Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

...och någonting oväntat sker.

Idag var en sådan dag. Min älskade morfar gick bort i morse. Min fina, goa, snälla, omtänksamma, smarta och roliga morfar. Du fattas mig, du fattas oss!

Mamma ringde i morse för att berätta vad som hänt, att morfar somnat in. Vi hade ju varit medvetna om att det snart skulle ske, men ändå, när det skedde, kom det nästan som en chock. Att han inte finns längre går inte att begripa.
Det blev en tung dag förstås, men jag pratade med mamma många gånger och förstås min man och systrar. Det är tur man har en familj som står en så nära, att vi kan stötta varann i alla tider. Jag jobbade idag, kände att det var bättre att vara med mina fina kollegor än ensam hemma då barnen går i skolan och mannen jobbar. Morgonen var jättetung, men jag tog med mig ett kort på morfar som jag tittade på då och då, ett kort där han är kanske 40 år och har precis skjutit två gäss. Han ser stolt och stilig ut på det kortet. Så minns jag min morfar. Han har gjort allt. Varit jägare, slaktare, husbyggare, ingenjör, trädhuggare, flottare, bilmekaniker, frisör(!) mm mm.

Busig var han också, till tusen. Många gånger fick man skratta när han eller mormor berättade om hans påhitt.
Jag minns särskilt en gång då vi hade lagt ut gäddsaxar, och lyckats få upp ett flertal gäddor (det var fantastiskt spännande). Vi rensade gäddorna i garaget på andra sidan lilla vägen, mittemot huset. Köksfönstret vette mot garaget och morfar sa att vi hänger upp gäddans huvud med inälvorna hängandes från det i granen, så ser vi vad mormor säger. Oj, vilka bannor han fick av henne!!!
Han visade oss Laver, den "moderna byn" som försvann. Där var han en midsommar med några kompisar och flirtade lite med tjejerna.

Men den bästa tjejen hittade han i Lomträsk. Min älskade mormor. Den historen berättar jag en annan gång. Tänk så tacksam jag är att det blev just de två!
Även om vi bodde så långt bort från varann så träffades vi en till två gånger om året. Mamma, pappa, jag och mina två systrar åkte de ca 100 milen upp dit, vid påsk och/eller på sommaren. Tolv timmars bilresa enkel väg, förstås med en del stopp för förtäring etc. Men vi gjorde det! Och vi såg alltid fram emot det. Upp supertidigt på morgonen, packa in väskorna i bilen och så åkte vi.
Träsmak i röven lärde vi oss tidigt vad det var, men vi klagade sällan . Vi ville bara fram. Vilka härliga semestrar vi hade där! Skidåkning i stora skogar, skoteråkning, pimlade ofta i stora gäng, solning på renskinn, grillning av falukorv, kokaffe, torkat renkött, mormors underbara mat efter en lång skotertur. Midnattsol, mygg, långa bilturer, renar, sommarfiske...

När jag blev äldre tog jag ibland med mig vänner dit också på semestern. Ibland åkte vi dit med tåg, ibland flög vi dit. Ett år bodde jag där med min dåvarande pojkvän. Jag ville vara nära mormor och morfar, kunna åka till dem en vanlig söndag på söndagsmiddag. Det är jag så glad för att jag gjorde.
Trots avståndet hade jag god kontakt med mina morföräldrar. De sa alltid att trots att vi inte ses så ofta så finns vi i varandras tankar. Så är det än.

Morfar, du är älskad och saknad av oss. I mina tankar är du och mormor återingen hemma i erat fina hus som du byggde. Du ligger i soffan i köket och läser tidningen, mormor pysslar om sina begonior eller syr. Ni skrattar ofta, era smittande skratt. Ibland spelar du på din orgel. Ibland sjunger jag och mina systrar när du spelar, "Små nära ting" tillexempel.

Nu är du återingen tillsammans med din kära, som hon har väntat på dig! Och som du har längtat efter henne! Nu får ni rå om varandra igen, riktigt ordentligt. Vi saknar er så mycket men vi vet att ni har det bra. Vi älskar er!!!!!