer och lämna mig och oss ifred.

Jag tror att min lille pojke ibland kan känna av att mamma har en sorg, han tittar på mig på ett speciellt sätt när jag känner mig ledsen trots att jag försöker att dölja det och le. Han vet. Han säger ibland saker som får både mig och min man att inse hur mycket han faktiskt förstår. Som "Mummy, stay!". När jag är riktigt nere spelar det inte någon roll det han säger. Men just nu, när jag skriver, betyder det allt! Självklart ska jag stanna! Självklart ska jag ta hand om dig och din syster för alltid, för alltid. Ni är vår familj nu, ni behöver oss lika mycket som vi behöver er.
Åh jag vill bara väcka er just nu och hålla om er lääääääänge! Det skär i mitt hjärta för jag saknar er så, ändå finns ni bara en trappa upp och sover gott i era sängar. Här hör ni hemma, det har min lille pojke sagt till mig. "Me stay here now!".

Det är jobbigt att skriva det här, för jag har jättesvårt att tillåta mig känna såhär mycket. Det gör nästan ont. Det är lättare att hålla tillbaka känslorna och bara göra det man bör, det man ska. Det har att göra med det vi gått igenom, min man och jag. Jag är en känslomänniska och jag var en drömmare. Men när jag föll, landade jag så hårt och gick lite sönder. Så nu skyddar jag mig själv hellre, döljer mina känslor lite mer än vanligt och har blivit mer av en realist på köpet. Det är verkligen inte lika kul, jag är hellre en drömmare.

Men det jag har är, eller var,  ingen självklarhet. Åh, jag vill bara hålla kvar vid den här känslan, denna positiva känsla. Att jag har mina två barn. De är friska och glada. De sjunger och gillar rock'n'roll. De kan säga "raggarbil". Gud så stolt jag är!

De fullkomligt älskar "Story of a Heart" och när vi kör till Tesco (supermarket) lyssnar vi på den varje gång. Vi hinner lyssna på den tre gånger innan vi är framme, så långt är det till vår lokala Tesco. Sen blir det förstås tre gånger till på vägen hem från Tesco. Och jäntan sjunger med, hon snappar upp texter fort som tusan.
Häromdagen sa hon:"Mummy, me singing rock'n'roll!!!" och japp, det gjorde hon. Ahaha, ahaha, baaaaaby I'm all shooked up!

Jag är inte övertygad om att det finns en Gud. Just nu kan jag inte alls tro det för varför vill han se människor lida? Många människor som lider vill göra och har gjort gott, ändå straffas de. Det går inte ihop för mig. Hörru, Herr Gud, jag kräver lite svar här! Var vänlig och mejla eller texta mig snarast! Ring inte för då skulle jag bli lite mer rädd.

Tack på förhand!

En mindre bra dag

Idag var en sån där dag när jag behövde ta fram minnet av den bra dagen vi hade för inte så länge sedan. Det är tungt idag.
Tungt för att känslan av att jag inte kan knyta an till barnen som jag önskar är extra påtaglig. Ingenting speciellt har hänt, men jag tror att det usla vädret och lite PMS är delaktiga i spelet. Min man tog barnen på morgonen och jag hade dem en stund på eftermiddagen då vi fick besök av några goa vänner och min man hade lite jobb att sköta.

Helt plötsligt slår det mig att PMS har en fascinerande stor del i spelet!!Shit,så det kan vara! Kanske jag undermedvetet inbillade mig att jag kanske var gravid, efter den där illamåendehistoiren och så är jag inte det. Allt är liksom som vanligt.

Hur svårt ska det vara att släppa det som varit, att inse fakta och börja blicka framåt? Att bara få njuta av vad jag faktiskt har, att acceptera att livet blev lite annorlunda men bra ändå?

På onsdag ska jag få lite councelling iallafall. Hoppas hoppas att det hjälper! Jag vet ju hur jag vill känna och må, men jag måste få hjälp att bearbeta allt som varit. Läste lite på nätet och tror på post-traumatisk stress och post-placement depression. Sådär vart jag lite amatör psykolog också, känner mig nöjd över min diagnos till mig själv.

Men det är inte totaldepression alltid, det finns många ljuspunkter också. Jag har bara så svårt att se dem och acceptera dem.

Känns som sirap när jag skriver det här, måste kännas som sirap att läsa också.

En bra dag

För några dagar sedan hade vi en jättebra dag, en sådan där dag som man vill minnas för alltid och plocka fram de fina minnena när det pissregnar ute (ungefär som idag då) och livet känns lite surt.

Jag står i köket och diskar (det är vansinnigt mycket tid man spenderar därinne nuförtiden!) och min lilla flicka sitter vid matbordet och ritar. Det är något hon han pyssla med lääääänge, till min stora lycka! Min lille pojke leker fint med sina bilar i vårt fd. vardagsrum som numera titulerar sig playroom (ge mig mitt vardagsrum tillbaka - nej då, jag är ganska stolt över den nya titeln kan jag säga!!!!!) men kommer snart inspringandes till mig, stolt som en tupp och ungefär en meter längre. Killen har tänkt till lite och börjar ivrigt sjunga sin egen version av "Hey diddle diddle, a cat and a fiddle, the cow jumped over the moon" som lät: "...the cow jumped over the poo". Stoltheten lyser i hans ögon och han väntar på mitt utlåtande som inte lät vänta på sig, jag börjar förstås skratta som en tok. Min lille kille, vad du kan!!!

Den förmiddagen åker vi till adoptionsgruppen, som vi besöker en gång i månaden. Det är underbart att träffa andra i samma situation, så fina mammor med så fina barn! Där kan vi prata om precis allt utan att låtsas som att allt minsann är perfekt. Mycket är ju bra men vi har alla en tuff historia att tampas med och det är skönt att ventilera sig med andra som vet och förstår precis hur det är. Jag träffade en väldigt nära vän där samt ett par andra från föräldragruppen förra året.
Barnen leker fantastiskt bra, men SJÄLVKLART blir det endel bråk. Vore inte normalt annars. Min pojke springer runt med en dockvagn och en liten flicka tar hans docka. Han kommer springandes till mig med dockvagnen utan dockan och säger upprört: Where is my baby??? Where is it???
Så ska man försöka hjälpa till utan att skratta. Det är tufft att hålla sig cool i komiska situationer som barnen inte förstår...

Efter adoptionsgruppen besöker vi till lekplatsen, som ligger strax intill. Den bästa lekplatsen jag någonsin sett, önskar att jag var barn så jag kunde få springa runt där också. Eller egentligen spelar det ingen roll för jag leker där ändå. Hoppas på den där underliga studsmattan som är som nedsänkt i marken och på de konstiga kuddarna som sitter ihop med rep. Barnen också, vi har så roligt. Sedan äter vi lite mellis på ormbänken. Den är fin. Vi stannar där en bra stund innan det är dags att åka hem igen.

I bilen på väg hem utbrister tjejen: Snart hemma! Like snot!! (förtydligande: när hon uttalar snart låter det som snot = snor). Vi skrattar gott alla tre.

Efter lunchen blir det rock'n'roll i vardagsrummet. Vi dansar som tokar alla tre, barnen jublar högt och flickan har börjat lära sig texterna till endel av sångerna och sjunger med. "Mammy, me singing rock'n'roll!". Det låter i mina öron lika fint som kyrkomusik gör för en präst. Eller nån sådan fin liknelse.

Därefter känner jag att tiden är inne all visa dem raggarbilar på youtube. De är trots allt framtida raggare, fast det vet de inte än (med eller utan häng spelar ingen roll, jag kommer bli en stolt raggarmamma).
Det går hem med besked! "More raggarbilar!!", säger båda två. Jamensjälvklartskavitittapåflerojsåkuldethärär!

På kvällen äter barnen pasta. Flickan har en jättefin fantasi och helt plötsligt sitter en av hennes pastasnurra upp.
"Pasta sitting down!" (kul där med svenska och engelska motsatser som betyder samma sak) och det gör den verkligen. Efter ett litet dag säger hon nöjt:
"Nappy change!"och en av hennes pastasnurror ligger ned medans den andra står och byter blöjan.

Pojken räknar sin pasta på svengelska:
"One, tå, fyra, fem, eight, nine, ten!".
"Wow", säger jag "så mycket pasta!!".
"Yes", får jag till svar men jag vet inte om han har förstått vad jag sagt.

Vid sju-tiden plaskar barnen glatt i badkaret och jag hör Matthew ropa "Helloooooo" från hallen. Jag ropar "Helloooooo!" tillbaka men tycker det är konstigt att jag inte hörde dörren låsas upp. Barnen stämmer in i min "Hellooooo"- kör men ingen Daddy dyker upp. Konstigt. Jag går och tittar i hallen men den är tom! Då tittar jag ut genom barnens sovrumsfönster och ser att Matthew precis har kommit hem och parkerat bilen på garageuppfarten. Mycket underligt.

Barnen myspyste i sina pyamaser framför Peppa Pig, eller Greta Gris på svenska och åt en rusk. Oj, så mysigt de hade! Sedan var det dags för godnattsaga.

Älskade - saknade

Till mitt älskade barn, till Amelia


Ända sedan jag var 16 år har jag längtat efter dig, drömt om dig. Du har alltså funnits i mitt hjärta och i mitt liv i många år. Min drömtjej. Min alldeles egna lilla tjej.
När jag så träffade mannen i mitt liv och din tilltänkta pappa kom drömmen om dig allt närmare. En bild av dig växte fram:

Du heter Amelia. Du är nu fyra år och har vackert linblont och spikrakt hår och blå ögon. Luggen är kortklippt medans det övriga håret räcker till strax under axlarna.

Du är lika nyfiken på livet som jag. Lika fantasifull och väldigt kärleksfull. Du ser detaljer som så många andra missar, du sjunger hela tiden, lägger pussel och gillar att vara med i köket när mor och far lagar mat.

En dag när jag hämtar dig från dagis visar du ivrigt din lerfigur som du har gjort. Jag kan inte riktigt se vad den föreställer men du berättar om den med sådan inlevelse och övertygelse att den underliga lilla varelsen visst ser ut som draken in Bamse, den som gillar köttbullar. Den är vacker att titta på.

Jag brukade se din skugga bakom mig när jag var ute i trädgården och vattnade blommor eller planterade. Det gav mig gåshud. Det kändes så verkligt! Som att du verkligen var där!
Jag brukade höra dig och din lillebror Oliver, springa i trapporna och skratta gott. Då ropade jag: "Inte springa i trappen!!!" och kände mig som en ansvarstagande supervuxen mamma!

Din lillebror Oliver är två år. Han är också blond, med lite lockar som sin far. Han är ganska nyfiken på hur saker och ting fungerar, ganska praktisk. Precis som sin far. Han sjunger också väldigt ofta, och hittar på egna texter. Du gillar att sjunga så som det "ska vara", sådant är viktigt för dig. Men ibland skrattar du gott åt din bror, endel saker han sjunger är för roliga.
Du gillar att visa Oliver hur saker och ting fungerar och är lite lillgammal. Mina underbara barn!

Men du och din lillebror finns bara i mammas fantasivärld. Och ni tar upp för mycket av min tid, mina tankar och jag känner sådan saknad efter er att det är svårt för mig att finnas i den riktiga världen så som jag skulle vilja.

Här, i den riktiga världen, finns två jättefina barn som behövde en mamma och en pappa. De hade ingen men nu har de fått det. Jag väljer att se dem som era syskon. Och jag måste vara med dem nu, med själ och hjärta. Det är inte rättvist mot dem annars.

Därför, mina älskade och underbara spökbarn, måste jag och pappa nu säga farväl till er. Vi älskar er så mycket, så mycket. Vi kommer att sakna er. För alltid i våra hjärtan!

Vila i frid, Amelia och Oliver!

Aha - upplevelsen

Det hände en sak i morse som gav mig en tankeställare och även en insikt att livet måste gå vidare. Att jag måste släppa det gamla och blicka framåt. Så här var det:

Jag stod i köket och plockade lite bland disken när en känsla av illamående sköljde över mig. Jag har aldrig upplevt något liknande förut och inbillade mig förstås fort att det måste vara så som gravida kvinnor kan ha det??  Kan jag vara gravid?? Är det äntligen min tur nu?

Jag lyckades stänga av de tankarna för en stund och sa till mig själv att jag var bra knäpp som tänkte så, ända tills nästa våg av illamående kom och jag var nära att spy. Då gick tankeverksamheten igång med väldans fart: tänk om, tänk om, tänk om!!!!Hoppas, hoppas, hoppas!!!!

När känslan försvunnit för gott började jag "slå på mig själv" (inte bra). Jag kände mig så arg att jag överhuvud taget ens för den korta stunden kunde tro något så dumt! Jag är inte gravid, det är klart jag inte är!! Dumma jävla brud!

Upplevelsen fick mig att inse att jag måste släppa dessa tankar och gå vidare. Det är dags nu, för att jag ska få ett värdigt liv - eller snarare börja leva igen och njuta av det jag faktiskt har! Sluta hoppas, sluta undra, bara släppa alla tankar på att jag kanske någon gång i framtiden ska få ett biologiskt barn. Min största önskan. Men den önskan gör att jag inte ser det jag har, två fina, friska, härliga, spralliga, underbara, busiga, levnadsglada, humoristiska, coola, spontana barn. Nej, jag har inte fött dem. De har ungefär noll gener från mig. De har bruna ögon och jag har blå. Men de börjar så sakteliga kännas som mina barn.

Trädgårdskul

Solen skiner, vinden blåser lätt och smeker våra kinder, fåglarna kvittrar och barnen leker i trädgården. Värsta idyllen!
Men så är det ju inte hela tiden...eller man kanske ska säga bara stundtals. För oftast busbråkar ungarna, tar varandras saker - trots att det finns två av en del av dem så ska de likt förbannat ha samma. De springer in med skitiga skor i på ett nystädat golv, de knuffas och puttas och drar varandra i håret.

Men så hör man hur de sjunger svenska barnvisor när de nöjt gräver i hmmm rabatten. Jag hör flickan nöjt ropa :MASK, MUMMY!!!och kommer sedan inspringandes med en stor fet grå larv för att visa mig sitt fynd. Den är verkligen jättefin, verkligen! Nej nej inte inte i huset, unge!
Ok, ok säger flickan och lägger den på trappen till uteplatsen. Splash! Jaja, det var ju bara en tidsfråga.
"More maaaaaaask!" ropar flickan upprört.
"Ja då får du gå och gräva lite då", säger en trött mamma.
"Mummy, boots dirty!" säger pojken och klampar in med sina jordiga stövlar.
"Ok, vi får gå ut och ta bort det då!"
Nu räknar han på svenska:
"One, tå, fyra, fem!"

Jag är stolt. Men en drink behöver jag allt.

Onsdag

En helt vanlig onsdag hemma hos oss. Barnen leker i trädgården och gräver i den där sandlådan som vi ännu inte har, men man tager vad man haver så de har fått en liten bit i rabatten som får stå ut med att agera sandlåda innan den riktiga kommer.
Flickan gräver som tusan, när hon inte ritar med kritorna på plattorna därute. Det blir riktiga konstverk!
Pojken har tvättat sin boll flera gånger och visar mig hur fin den har blivit nu när den är riktigt ren. Han ser så stolt ut.

Jag försöker under tiden att "sign up" för hemleverans från Tesco. Två gånger har jag försökt. Båda gångerna får jag ett meddelande att någonting inte fungerade under processen så jag är välkommen att prova igen senare. Kan ju säga att det provade mitt tålamod rejält med allt som ska fyllas i, men än ger jag inte upp!
Hemleverans - halleluja! Slippa åka och handla med två barn som helst inte vill sitta i vagnen (och det förstår jag ju) med en matlista lika lång som tomtens önskelista från alla barn.
Visst, det går ju oftast bra men barnen blir fort trötta och likaså jag. För att inte tala om alla tunga grejer som ska inhandlas och släpas på. Nej, det får bli hemleverans en gång i veckan så får vi ta småturer till Tesco och köpa det som kan tänkas behövas för stunden. Nu känner jag mig jättevuxen. Eller inte än, måste ju lyckas med att signa in först. Men sen så!

It's a monster!!

Så sa min lille pojke när han såg att dörren till hans och syrrans sovrum öppnades och jag klev in för att säga godmorgon. Som tur var, ändrade han sig snabbt och sa:
"No, it's Mummy!"
Så jag tycker fortfarande om honom :)

Igår spenderade vi många timmar i skogen. Det var härligt. Strålande sol, tallar, kottar och kvistar. Lite picnic hade vi med oss som vi mumsade på vid lunch.
Vi hittade världens största kotte också, den tog vi med oss hem. Jag vet inte vad vi ska göra med den än, men den är fin att titta på.

Det allra mysigaste var nog när vi skulle gå hem och barnen levde livet efter "carpe diem", något som jag haft  - och har - väldigt svårt för att göra. Men de fick mig att sätta mig på ett nedfallet träd och bara ta in naturen, gräset, kvistarna ja allt som vi såg. Vi satt där länge, länge och pratade om allt vi såg. Flickan hittade en kvist som gräset växt över och bestämde sig för att slita upp den. Oj, så hon tog i, med världens bästa "hmmmwwwphhhhh"! Men kvisten blev kvar. Jag skrattade gott och anade ett leende på hennes läppar.

Sedan hittade vi en plätt med gammalt gräs, som hö. Det har varit så kallt här så det gröna har inte kommit upp än. Det var underbart. Det påminde mig om området vid bäcken där mina föräldrar bor och naturligtvis blev jag ganska nostalgisk.
Barnen sprang runt där länge, länge och ramlade lite här och där.

Tanken är att ta ut ungarna på långa skogspromenader en eller ett par gånger i veckan. Skogarna häromkring påminner mycket om skogarna därhemma och jag vill ge barnen samma härliga upplevelse av dem som jag har. Kolikokok (ska man inte ropa i de engelska skogarna, men det gjorde jag).

Strössel

Idag besökte vi besökte vår lekgrupp som vi går till varje måndag. Full rulle förstås så fort man klev in och höjdpunkten var helt klart när barnen fick dekorera muffins. Strössel som for åt alla håll och kanter, endel fastnade även på glasyren. På med lite gelebjörnar och chokladbitar sedan rätt i i munnen. Barnen var ganska speedade ett tag efter att de ätit en eller två muffins var kan jag säga.

Efter lunch besökte vi ett stort trädgårdscenter (det största jag någonsin varit på och ett av våra lokala dito) tillsammans med en kompis till mig. Där fanns en display av klätterställningar med och utan rutchkanor så det blev åka av. Ja, jag erkänner jag var sugen jag med men jag höll mig den här gången. Men nästa gång, då!!!!!!!

Mummy - Mamma

Idag vid frukosten tittade min flicka mig rakt in i ögonen med en varm blick, log och sa:
"Mummy - mamma!".
Kan bara säga att det var ett magiskt ögonblick, att hon snappat upp ordet mamma och förstår att det betyder samma sak som Mummy.
Självklart vill jag gärna bli kallad mamma, men när barnen kallar mig Mummy som att det vore det mest självklara i hela deras värld, känns det ändå väldigt bra.

Uppåttjack

Långt innan barnen kom till oss kände jag en stark oro i min kropp. Ville jag det här? Var det rätt? Men om jag inte gjorde det kanske jag aldrig någonsin skulle få bli mamma. Men tänk om jag en vacker dag blir på smällen ändå, sådana mirakel har ju hänt andra?

När barnen då kom för att bo hos oss, kom även de tankarna tillbaka och sorgen över att jag inte fått biologiska barn. De senaste månaderna har jag brottats med dessa tankar, det har ibland varit nattsvart och jag har inte kunnat gå upp ur sängen. Ja, det var dagar då inte var själv förstås utan då min man varit hemma eller vi har haft besök av mina föräldrar så har de fått ta hand om barnen. Vi sa till barnen att mamma "jobbar". De dagar då jag inte haft någon hjälp och varit som en zombie har jag verkligen ändå gett allt jag kunnat till barnen.

Jag insåg att jag behöver någon slags vägledning och pratade med vår Social worker, som sa att jag antagligen har/hade "Post placement depression". Det kan liknas vid "Post natal depression", där man känner sig värdelös som mamma, att barnet skulle få det bättre hos en annan mamma, att man inte vill ha barnet.

Så kände jag ibland. De var ju inte mina iallafall så hur i all sin dar skulle jag någonsin känna att jag är deras mamma? Jag brottades med känslor som "Åh vad glad jag är att jag har er" och "Vi lämnar tillbaka dem. Jag vill inte ha dem, jag vill inte ha det här livet. Jag vill vara fri, jag lägger ner familjeliv AB".

Jag fick förslaget att kontakta min familjeläkare och gjorde så. Hon skickade en referens till en terapist och jag ska gå och prata med nån kvinna nästa vecka för första gången för att få reda ut mina tankar och känslor.

Jag fick även förslaget att ta nåt antidepressivt läkemedel, vilket jag var tveksam till. Jag menade på att det blir ju en slags falsk lycka (ja, jag är oerfaren och vet väldigt lite om sådan medicin, därav min tveksamhet att ta det också).
Men när det var så nattsvart beställde jag återigen tid hos min familjeläkare för att få lite "uppåttjack"utskrivet.

Idag träffade jag min familjeläkare igen. Hon är verkligen superbra! Det bästa av allt med detta möte var att jag ärligt kunde säga att jag mår bra, att jag känt mig glad och nöjd med mitt liv sedan i söndags. FYRA HELA DAGAR!!Jag funderade på att ställa in min läkartid i morse men min man sa att jag skulle gå ändå, för att få lite råd om inte annat.
Läkaren sa att det inte fanns någon anledning att skriva ut någonting just nu men att jag skulle höra av mig ifall det skulle ändras.

Phew!!!Hoppas, hoppas denna nyvunna lycka håller i sig!Jag vill ju kunna njuta av att vara tillsammans med barnen, skratta med dem, ha kul, sjunga. Och nu gör vi det, för att jag äntligen accepterar dem.
Post placement depression nämndes aldrig i adoptionskursen vi gick, den mesta fokuseringen låg på barnen och deras känslor och att det kan ta tid för barnen att acceptera sin eller sina nya föräldrar. Men inte att det kan ta tid för föräldrarna att acceptera den eller de barn de väntat på så länge.

Nuggets forever!

Mina ungar (ja, snart snart kan jag nog säga mina barn också!) äter en mycket varierande nugget kost. Följande roteras under veckans gång:

Chicken nuggets
Brown nuggets (köttbullar)
Pink nuggets (prinskorvar)
Fish nuggets (fiskpinnar)
Other brown nuggets (engelska korvar som vi steker till förbannelse så de ser ut som köttbullar)

Ungarna äter som hästar när detta ligger på tallriken men det känns inte bra alltså, för mig. Värsta nuggetsungarna! Som tur är, äter de mycket frukt och även endel grönsaker så de får i sig endel nyttigheter enligt kostcirkeln.

Vi ska prova annat snart. Lax tillexempel, det får väl heta pink fish nuggets. Kyckling ska jag panera i sesamfrön (det står väl inte i någon finstilt text att barn under tre år inte får äta sesamfrön, eller :) ?Om de äter det, kommer jag sova gott.

Potatis äter de inte om det inte kommer i bokstäver eller figurer eller som smala pommes frites. Potatismoset var ett big nono.Pasta äter de bara om de kommer från en burk där det står Peppa Pig eller Bob the Builder. Jag har provat IKEAs pastaälgar men de gick fetbort.

Fast pojken äter med glädje gröt på morgonen, och flickan älskar sina shreddies så det är bra.

Men som jag förstått är det ganska lika i de flesta småbarnsfamiljer? Berätta gärna hur det är i din!