Lite insikter och tacksamhet så här på lördagskvällen

Det skymmer så sakta därute. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på vår lilla, underbara trädgård. Åh, vad jag älskar den! Den är full av hungriga små fåglar på dagarna, som lyckligt pickar i sig fågelfrön som vi lägger ut till dem.

Häromdagen satt en liten babysparv på min pojkes skottkärra och ropade på sin mamma: "Meeeeer mask, mamma!"(bekant, va?). Mamma Sparv kom kvickt med en mask till sin lilla älskling.
Nu, när det skymmer, börjar mina fjärliar få liv. De lyser upp mörkret i grönt, blått, rött och lila. LED. Så vackra!

Jag har läst lite på familjeliv om sorg. Så många olika sorger det finns! Alla människor drabbas av sorg någon gång i livet. Men de sorger som jag kände mest för var de som några tjejer skrev, som hade drabbats av cancer i äggstockarna och det fanns ingenting som kunde göras för att rädda dem. Hur deras magar växte ungefär som att de var gravida, men det var inget litet barn som grodde därinne utan en elak cancersvulst. De tjejer jag läste om hade inte ens hunnit få bli gravida, inte ens fått barn.

Nu blir det lite mörkt här igen, förlåt. Men dessa tjejers historier tog jag till mig på mer än ett sätt. Jag kan ju säga att tårarna rann när jag läste om deras upplevelser och önskar att det fanns något som kan göras för att rädda dem. Så är inte fallet.

Men så for ju tankarna till mitt eget liv. Att jag bär på min egen sorg är ju ingen hemlighet. Den är väldigt tung att bära många gånger och min största önskan är att den bara ska dra dit pepparn växer och lämna mig och oss ifred.

Jag tror att min lille pojke ibland kan känna av att mamma har en sorg, han tittar på mig på ett speciellt sätt när jag känner mig ledsen trots att jag försöker att dölja det och le. Han vet. Han säger ibland saker som får både mig och min man att inse hur mycket han faktiskt förstår. Som "Mummy, stay!". När jag är riktigt nere spelar det inte någon roll det han säger. Men just nu, när jag skriver, betyder det allt! Självklart ska jag stanna! Självklart ska jag ta hand om dig och din syster för alltid, för alltid. Ni är vår familj nu, ni behöver oss lika mycket som vi behöver er.
Åh jag vill bara väcka er just nu och hålla om er lääääääänge! Det skär i mitt hjärta för jag saknar er så, ändå finns ni bara en trappa upp och sover gott i era sängar. Här hör ni hemma, det har min lille pojke sagt till mig. "Me stay here now!".

Det är jobbigt att skriva det här, för jag har jättesvårt att tillåta mig känna såhär mycket. Det gör nästan ont. Det är lättare att hålla tillbaka känslorna och bara göra det man bör, det man ska. Det har att göra med det vi gått igenom, min man och jag. Jag är en känslomänniska och jag var en drömmare. Men när jag föll, landade jag så hårt och gick lite sönder. Så nu skyddar jag mig själv hellre, döljer mina känslor lite mer än vanligt och har blivit mer av en realist på köpet. Det är verkligen inte lika kul, jag är hellre en drömmare.

Men det jag har är, eller var,  ingen självklarhet. Åh, jag vill bara hålla kvar vid den här känslan, denna positiva känsla. Att jag har mina två barn. De är friska och glada. De sjunger och gillar rock'n'roll. De kan säga "raggarbil". Gud så stolt jag är!

De fullkomligt älskar "Story of a Heart" och när vi kör till Tesco (supermarket) lyssnar vi på den varje gång. Vi hinner lyssna på den tre gånger innan vi är framme, så långt är det till vår lokala Tesco. Sen blir det förstås tre gånger till på vägen hem från Tesco. Och jäntan sjunger med, hon snappar upp texter fort som tusan.
Häromdagen sa hon:"Mummy, me singing rock'n'roll!!!" och japp, det gjorde hon. Ahaha, ahaha, baaaaaby I'm all shooked up!

Jag är inte övertygad om att det finns en Gud. Just nu kan jag inte alls tro det för varför vill han se människor lida? Många människor som lider vill göra och har gjort gott, ändå straffas de. Det går inte ihop för mig. Hörru, Herr Gud, jag kräver lite svar här! Var vänlig och mejla eller texta mig snarast! Ring inte för då skulle jag bli lite mer rädd.

Tack på förhand!