Dagen blev inte som vi tänkt

Dagen började i vanlig ordning med påklädning i barnens sovrum på övervåningen. Min pojke stod och studerade världen utanför fönstret som han ofta gör och utbrister:
"Mummy, Police car!!!"
Jag gick och tittade och mycket riktigt stod det en nyparkerad polisbil framför vårt hus. Oj oj, det här är spännande tänkte jag.
För er som inte vet bor vi i en rondell så det är inte galet mycket trafik häromkring. Men sedan barnen kom studerar vi världen utanför vårt vardagsrumsfönster dagligen och jag har insett att det händer en hel del i vår lilla rondell. Mest spännande är om den rosa Minin står parkerad därute eller inte...
Nu var det då en polisbil och två poliser kliver ut ur bilen och går mot vår dörr. Jösses, det här blir bara bättre och bättre. Fast en liten elak tanke slog mig: De kommer för att ta barnen!! Den tanken slog jag bort fort.
Så knackade de på och jag öppnade.
"Morning, we are looking for a Robert Xyz, is he in?"
"Sorry, no one with that name lives here". (Nu tänkte jag att de kanske tar fram pistolerna och tränger sig in ändå eller nåt annat jag sett på TV, då de tror att jag ljuger och gömmer Robert i mitt hus. Vart fanns kameramannen, förresten?).
"Is this not no.6?"
"No, it is 7, no.6 is that house" sa jag och tänkte skit också, jag skulle ha sagt javisst för vårat husnummer är borta och vi har inte satt upp något nytt. På så vis skulle jag fått veta vad de hade för business på g.
"Oh, ok. Sorry to disturb you".
"No worries. Bye!". Här önskade jag att jag lyckats mjölka mer information på något smart sätt.

I alla fall så åt jag och barnen frukost i vanlig ordning och gjorde oss klara att åka till tvillingruppen, som vi besöker varje måndag. Fast först sjöng vi en massa svenska barnsånger i dörröppningen mellan köket och matrummet, det var så mysigt att jag inte ville sluta.

In i bilen med ungarna, lite gråt från flickan för att hon ville spänna fast sitt mjukdjur i sitt bilsäte och jag sa nej, vi ska ju iväg och leka. Några tårar senare satt vi alla fint i bilen och jag skulle starta bilen... som lät prrrrrrrrr...........och dog. Ojoj, inte bra. Jag kan ingenting om bilar så jag ringde till Matthew som sa att det batteriet nog dött. Jaha, så ingen playgroup och ingen blöjshopping på Tesco som jag sett fram emot så mycket.

Ut med ungarna igen, in i huset och ut i trädgården på baksidan. Där drack vi saft och åt en kaka (ord som barnen kan på svenska förstås, även fika är numera väletablerat i deras vokabulär).
Barnen tvättade sin gungbräda och vattnade blommorna. Flickan doppade sitt mjukisdjur i vatten så han blev alldeles blöt och hon utbrister:
"Done a weewee!".
Jag pratade med mamma på telefonen och hör helt plötsligt någon spela säckpipa några trädgårdar bort. Det var så oväntat att jag först trodde det var polissirener. Allt detta hände innan klockan ens slagit 11 slag!

Resten av dagen var relativt lugn, eller så lugn den kan vara med två barn. En svensk vän till mig kom på lunch och lite snack och därefter gick jag och barnen till lekparken och sedan lekte vi kurragömma i skogen. Nej, det är kanske inte så bra att skrika tittut i en engelsk skog men det gör vi!

Vid middagstid, då Matthew kommit hem, hörde vi en helikopter ganska nära. Wow, nu hände det grejer igen! Matthew tog pojken och gick ut på framsidan, jag tog flickan och gick ut på baksidan och vi tittade på polishelikoptern, som verkade leta efter någon. Kan det ha varit "Robert?". I ungefär tio minuter åkte den runt vårt område innan den slutligen for vidare och vi hade två nöjda barn och två nöjda vuxna som var glada att ha fått se det. Men Matthew sa:
"Tänk om de letar efter en riktig galning?".
"Ja, och vi släpar glatt ut ungarna så de ska få se".
Vi har Broadmoor belägen inte så långt bort så en tanke för dit kan jag säga. Men inga sirener hördes så det var lugnt.

Det var vår måndag det.