Aha - upplevelsen

Det hände en sak i morse som gav mig en tankeställare och även en insikt att livet måste gå vidare. Att jag måste släppa det gamla och blicka framåt. Så här var det:

Jag stod i köket och plockade lite bland disken när en känsla av illamående sköljde över mig. Jag har aldrig upplevt något liknande förut och inbillade mig förstås fort att det måste vara så som gravida kvinnor kan ha det??  Kan jag vara gravid?? Är det äntligen min tur nu?

Jag lyckades stänga av de tankarna för en stund och sa till mig själv att jag var bra knäpp som tänkte så, ända tills nästa våg av illamående kom och jag var nära att spy. Då gick tankeverksamheten igång med väldans fart: tänk om, tänk om, tänk om!!!!Hoppas, hoppas, hoppas!!!!

När känslan försvunnit för gott började jag "slå på mig själv" (inte bra). Jag kände mig så arg att jag överhuvud taget ens för den korta stunden kunde tro något så dumt! Jag är inte gravid, det är klart jag inte är!! Dumma jävla brud!

Upplevelsen fick mig att inse att jag måste släppa dessa tankar och gå vidare. Det är dags nu, för att jag ska få ett värdigt liv - eller snarare börja leva igen och njuta av det jag faktiskt har! Sluta hoppas, sluta undra, bara släppa alla tankar på att jag kanske någon gång i framtiden ska få ett biologiskt barn. Min största önskan. Men den önskan gör att jag inte ser det jag har, två fina, friska, härliga, spralliga, underbara, busiga, levnadsglada, humoristiska, coola, spontana barn. Nej, jag har inte fött dem. De har ungefär noll gener från mig. De har bruna ögon och jag har blå. Men de börjar så sakteliga kännas som mina barn.