Älskade - saknade

Till mitt älskade barn, till Amelia


Ända sedan jag var 16 år har jag längtat efter dig, drömt om dig. Du har alltså funnits i mitt hjärta och i mitt liv i många år. Min drömtjej. Min alldeles egna lilla tjej.
När jag så träffade mannen i mitt liv och din tilltänkta pappa kom drömmen om dig allt närmare. En bild av dig växte fram:

Du heter Amelia. Du är nu fyra år och har vackert linblont och spikrakt hår och blå ögon. Luggen är kortklippt medans det övriga håret räcker till strax under axlarna.

Du är lika nyfiken på livet som jag. Lika fantasifull och väldigt kärleksfull. Du ser detaljer som så många andra missar, du sjunger hela tiden, lägger pussel och gillar att vara med i köket när mor och far lagar mat.

En dag när jag hämtar dig från dagis visar du ivrigt din lerfigur som du har gjort. Jag kan inte riktigt se vad den föreställer men du berättar om den med sådan inlevelse och övertygelse att den underliga lilla varelsen visst ser ut som draken in Bamse, den som gillar köttbullar. Den är vacker att titta på.

Jag brukade se din skugga bakom mig när jag var ute i trädgården och vattnade blommor eller planterade. Det gav mig gåshud. Det kändes så verkligt! Som att du verkligen var där!
Jag brukade höra dig och din lillebror Oliver, springa i trapporna och skratta gott. Då ropade jag: "Inte springa i trappen!!!" och kände mig som en ansvarstagande supervuxen mamma!

Din lillebror Oliver är två år. Han är också blond, med lite lockar som sin far. Han är ganska nyfiken på hur saker och ting fungerar, ganska praktisk. Precis som sin far. Han sjunger också väldigt ofta, och hittar på egna texter. Du gillar att sjunga så som det "ska vara", sådant är viktigt för dig. Men ibland skrattar du gott åt din bror, endel saker han sjunger är för roliga.
Du gillar att visa Oliver hur saker och ting fungerar och är lite lillgammal. Mina underbara barn!

Men du och din lillebror finns bara i mammas fantasivärld. Och ni tar upp för mycket av min tid, mina tankar och jag känner sådan saknad efter er att det är svårt för mig att finnas i den riktiga världen så som jag skulle vilja.

Här, i den riktiga världen, finns två jättefina barn som behövde en mamma och en pappa. De hade ingen men nu har de fått det. Jag väljer att se dem som era syskon. Och jag måste vara med dem nu, med själ och hjärta. Det är inte rättvist mot dem annars.

Därför, mina älskade och underbara spökbarn, måste jag och pappa nu säga farväl till er. Vi älskar er så mycket, så mycket. Vi kommer att sakna er. För alltid i våra hjärtan!

Vila i frid, Amelia och Oliver!