Tackar!

Det var roligt att få så fina kommerntarer på facebook om min blogg, tackar så mycket!

Som sagt så började vi vår adoptionsresa i oktober 2011, en resa som skulle visa sig vara minst lika jävlig rent ut sagt som IVF:en. Tänk dig en social worker som kommer och ställer frågor om ALLT du gör, har gjort, kollar så huset är säkert för barn - ja frågor om precis allt! Vände oss ut och in helt enkelt. Hon ställde frågor om "ifall det här händer när barnen är si och så gamla, ex. droger, hur gör ni då????"Så det var bara att slänga ur sig nåt svar som förhoppningsvis skulle godkännas. Kan ju säga att jag tillslut undrade om det fanns dolda kameror i huset för att de skulle kolla så man lever som man har sagt. Snacka om att bli lite paranoid!
Som tur var hade vi en social worker som vi kom väldigt bra överens med och vi uppskattar hennes jobb och hennes rapport som hon slutligen skrev.
Dessutom hade vi mycket stöd av våra familjer och nära vänner varav endel blev intervjuvade av vår sw också. De måste ha sagt bra grejer om oss haha.

Den 13 juni förra året var det dags att gå till panelen där vårt öde skulle beslutas - passar vi som föräldrar eller inte? Det var 10-12 panelmedlemmar i rummet vi kallades in i, kändes som man skulle få sin dödsdom när de ställde ett par frågor varav den ena var "Om ert barn inte vill äta, hur löser ni det?". Jag sa att man får försöka leka fram ett svar på problemet.
De ställde en fråga till som jag inte minns men tydligen så gjorde vi bra ifrån oss eftersom vi blev godkända som föräldrar den dan och fick leva vidare, med två barn i sikte. Vi kände från första stund att vi ville ha ett syskonpar, det var rätt för oss.
Det var också den dan vi hörde talas om "tvillingarna" för första gången vilket gjorde oss nyfikna på dem. En pojke och en flicka, som snart skulle fylla 2 år. Precis samma ålder som min systers tvillingar.

Det skulle dröja sju månader till innan de kom hem till oss. Sju månader av förväntan, lycka, tårar, oro, ilska ja alla känslor på en och samma gång. Jag ska inte undanhålla att förhållandet tog mycket stryk under den här tiden, naturligtvis.

Vi fick också rådet att endast berätta för de närmaste om adoptionen vilket vi också gjorde. Inte skriva på facebook eller så.
 Det gjorde jag inte heller men ibland undrar jag varför? Varför skulle inte jag få dela med mig av detta som skulle vara så fantastiskt? Det kan jag ångra idag. Jag vet att "de" (experter, socialworkers och andra inblandade) menade att man inte bör ladda upp bilder etc på fb, vilket är förståeligt men jag skulle ha velat dela med mig av min/vår historia till fler. Det är därför jag skriver på min blogg nu.

Mina närmaste kollegor visste ganska lång tid innan vi hämtade barnen  men resten fick inte veta förrän veckan innan. Vilken stöttning! Jag var helt överväldigad! Vi blev överösta med kort, presenter, nallar och blommor den dag vi åkte för att hämta hem tvillingarna. Många stöttande ord och lyckönskningar. En kollega skrev på kortet "Only two??:)" Jag skrattade gott åt det.

Nu har vi alltså haft våra tvillingar hos oss i drygt två månader. De är en fröjd att få dela vardagen med.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag sjöng med dem, eller snarare för dem. Chocken i deras anskikten (allvarligt, SÅ dåligt sjunger jag inte!). Men jag gav inte upp och nu sjunger vi jämt, både på svenska och engelska. Den första svenska sången de lärde sig var "Björnen sover". Matt och jag hittade på en engelsk översättning till den och sjöng båda versionerna när barnen var sprillans nya. Gissa om jag blev förvånad när jag fann en engelsk version som heter "Brownbear is sleeping!" på en av barnens CD:skivor! Men min pojke utbrister ändå varje gång han hör den "Mummy, Bear is sleeping", som vi kallar den låten. Jag är en stolt mamma.