Men jag är ju eeeeeehhh "normal"?!?!?!

Alltså jag har ju länge funderat på hur jag egentligen är funtad. Har tyckt att "alla andra" är så normala och lever "normala och lyckliga liv"!
Varför gör inte jag det? Varför kan inte jag få känna mig lycklig, nöjd och stolt över det jag har och det jag har gjort? För banne mig, jag är aldrig nöjd. Så jag känner att det är dags att ta mig hårt i kragen och se det jag faktiskt gjort och känna stolthet.

En jag känner väldigt väl hade liknande tankar för inte så länge sedan. Hon sa att "Om jag åker till nån fattig by i Afrika och hjälper till där, då minsann kommer jag känna mig fulländad!". Jag påpekade vänligt att hon inte alls behövde känna så, en slant i en "Rädda barnen" bössa eller liknande kan räcka. Hon höll, efter en viss tvekan, med mig.

Vad har jag gjort då? Jobbat som lärare i närmare sju år på olika spännande platser i Sverige. Träffade en engelsman och flyttade till England. Fick jobb på ett slott trots knackig engelska och lyckades avancera uppåt och jobbar numera på ett kontor på samma slott. Träffar kungligheter flera gånger varje år, har fått se världen, adopterat två fina barn och renoverat hus (husrenoveringen har jag dock slutat med nu haha).
Jag har hittat mina intressen i trädgårdsarbete och matlagning, fått igång mitt skrivande på riktigt men vill skriva mer! Min fina man har köpt ett skrivbord till mig som han just nu - i skrivandets stund - sätter ihop i vårt sovrum. Där ska jag barrikadera mig när barnen är på dagis och bara låta fingrarna dansa på tangetbordet och bilda små berättelser. Det är planen iallafall.

Men tillbaks till "normal". Min terapeut sa till mig "Vill du vara normal?". Tusan vilken bra fråga. Svaret är faktiskt nej, jag vill vara galen! Alltså kul galen. Inte sjukt galen. Nej nej. Jag vill hitta mig själv ordentligt och bara vara. Bara vara nöjd.

Så, nu räcker det för idag. God natt!!!