Vi började en fertilitetsutredning i februari 2009 och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok? Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009: Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen. Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort. Spydde som den där killen i Stand by me, som käkar paj ni vet, strax innan jag skulle åka hem. Det var mindre kul.
Men snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010: ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort. Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011 Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Vi hade varit på bröllop den kvällen då det slog till på riktigt. Min mage var så uppsvälld så jag såg ut som att jag var gravid i åttonde månaden och ingenting kunde jag äta förutom lite sorbet.
Den natten vaknade jag av svåra smärtor i magen och kved som en roadkill innan den är död. Matthew körde mig till sjukhuset där vi fick vänta många timmar i väntrummet innan de kunde ta emot mig. Under tiden såg vi många spännande folk gå in och ut ur sjukhuset, det lättade upp lite.
Jag blev inlagd på sjukhuset några dagar och blev kollad titt som tätt. Dropp och kateter, kändes jättefint. Läkarna trodde jag skulle behöva stanna över en vecka, kanske två men två dar senare satt jag upp i sängen och läste skvallerblaskor.
Läkarna var chockade och undrade hur tusan jag kunde ha piggnat till så fort. Jag vet varför. Det var för att jag pratade med familj och vänner som stöttade mig så himla bra. Ni anar inte så mycket gott ett vänligt ord gjorde, jag läkte snabbare för varenda ett jag fick. Det sa jag också till läkaren.
Här nere kan ni läsa lite mer om ovarian hyper:
Being familiar with the symptoms of ovarian hyperstimulation syndrome is key to preventing a severe case. While ovarian hyperstimulation syndrome is typically mild, it can become life threatening. Catching the symptoms early, along with careful monitoring of your treatment cycle by your doctor, can lower the risk of serious complications.
Ovarian hyperstimulation syndrome is a potential side effect of fertility drugs, particularly with gonadotropins taken during an IVF treatment cycle. About 10% of women going through IVF treatment will experience ovarian hyperstimulation syndrome. While ovarian hyperstimulation syndrome can occur while taking Clomid and other fertility drugs taken orally, it’s rare.
What Causes Ovarian Hyperstimulation Syndrome
Some enlargement of the ovaries is normal during fertility drug treatment. With ovarian hyperstimulation syndrome, though, the ovaries become dangerously enlarged with fluid. This fluid can leak in to the belly and chest area, leading to complications. But the majority of the fluid doesn't come from the follicles themselves. Most of it comes from blood vessels that are "leaky" due to substances released from the ovary.Ovarian hyperstimulation syndrome can only occur once ovulation takes place. If your doctor suspects that you’re at risk, he may cancel your treatment cycle. (Any fertilized embryos from an IVF treatment cycle may be frozen and saved for use during a future cycle.) Or your doctor may use medications to delay ovulation by a few days. She may prescribe a GnRH antagonist, which will prevent the body’s natural LH surge, preventing or delaying ovulation. Another option may be that your doctor may simply delay administering the hCG trigger shot, a fertility drug that triggers ovulation. Delaying ovulation to lessen the risk of ovarian hyperstimulation syndrome is sometimes referred to as “coasting." This delay of a few days can lower the risk and severity of ovarian hyperstimulation syndrome, without seriously decreasing your chances of successful pregnancy.
Symptoms of Ovarian Hyperstimulation Syndrome
As noted above, ovarian hyperstimulation syndrome can only occur after ovulation has taken place. Symptoms may occur a few days after ovulation or IVF egg retrieval or they may not show up for a week or more after ovulation.Mild symptoms include:
- Bloating
- Mild pain or discomfort in the abdomen
- Mild weight gain
- Mild nausea
- Diarrhea
- Rapid weight gain, more than 10 pounds in 3 to 5 days.
- Severe abdominal pain
- Severe bloating
- Severe nausea (so much that you can’t keep down any food or fluids)
- Dizziness
- Trouble with urinating
- Shortness of breath
- Rapid heartbeat
In rare cases, you may need to be hospitalized. Hospitalization may include receiving fluids intravenously (through an IV), and they may remove some of the excess fluids in your belly via a needle. You may also be kept in the hospital for careful monitoring until your symptoms lessen.
Usually, symptoms will decrease and go away once you get your period. If you get pregnant, though, your symptoms may be prolonged, and it may take several weeks to feel completely better. Pregnancy can also make the symptoms worse, so your doctor will want to monitor your situation carefully.
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen. Så vi bröt ihop och gick vidare.
I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull. När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången. Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen. Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining. Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero. Waste of time and money. Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012: Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar. Det var tufft, hela året har varit tufft. Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar