Uppåttjack

Långt innan barnen kom till oss kände jag en stark oro i min kropp. Ville jag det här? Var det rätt? Men om jag inte gjorde det kanske jag aldrig någonsin skulle få bli mamma. Men tänk om jag en vacker dag blir på smällen ändå, sådana mirakel har ju hänt andra?

När barnen då kom för att bo hos oss, kom även de tankarna tillbaka och sorgen över att jag inte fått biologiska barn. De senaste månaderna har jag brottats med dessa tankar, det har ibland varit nattsvart och jag har inte kunnat gå upp ur sängen. Ja, det var dagar då inte var själv förstås utan då min man varit hemma eller vi har haft besök av mina föräldrar så har de fått ta hand om barnen. Vi sa till barnen att mamma "jobbar". De dagar då jag inte haft någon hjälp och varit som en zombie har jag verkligen ändå gett allt jag kunnat till barnen.

Jag insåg att jag behöver någon slags vägledning och pratade med vår Social worker, som sa att jag antagligen har/hade "Post placement depression". Det kan liknas vid "Post natal depression", där man känner sig värdelös som mamma, att barnet skulle få det bättre hos en annan mamma, att man inte vill ha barnet.

Så kände jag ibland. De var ju inte mina iallafall så hur i all sin dar skulle jag någonsin känna att jag är deras mamma? Jag brottades med känslor som "Åh vad glad jag är att jag har er" och "Vi lämnar tillbaka dem. Jag vill inte ha dem, jag vill inte ha det här livet. Jag vill vara fri, jag lägger ner familjeliv AB".

Jag fick förslaget att kontakta min familjeläkare och gjorde så. Hon skickade en referens till en terapist och jag ska gå och prata med nån kvinna nästa vecka för första gången för att få reda ut mina tankar och känslor.

Jag fick även förslaget att ta nåt antidepressivt läkemedel, vilket jag var tveksam till. Jag menade på att det blir ju en slags falsk lycka (ja, jag är oerfaren och vet väldigt lite om sådan medicin, därav min tveksamhet att ta det också).
Men när det var så nattsvart beställde jag återigen tid hos min familjeläkare för att få lite "uppåttjack"utskrivet.

Idag träffade jag min familjeläkare igen. Hon är verkligen superbra! Det bästa av allt med detta möte var att jag ärligt kunde säga att jag mår bra, att jag känt mig glad och nöjd med mitt liv sedan i söndags. FYRA HELA DAGAR!!Jag funderade på att ställa in min läkartid i morse men min man sa att jag skulle gå ändå, för att få lite råd om inte annat.
Läkaren sa att det inte fanns någon anledning att skriva ut någonting just nu men att jag skulle höra av mig ifall det skulle ändras.

Phew!!!Hoppas, hoppas denna nyvunna lycka håller i sig!Jag vill ju kunna njuta av att vara tillsammans med barnen, skratta med dem, ha kul, sjunga. Och nu gör vi det, för att jag äntligen accepterar dem.
Post placement depression nämndes aldrig i adoptionskursen vi gick, den mesta fokuseringen låg på barnen och deras känslor och att det kan ta tid för barnen att acceptera sin eller sina nya föräldrar. Men inte att det kan ta tid för föräldrarna att acceptera den eller de barn de väntat på så länge.