Ledig från jobbet. Regnet smattrar mot rutan och isterbandet smattrar i stekpannan.
Magen kurrar men snart, snart får jag sätta tänderna i min lunch. Mums!
Under frukosten tittade jag på en underbart romantisk film - Leap Year- med Amy Adams och Matthew Goode i huvudrollerna. Det är en riktig feel good film som passa alldeles utmärkt en dag som denna.
Det handlar om en Boston brud som åker till Dublin för att träffa sin pojkvän, som är där på möte. Ja, inte bara för att träffa honom, hon ska fria till honom då det är Leap Year. En gammal irländsk tradition säger att kvinnan kan fria till sin man då det är just Leap Year.
Det visar sig att resan till Dublin inte blir nån dans på rosor. Det är det som är det charmiga. Och slutet blir inte riktigt som hon tänkt sig, det blir ännu bättre!
Kort och gott en mycket sevärd film - både för honom och henne! Kanske något att stoppa i julstrumpan?
PS Gud så gott det var med isterband!DS
torsdag 11 november 2010
tisdag 17 augusti 2010
Barcelona 2005
Måndag 28/2
Vi kom TIDIGT till Luton men kön var lång och slingrande till passkontrollen.
Flyget skulle gå 7.30 men vi fick reda på att det skulle bli en viss försening till Barcelona, pga snöoväder! Vi fick vänta på flygplanet ca 2 timmar.
Resan tog 2 timmar och vi flög över Pyrenéerna. Mycket snö på bergen. Vi landade i Gerona kl. 12.30 och två bussar kom snart och hämtade oss. Bussen körde på berget Montjuic där det finns parker med kaktusar och palmer. Den stannade på Placa d'Espanya. Vi köpte fyradagarskort föt T-banan till Liceu. Vårt "ställe", ett pensionat Dali, låg nära Casa Bruno Quadros. Fasaden var japaninspirerat & en gång i tiden låg där en parplybutik. I hörnet av byggnaden fanns en staty format som ett paraply och en drake.
En trevlig spanjor jobbade i receptionen och vi fick nyckel till rum 414. Vi betalade 189 euros for 2 personer, 4 nätter.
Hissen var bra underlig och vi kom snart på att om man böjde knäna en aning kunde man undvika ryggskott eller annan fysisk skada då den stannade med ett häftigt ryck.
När vi klev in i rummet var det som att kliva in i 70-talet! Med brun plastmatta och gammeldagsa lakan som man viker över en filt.Filten påminde mig om sådana bruna allergi filtar man hade på den gamla goda tiden med en stor bild på en häst tex.
Men det fick duga. Läget var suveränt och vi skulle trots allt bara sova där.
Efter att vi lämnat väskorna på hotellrummet begav vi oss ut på Les Rambles, Barcelonas mest kända gata. Där fanns bl.a. kiosker och djuraffärer. Väggarna var skjutbara så de kunde stänga igen dem om kvällarna. Alla möjliga djur var till salu, fåglar, kaniner, ödlor, spindlar. Vi såg en alldeles vit duva i en bur men när den flaxade var den alldeles ceriserosa under vingarna. Blommor såldes också på flera ställen i många fina färger.
Vi hittade en restaurang som verkade bra och beställde baguettetapas med diverse pålägg på. Gott!
Vi gick till Placa Portal de la Pau där Columbus står staty och vidare till Port de Barcelona, vid vattnet. Det var kallt ute, den kallaste vintern i Spanien på 20 år och då drar jag dit!
Det fanns en stor galleria där, Port Vell, med bla teatermasker och Sesame Street figurer till salu.
Vi tog vägen tillbaka mot Les Rambles via strandvägen, där det växte palmer i olika storlekar. Vi tog ett par glas vin på ett mysigt café vid Placa Portal och funderade på vad vi skulle roa oss med följande dag.Därefter gick vi till Champion, en mataffär, och köpte lite vatten och nötter att ha på rummet.
Tisdag 1/3
Sol men mycket kallt i skuggan.
Vi åkte till Segrada Familia, en stor basilika ritad av arkitekten Antoni Gaudi. Den började byggas 1882 men är inte färdigbyggd än. Hans idéer om hur den ska se ut när den är klar är helt otroliga. Bl.a. ville han att ett stort torn ska resas i mitt bland de torn som redan finns och smyckas med ett stort kors högst upp.
Vi åkte upp i ett torn och det var tillräckligt högt för att vem som helst skulle få svindel. Det blåste rejält men utsikten var fin. Det fanns en bro mellan tornen som man måste gå över för att kunna ta sig ner igen. I det andra tornet kunde man fortsätta uppåt några meter.
På vissa ställen inne i kyrkan kan man strosa runt trots att det inte är färdigbyggt än. I taket sätter de upp gipsbitar med mosaik - som ett pussel.
Gaudi dog 1926, han blev överkörd av en spårvagn.
Vi fikade på ett café på Mallorcagatan. Matt glömde guideboken där så vi sprang tillbaks och hämtade den.
Sedan turistade vi vidare: såg det vågiga huset - Casa Mila - samt Casa Batillo där balkongerna ser ut som masker.
På väg tillbaka till Les Rambles besökte vi ett antal skivbutiker.
På kvällen åt vi tapas på en Euskal Sukaldari restaurang, en tapasbar. Det var riktigt gott. Sedan gick vi till en Australiensk pub innan vi drog tillbaks till hotellet.
Onsdag 2/3
Sol, kallt och lite regn.
Varje morgon omkring kl 7.30 börjar alla tusen kyrkklockor runtom att ringa. Sedan ringer de varje hel-och halvtimme.
På Les Rambles har de små affärerna öppnat och de levande statyerna, t.e.x två bronsfärgade änglar, har sminkat sig klart och börjat jobba.
Vi köpte frukost på Champion, mataffären. Det blev Pina Colada yoghurt och en varm mördegspaj med tonfiskfyllning.
Därefter åkte vi till Montjuic och tog cabletrain upp till berget. Vi promenerade vidare upp på berget och tog kort på utsikten. Vi kom till en plats med utsikt över Medelhavet. Där tog vi kort vid en stor damm och skrev vykort till nära och kära. Många turister som kommit dit i bussar var där också.
Vi fortsatte upp till slottet Castell de Montjuic innan vi fortsatte mot Anella Olympica, OS-byn. Alldeles öde och lite spöklikt ligger den där sedan Sommar OS 1992.
Lunch intogs på exotiska McDonald's, där en arbetare jobbade hårt med att få ut duvorna från restaurangen. Jag köpte lite kläder på El Corte Ingles, den största spanska affärskedjan.
På kvällen åt vi middag på TapaTapa, en av de största tapasrestaurangerna. Matt beställde bl.a. komage bara för att prova, det var lite slemmigt. Jag beställde räkor i vitlöksolja, palmhearts och seafoodröra och tonfisk i mördeg.
Torsdag 3/3
Klockorna runtom väckte oss kl. 7.30. En kvinna i närliggande rum hade hosta och förde en världens liv så det var bara att gå upp.
Vi var på den stora marknaden St joseph och fotade. Jag köpte en paradisfrukt, rosa skal, vitt kött med svarta små kärnor. Totalt smaklös!
Vi köpte frukost på Champion igen och sedan promenerade vi till stranden. Den enda varma dagen då jackan åkte av! Vi tog kort på Medelhavet och kände på vattnet, som var blått/grönt och fullt av liv och rörelse. Stora vågor slog upp på stranden.
Därefter tog vi bussen till stan och forstatte med T-bana till Gaudis Parc Guell. Från T-banan till Guell var det kanske 1000m så vi var bra trötta i benen när vi kom fram. Branta backar upp och ner. Parc Guell var ett beställningsarbete från Guell till Gaudi. Det var tänkt att bli en utopisk trädgårdsstad men endast två hus uppfördes eftersom pengarna tog slut. I trappan fanns en stor drakfontän i mosaik och välkomnade oss. Vi vilade på den slingrande bänken och gick upp mot stenhögen som skulle ha blivit en kyrka. Det som skvallrar om att det skulle ha blivit en kyrka var ett kors på toppen. Utsikten var riktigt fin härifrån.
Väl tillbaks till Les Rambles igen var benen tröttare än tröttast. Vi hade tidigare hittat en mysig vin-och sprithandel vid Placa de Reial och där köpte jag en likör - Crema de Catalunya samt lite souvenirer. Jag köpte även fina blå gnistrande örhängen i en av "The Colbys"affärerna som fanns i närheten av vårt vandrarhem.
Middagen intogs på Tapa Tapa igen, bla camembert med jordgubbssylt.
På Los Tarantos, vid Placa de Reial, såg vi en flamencoshow. Gitarristen och sångaren spelade och sjöng tills dansarna klev av scenen med svetten drypandes från pannan.
Fredag 4/3
Vi checkade ut och gick till marknaden igen. Jag köpte serrano, skinka från grisar som endast äter ekollon och gräs.
Vi var till kaktusträdgården på Montjuic, vilka kaktusar!
Sista måltiden intog vi på Tapa Tapa förstås. Matt beställde torkad och panerad småfisk som påminde om kattmat!
Vi fördrev tiden på varuhuset El Corte Ingles, där Matt köpte en parfym till mig - Blue Marina.
Vi kom till flygplatsen 18.30 och fick veta att flyget var försenat från 22.20 till 01.20 p.g.a snö på Luton Airport! Sedan blev det ännu värre: planet ställdes in helt.
Alla passagerare som skulle flyga med Easyjet inkvarterades på flygplatsens hotell. Vi träffade ett engelskt par som vi pratade med tills vi fixat ny resa hem följande dag.
På hotellet fick vi buffe - gratis! Sängen på hotellet var ungefär lika stor som hela Gotland.
Resan hem följande dag gick som smort.
Vi kom TIDIGT till Luton men kön var lång och slingrande till passkontrollen.
Flyget skulle gå 7.30 men vi fick reda på att det skulle bli en viss försening till Barcelona, pga snöoväder! Vi fick vänta på flygplanet ca 2 timmar.
Resan tog 2 timmar och vi flög över Pyrenéerna. Mycket snö på bergen. Vi landade i Gerona kl. 12.30 och två bussar kom snart och hämtade oss. Bussen körde på berget Montjuic där det finns parker med kaktusar och palmer. Den stannade på Placa d'Espanya. Vi köpte fyradagarskort föt T-banan till Liceu. Vårt "ställe", ett pensionat Dali, låg nära Casa Bruno Quadros. Fasaden var japaninspirerat & en gång i tiden låg där en parplybutik. I hörnet av byggnaden fanns en staty format som ett paraply och en drake.
En trevlig spanjor jobbade i receptionen och vi fick nyckel till rum 414. Vi betalade 189 euros for 2 personer, 4 nätter.
Hissen var bra underlig och vi kom snart på att om man böjde knäna en aning kunde man undvika ryggskott eller annan fysisk skada då den stannade med ett häftigt ryck.
När vi klev in i rummet var det som att kliva in i 70-talet! Med brun plastmatta och gammeldagsa lakan som man viker över en filt.Filten påminde mig om sådana bruna allergi filtar man hade på den gamla goda tiden med en stor bild på en häst tex.
Men det fick duga. Läget var suveränt och vi skulle trots allt bara sova där.
Efter att vi lämnat väskorna på hotellrummet begav vi oss ut på Les Rambles, Barcelonas mest kända gata. Där fanns bl.a. kiosker och djuraffärer. Väggarna var skjutbara så de kunde stänga igen dem om kvällarna. Alla möjliga djur var till salu, fåglar, kaniner, ödlor, spindlar. Vi såg en alldeles vit duva i en bur men när den flaxade var den alldeles ceriserosa under vingarna. Blommor såldes också på flera ställen i många fina färger.
Vi hittade en restaurang som verkade bra och beställde baguettetapas med diverse pålägg på. Gott!
Vi gick till Placa Portal de la Pau där Columbus står staty och vidare till Port de Barcelona, vid vattnet. Det var kallt ute, den kallaste vintern i Spanien på 20 år och då drar jag dit!
Det fanns en stor galleria där, Port Vell, med bla teatermasker och Sesame Street figurer till salu.
Vi tog vägen tillbaka mot Les Rambles via strandvägen, där det växte palmer i olika storlekar. Vi tog ett par glas vin på ett mysigt café vid Placa Portal och funderade på vad vi skulle roa oss med följande dag.Därefter gick vi till Champion, en mataffär, och köpte lite vatten och nötter att ha på rummet.
Tisdag 1/3
Sol men mycket kallt i skuggan.
Vi åkte till Segrada Familia, en stor basilika ritad av arkitekten Antoni Gaudi. Den började byggas 1882 men är inte färdigbyggd än. Hans idéer om hur den ska se ut när den är klar är helt otroliga. Bl.a. ville han att ett stort torn ska resas i mitt bland de torn som redan finns och smyckas med ett stort kors högst upp.
Vi åkte upp i ett torn och det var tillräckligt högt för att vem som helst skulle få svindel. Det blåste rejält men utsikten var fin. Det fanns en bro mellan tornen som man måste gå över för att kunna ta sig ner igen. I det andra tornet kunde man fortsätta uppåt några meter.
På vissa ställen inne i kyrkan kan man strosa runt trots att det inte är färdigbyggt än. I taket sätter de upp gipsbitar med mosaik - som ett pussel.
Gaudi dog 1926, han blev överkörd av en spårvagn.
Vi fikade på ett café på Mallorcagatan. Matt glömde guideboken där så vi sprang tillbaks och hämtade den.
Sedan turistade vi vidare: såg det vågiga huset - Casa Mila - samt Casa Batillo där balkongerna ser ut som masker.
På väg tillbaka till Les Rambles besökte vi ett antal skivbutiker.
På kvällen åt vi tapas på en Euskal Sukaldari restaurang, en tapasbar. Det var riktigt gott. Sedan gick vi till en Australiensk pub innan vi drog tillbaks till hotellet.
Onsdag 2/3
Sol, kallt och lite regn.
Varje morgon omkring kl 7.30 börjar alla tusen kyrkklockor runtom att ringa. Sedan ringer de varje hel-och halvtimme.
På Les Rambles har de små affärerna öppnat och de levande statyerna, t.e.x två bronsfärgade änglar, har sminkat sig klart och börjat jobba.
Vi köpte frukost på Champion, mataffären. Det blev Pina Colada yoghurt och en varm mördegspaj med tonfiskfyllning.
Därefter åkte vi till Montjuic och tog cabletrain upp till berget. Vi promenerade vidare upp på berget och tog kort på utsikten. Vi kom till en plats med utsikt över Medelhavet. Där tog vi kort vid en stor damm och skrev vykort till nära och kära. Många turister som kommit dit i bussar var där också.
Vi fortsatte upp till slottet Castell de Montjuic innan vi fortsatte mot Anella Olympica, OS-byn. Alldeles öde och lite spöklikt ligger den där sedan Sommar OS 1992.
Lunch intogs på exotiska McDonald's, där en arbetare jobbade hårt med att få ut duvorna från restaurangen. Jag köpte lite kläder på El Corte Ingles, den största spanska affärskedjan.
På kvällen åt vi middag på TapaTapa, en av de största tapasrestaurangerna. Matt beställde bl.a. komage bara för att prova, det var lite slemmigt. Jag beställde räkor i vitlöksolja, palmhearts och seafoodröra och tonfisk i mördeg.
Torsdag 3/3
Klockorna runtom väckte oss kl. 7.30. En kvinna i närliggande rum hade hosta och förde en världens liv så det var bara att gå upp.
Vi var på den stora marknaden St joseph och fotade. Jag köpte en paradisfrukt, rosa skal, vitt kött med svarta små kärnor. Totalt smaklös!
Vi köpte frukost på Champion igen och sedan promenerade vi till stranden. Den enda varma dagen då jackan åkte av! Vi tog kort på Medelhavet och kände på vattnet, som var blått/grönt och fullt av liv och rörelse. Stora vågor slog upp på stranden.
Därefter tog vi bussen till stan och forstatte med T-bana till Gaudis Parc Guell. Från T-banan till Guell var det kanske 1000m så vi var bra trötta i benen när vi kom fram. Branta backar upp och ner. Parc Guell var ett beställningsarbete från Guell till Gaudi. Det var tänkt att bli en utopisk trädgårdsstad men endast två hus uppfördes eftersom pengarna tog slut. I trappan fanns en stor drakfontän i mosaik och välkomnade oss. Vi vilade på den slingrande bänken och gick upp mot stenhögen som skulle ha blivit en kyrka. Det som skvallrar om att det skulle ha blivit en kyrka var ett kors på toppen. Utsikten var riktigt fin härifrån.
Väl tillbaks till Les Rambles igen var benen tröttare än tröttast. Vi hade tidigare hittat en mysig vin-och sprithandel vid Placa de Reial och där köpte jag en likör - Crema de Catalunya samt lite souvenirer. Jag köpte även fina blå gnistrande örhängen i en av "The Colbys"affärerna som fanns i närheten av vårt vandrarhem.
Middagen intogs på Tapa Tapa igen, bla camembert med jordgubbssylt.
På Los Tarantos, vid Placa de Reial, såg vi en flamencoshow. Gitarristen och sångaren spelade och sjöng tills dansarna klev av scenen med svetten drypandes från pannan.
Fredag 4/3
Vi checkade ut och gick till marknaden igen. Jag köpte serrano, skinka från grisar som endast äter ekollon och gräs.
Vi var till kaktusträdgården på Montjuic, vilka kaktusar!
Sista måltiden intog vi på Tapa Tapa förstås. Matt beställde torkad och panerad småfisk som påminde om kattmat!
Vi fördrev tiden på varuhuset El Corte Ingles, där Matt köpte en parfym till mig - Blue Marina.
Vi kom till flygplatsen 18.30 och fick veta att flyget var försenat från 22.20 till 01.20 p.g.a snö på Luton Airport! Sedan blev det ännu värre: planet ställdes in helt.
Alla passagerare som skulle flyga med Easyjet inkvarterades på flygplatsens hotell. Vi träffade ett engelskt par som vi pratade med tills vi fixat ny resa hem följande dag.
På hotellet fick vi buffe - gratis! Sängen på hotellet var ungefär lika stor som hela Gotland.
Resan hem följande dag gick som smort.
New York 2003
Då var äntligen den stora dagen kommen som jag väntat på sedan augusti. Jag jobbade som vanligt i år 2 på fredagen och var inte alls nervös eller så inför min resa, den kändes alltför overklig.
När jag kom hem från jobbet packade jag ner det sista och hann även vila en timme.
Mina föräldrar skjutsade mig till flygplatsen. Där träffade jag en kvinna som skulle till London hon med, Angelika hette hon. Hennes familj var på plats för att säga hej då till henne och vi fem satt och pratade en stund.
När Angelika och jag passerat säkerhetskontrollen och anlänt till taxfreen hör jag någon ropa: Hej Helena!
Det var Therese och hennes familj. Vi växte upp i samma område. Vi satt och pratade ganska länge eftersom flyget var 1h försenat. Vi hade sällskap på planet också. Matt sms:ade "Hejsan Hella! All packed and ready to go? Just drop me a text when you get on the plane. I'll have some supper ready when we get back. See you!"
Väl framme i Stanstead fick vi vänta länge och väl på våra väskor men när jag äntligen fick min sa jag förstås hej då till Therese & co och sprang mot utgången. Där stod Han med stort H och väntade på mig. Ofattbart att äntligen få se honom igen. Stor kram och kyss, sedan tog han min stora väska i ena handen och min hand i den andra och vi gick till bilen. Vi pratade non stop under den 1,5h långa resa till Slough.
Vi kom dit ganska sent och fick inte mer än 2-3h sömn.
5.30 på lördagsmorgonen kom taxin och hämtade oss. Flyget gick från Heathrow. När vi skulle kliva ombord fick vi inte våra platser för en stol var sönder. Vi klev på sist. Men vi fick bra platser ändå, jag fick fönsterplats. Då får vi veta att alla måste kliva av planet eftersom det inte blivit undersökt ordentligt. Alla dryga 300 passagerare fick gå igenom samma procedur igen med passkontroller etc. Allas platser kontrollerades och vi fick inte samma som vi hade. Typiskt! Av tre platser fick jag mittplatsen och Matt fick den närmast mittgången.
Planet lyfte 11.10 istället för 8.40. Men ok, vi hade ju våra tv:n och jag tittade på "Pirates of the Carribean", läste och lyssnade på musik. Matt tittade på "Terminator".
Vi fick välja vad vi ville ha att dricka, vin, drink. Jag valde juice. Sedan serverades lunchen. Den var säkert god - om man gillar svamp! Jag blev inte mätt...
7h och 40 min senare landade vi på JFK i New York. 18.50 UK time, 13.50 NY time.
När vi hämtat våra väskor och gått igenom kontrollen tog vi först buss till T-banan och det var långt! Vi färdades trots allt endast inom flygplatsområdet. Väl framme vid T-banan fick vi vänta ett tag på tåget, som när det väl kom var alldeles fullt. Vi suckade, men det skulle ju komma ett nytt tåg snart. Det var lika fullt! Matt var nära att krevera och jag passade på att fota honom. Tredje gången gillt.
Matt har bott i NY en månad och vairt där en gång förut så han hittade bra. Tur var väl det! Han hade koll på allt. T.ex. när vi skulle åka T-bana var jag nära att flera gånger bara hoppa på ett tåg som jag trodde var det rätta medan Matt gick vidare för att vårt tåg gick från en annan perrong en trappa ner.
Hotellet vi bodde på hette Thirty Thirty och låg nära Empire State Building. Det var modernt och stilrent. Vårt rumsnummer var 729 och låg på 7:e våningen. Vårt fönster vette mot en skrapa några meter längre bort så utsikten var inget vidare. Matt sa en dag när han kollade vädret:
"Jag ser en sol omkring 12 våningar längre upp!"
Vi var ganska trötta på lördagen men vi begav oss till Little Italy dår vi åt på en liten restaurang. Det var långa köer till alla restauranger dår i Italy. Maten på restaurangen var helt ok men vi var nog för trötta för att orka bry oss.
"On a Sunday in Battery Park"
En härlig dag. Det var så varmt att ett linne och kjol inte vore helt fel. Och det var slutet på oktober. Dagen började med en riktig amerikansk cheescake i ett mysigt fik vid Flatiron, den allra första skyskrapan.
Sedan drog vi vidare till Battery Park. Vi tittade på alla foton som såldes där, många kort på vyer over NY och WTC - före och efter 9/11. Några "efter"bilder visade ljusstrålar från platserna där WTC en gång stod.
Vi köpte biljetter till Ellis Island och Frihetsgudinnan på Liberty Island. Båten gick först till Liberty. Det var en mäktig känsla att se henne på riktigt. Jag kunde ana hur alla miljoner invandrare som kom till NY kände sig när de - efter många månaders resa över havet - slutligen fick se denna skapelse.
P.g.a. renovering gick det inte att gå upp så vi fick nöja oss med att gå ett varv runt henne samt ta en titt i det provisoriska souvenirtältet.
Färden fortsatte till Ellis Island och jag rös när jag kom dit. Att få se det på riktigt! Huvudbyggnaded renoverades för 12 år sedan men sjukhuset hade igenbommade fönster. Det fanns många byggnader där för olika behov, men endel sändes tillbaka till hemlandet igen tex. om de var sjuka och det saknades botemedel.
Jag tog så många kort därinne och bytte rulle. Ett stort misstag begicks då! Jag satt in samma rulle IGEN! Så klanigt. Och jag märkte det inte förrän dagen efter.
Väggarna andades historia och vid renoveringen av huvudbyggnaden fann man "grafitti" från människor som spenderat en del av sitt liv där. Vad som stod vet jag inte, det gick inte att urskilja. Men det går att gissa. Jag hade säkert skrivit något om mitt hemland eller om min framtid i det nya landet. Kanske om de jag saknade eller de som skulle möta mig.
Vi letade svenska foton, pengar och andra föremål och hittade det. Någon hade tagit med sig en bibel som var så stor och tjock att den måste ha varit en börda att släpa på!
Vi stannade på Ellis Island i 3 timmar och åkte sedan tillbaks till Manhattan. Vi promenerade längsmed stängslet vid WTC. Det är bara ett stort hål där nu och ett kors i byggstål som minner om händelsen den 11 September för två år sedan. Det var så overkligt och jag hade svårt att föreställa mig hur vyn över NY såg ut när WTC fortfarande fanns trots att jag sett det på TV otaliga gånger. Att se det i verkligheten är en helt annan sak.
Vi åt middag på TGI Friday och den maten var riktigt god. Mina ben och fötter värkte efter alla timmar vi promenerat.
Vi köpte några vykort och tog oss tillbaka till hotellet. Planen var att vila några timmar innan vi skulle bege oss till Empire State Building. Jag slocknade direkt medan Matt tittade på TV. Han väckte mig kl 20 men jag orkade inte gå upp. "En liten stund till" sa jag och slocknade igen. Det blev en lång stund för när jag vaknade nästa gång var klockan 23 och Matt sov han också.
Vädret var något sämre på måndagen. Vi åt "breakfast to go" som riktiga New Yorker bor. Jag åt en bagel med cream cheese & soltorkade tomater. & det blev kanelkaffe till det. Det fanns hur mycket som helst att välja på!
Eftersom vi gjorde så mycket minns jag inte allt i ordning så jag ska berätta lite snabbt om resten av vår resa.
Vi var upp i Empire State Building en blåsig förmiddag. Det var högt och man kände hur det svajade. Eftersom jag är lite höjdrädd retades Matt med mig genom att sticka ut huvudet genom stänglset och säga "Vågar du göra såhär?". Det gjorde jag inte.
Vi var till Strawberry Fields Memorial i Central Park. Det är en park som är tillängnad John Lennon. Där fotograferade vi John Lennon's minnesmärke,en cirkel i mosaik med ordet "Imagine" i mitten, vackert dekorerat med blommor.
I en park utanför en restaurang var buskarna klippta i olika former, ex. björn, häst, gorilla och det var extra festliga med ljusslingor. Sedan var vi till Chelsea Hotel, som sägs ha varit Janis Joplins favorithotell samt att det var här som Sid Vicious påstås ha mördat sin flickvän Nancy Spungen 1978.
En dag var vi på en Farmer's Market i Times Square. Jag köpte varm äppelcider som verkligen smakade höst. Det var bland det godaste jag har druckit. Vi köpte även en pumpapaj.
Det låg en stor bokhandel vid Times Square där vi spenderade flera timmar och flera dollars.
Vi besökte Macy's också men där inhadlades nada. Men på Dunkin Donuts köpte vi en munk med jordgubbsglasyr, supergott!
Vi köpte mat "i lösvikt", i en plastlåda. Där fanns biff, friterade räkor, kyckling, grönsaker mm. I en annan låda la vi efterrätterna - jelly & melon mm.
Sista kvällen lyckades vi få tag på två biljetter till musikalen "Chicago". Broadway var en upplevelse jag fick gåshud av och musikalen var bra.
På onsdagskvällen tog vi oss till JFK igen. Planet gick vid 20-tiden. Det var häftigt att se NY från ovan, alla lampor. Vi åt middag på planet och sedan kände vi oss ganska trötta.
Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag vaknade av att Matt fällde ner bordet. Det var dags att äta igen. Jag var helt borta och mycket trött så jag ville inte ha någonting.
Senare frågade jag honom varför de serverade kaffe mitt på natten.
"Det var ju frukost". Ooops, tidsförskjutnignen hade gjort att klockan blev sju snabbare än en hund blinkar.
Jag stannade ytterligare en dag hos Matt innan det var dags att åka tillbaka till Sverige. Men trafiken var så dålig att vi inte hann i tid! Jag kom till Stanstead 30 min innan planet skylle lyfta så det var bara att boka om biljetten till nästa dag.
Då gick det bättre och jag kom till Västerås som planerat. Mina föräldrar hämtade mig och det var så finklädda att jag knappt kände igen dem.
"Man ska vara finklädd när någon kommer hem från Amerika!", sa mamma.
När jag kom hem från jobbet packade jag ner det sista och hann även vila en timme.
Mina föräldrar skjutsade mig till flygplatsen. Där träffade jag en kvinna som skulle till London hon med, Angelika hette hon. Hennes familj var på plats för att säga hej då till henne och vi fem satt och pratade en stund.
När Angelika och jag passerat säkerhetskontrollen och anlänt till taxfreen hör jag någon ropa: Hej Helena!
Det var Therese och hennes familj. Vi växte upp i samma område. Vi satt och pratade ganska länge eftersom flyget var 1h försenat. Vi hade sällskap på planet också. Matt sms:ade "Hejsan Hella! All packed and ready to go? Just drop me a text when you get on the plane. I'll have some supper ready when we get back. See you!"
Väl framme i Stanstead fick vi vänta länge och väl på våra väskor men när jag äntligen fick min sa jag förstås hej då till Therese & co och sprang mot utgången. Där stod Han med stort H och väntade på mig. Ofattbart att äntligen få se honom igen. Stor kram och kyss, sedan tog han min stora väska i ena handen och min hand i den andra och vi gick till bilen. Vi pratade non stop under den 1,5h långa resa till Slough.
Vi kom dit ganska sent och fick inte mer än 2-3h sömn.
5.30 på lördagsmorgonen kom taxin och hämtade oss. Flyget gick från Heathrow. När vi skulle kliva ombord fick vi inte våra platser för en stol var sönder. Vi klev på sist. Men vi fick bra platser ändå, jag fick fönsterplats. Då får vi veta att alla måste kliva av planet eftersom det inte blivit undersökt ordentligt. Alla dryga 300 passagerare fick gå igenom samma procedur igen med passkontroller etc. Allas platser kontrollerades och vi fick inte samma som vi hade. Typiskt! Av tre platser fick jag mittplatsen och Matt fick den närmast mittgången.
Planet lyfte 11.10 istället för 8.40. Men ok, vi hade ju våra tv:n och jag tittade på "Pirates of the Carribean", läste och lyssnade på musik. Matt tittade på "Terminator".
Vi fick välja vad vi ville ha att dricka, vin, drink. Jag valde juice. Sedan serverades lunchen. Den var säkert god - om man gillar svamp! Jag blev inte mätt...
7h och 40 min senare landade vi på JFK i New York. 18.50 UK time, 13.50 NY time.
När vi hämtat våra väskor och gått igenom kontrollen tog vi först buss till T-banan och det var långt! Vi färdades trots allt endast inom flygplatsområdet. Väl framme vid T-banan fick vi vänta ett tag på tåget, som när det väl kom var alldeles fullt. Vi suckade, men det skulle ju komma ett nytt tåg snart. Det var lika fullt! Matt var nära att krevera och jag passade på att fota honom. Tredje gången gillt.
Matt har bott i NY en månad och vairt där en gång förut så han hittade bra. Tur var väl det! Han hade koll på allt. T.ex. när vi skulle åka T-bana var jag nära att flera gånger bara hoppa på ett tåg som jag trodde var det rätta medan Matt gick vidare för att vårt tåg gick från en annan perrong en trappa ner.
Hotellet vi bodde på hette Thirty Thirty och låg nära Empire State Building. Det var modernt och stilrent. Vårt rumsnummer var 729 och låg på 7:e våningen. Vårt fönster vette mot en skrapa några meter längre bort så utsikten var inget vidare. Matt sa en dag när han kollade vädret:
"Jag ser en sol omkring 12 våningar längre upp!"
Vi var ganska trötta på lördagen men vi begav oss till Little Italy dår vi åt på en liten restaurang. Det var långa köer till alla restauranger dår i Italy. Maten på restaurangen var helt ok men vi var nog för trötta för att orka bry oss.
"On a Sunday in Battery Park"
En härlig dag. Det var så varmt att ett linne och kjol inte vore helt fel. Och det var slutet på oktober. Dagen började med en riktig amerikansk cheescake i ett mysigt fik vid Flatiron, den allra första skyskrapan.
Sedan drog vi vidare till Battery Park. Vi tittade på alla foton som såldes där, många kort på vyer over NY och WTC - före och efter 9/11. Några "efter"bilder visade ljusstrålar från platserna där WTC en gång stod.
Vi köpte biljetter till Ellis Island och Frihetsgudinnan på Liberty Island. Båten gick först till Liberty. Det var en mäktig känsla att se henne på riktigt. Jag kunde ana hur alla miljoner invandrare som kom till NY kände sig när de - efter många månaders resa över havet - slutligen fick se denna skapelse.
P.g.a. renovering gick det inte att gå upp så vi fick nöja oss med att gå ett varv runt henne samt ta en titt i det provisoriska souvenirtältet.
Färden fortsatte till Ellis Island och jag rös när jag kom dit. Att få se det på riktigt! Huvudbyggnaded renoverades för 12 år sedan men sjukhuset hade igenbommade fönster. Det fanns många byggnader där för olika behov, men endel sändes tillbaka till hemlandet igen tex. om de var sjuka och det saknades botemedel.
Jag tog så många kort därinne och bytte rulle. Ett stort misstag begicks då! Jag satt in samma rulle IGEN! Så klanigt. Och jag märkte det inte förrän dagen efter.
Väggarna andades historia och vid renoveringen av huvudbyggnaden fann man "grafitti" från människor som spenderat en del av sitt liv där. Vad som stod vet jag inte, det gick inte att urskilja. Men det går att gissa. Jag hade säkert skrivit något om mitt hemland eller om min framtid i det nya landet. Kanske om de jag saknade eller de som skulle möta mig.
Vi letade svenska foton, pengar och andra föremål och hittade det. Någon hade tagit med sig en bibel som var så stor och tjock att den måste ha varit en börda att släpa på!
Vi stannade på Ellis Island i 3 timmar och åkte sedan tillbaks till Manhattan. Vi promenerade längsmed stängslet vid WTC. Det är bara ett stort hål där nu och ett kors i byggstål som minner om händelsen den 11 September för två år sedan. Det var så overkligt och jag hade svårt att föreställa mig hur vyn över NY såg ut när WTC fortfarande fanns trots att jag sett det på TV otaliga gånger. Att se det i verkligheten är en helt annan sak.
Vi åt middag på TGI Friday och den maten var riktigt god. Mina ben och fötter värkte efter alla timmar vi promenerat.
Vi köpte några vykort och tog oss tillbaka till hotellet. Planen var att vila några timmar innan vi skulle bege oss till Empire State Building. Jag slocknade direkt medan Matt tittade på TV. Han väckte mig kl 20 men jag orkade inte gå upp. "En liten stund till" sa jag och slocknade igen. Det blev en lång stund för när jag vaknade nästa gång var klockan 23 och Matt sov han också.
Vädret var något sämre på måndagen. Vi åt "breakfast to go" som riktiga New Yorker bor. Jag åt en bagel med cream cheese & soltorkade tomater. & det blev kanelkaffe till det. Det fanns hur mycket som helst att välja på!
Eftersom vi gjorde så mycket minns jag inte allt i ordning så jag ska berätta lite snabbt om resten av vår resa.
Vi var upp i Empire State Building en blåsig förmiddag. Det var högt och man kände hur det svajade. Eftersom jag är lite höjdrädd retades Matt med mig genom att sticka ut huvudet genom stänglset och säga "Vågar du göra såhär?". Det gjorde jag inte.
Vi var till Strawberry Fields Memorial i Central Park. Det är en park som är tillängnad John Lennon. Där fotograferade vi John Lennon's minnesmärke,en cirkel i mosaik med ordet "Imagine" i mitten, vackert dekorerat med blommor.
I en park utanför en restaurang var buskarna klippta i olika former, ex. björn, häst, gorilla och det var extra festliga med ljusslingor. Sedan var vi till Chelsea Hotel, som sägs ha varit Janis Joplins favorithotell samt att det var här som Sid Vicious påstås ha mördat sin flickvän Nancy Spungen 1978.
En dag var vi på en Farmer's Market i Times Square. Jag köpte varm äppelcider som verkligen smakade höst. Det var bland det godaste jag har druckit. Vi köpte även en pumpapaj.
Det låg en stor bokhandel vid Times Square där vi spenderade flera timmar och flera dollars.
Vi besökte Macy's också men där inhadlades nada. Men på Dunkin Donuts köpte vi en munk med jordgubbsglasyr, supergott!
Vi köpte mat "i lösvikt", i en plastlåda. Där fanns biff, friterade räkor, kyckling, grönsaker mm. I en annan låda la vi efterrätterna - jelly & melon mm.
Sista kvällen lyckades vi få tag på två biljetter till musikalen "Chicago". Broadway var en upplevelse jag fick gåshud av och musikalen var bra.
På onsdagskvällen tog vi oss till JFK igen. Planet gick vid 20-tiden. Det var häftigt att se NY från ovan, alla lampor. Vi åt middag på planet och sedan kände vi oss ganska trötta.
Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag vaknade av att Matt fällde ner bordet. Det var dags att äta igen. Jag var helt borta och mycket trött så jag ville inte ha någonting.
Senare frågade jag honom varför de serverade kaffe mitt på natten.
"Det var ju frukost". Ooops, tidsförskjutnignen hade gjort att klockan blev sju snabbare än en hund blinkar.
Jag stannade ytterligare en dag hos Matt innan det var dags att åka tillbaka till Sverige. Men trafiken var så dålig att vi inte hann i tid! Jag kom till Stanstead 30 min innan planet skylle lyfta så det var bara att boka om biljetten till nästa dag.
Då gick det bättre och jag kom till Västerås som planerat. Mina föräldrar hämtade mig och det var så finklädda att jag knappt kände igen dem.
"Man ska vara finklädd när någon kommer hem från Amerika!", sa mamma.
torsdag 10 juni 2010
Ida Matsson
Jag ska berätta om en kvinna jag en gång bodde nära, en mycket vacker och ljus kvinna vid namn Ida Matsson. Hon föddes i en mycket liten by i Lappland, Lomträsk var dess namn. Men namnet är nog inte känt hos många människor kan jag tro.
Trots sin ringa ålder på 32 år hade denna kvinna inte fött mindre än åtta barn varav två tvillingpar. De första barnen såg världens ljus då Ida endast var sexton år gammal.
Barnens far var minst dubbelt, om inte tre gånger så gammal som Ida. Ingen vet vem han var. Han försvann en kall och dimmig junimorgon innan Ida ens hunnut mjölka första kon. Ida stod då ensam med två små dibarn och en stor gård att sköta. Detta var inte hållbart i längden, det insåg Ida snart. Hon tog jobb som sierska. Inte för att hon på något vis var synsk eller för att hon trodde på sådand hokus pokus, utan för att andra trodde på sådant så starkt att de vallfärdade till henne för att få sin framtid spådd eller för att få de rätta numren till lottoraden. För detta humbug betalade de mer än Ida egentligen behövde.
Visst, hon fick bidrag från socialen också och hade lite pengar kvar av arvet efter hennes föräldrar. Men nu drygades kassan ut ytterligare och hon kunde ha kvar sina tre älskade kor också, Elände, Fara och Färde.
En dag kom en mörk och stilig man på besök hos Ida. Jag såg honom gå fram till henne där hon satt i dörröppningen och gav sina barn bröstet. Det har pratats om att han ville hjälpa henne att få ett drägligt liv, ett liv som hans hustru.
Jag har funderat mycket på hur drägligt hennes liv egentligen blev, han var inte särskilt snäll mot henne. Hon var endast arton år gammal då hon blev hans maka och strax därefter föddes ytterligare ett tvillingpar, två välskapta gossar. Fadern var alltid hemma men han sågs aldrig till. Ida däremot fick springa mellan vaggorna och korna.
En morgon såg jag Ida gå ut i ladugården med en bössa i högsta hugg.
"Nu har hon gett upp, nu har hon ihjäl sig!", minns jag att jag tänkte.
Men det Ida gjorde var att skjuta Elände, Fara och Färde. Sedan rusade hon in i huset och skrek till sin karl:
"Nu du, nu har vi inga olyckor kvar. Nu ska jag endast ägna min tid åt dig och barnen. Hoppas du är nöjd nu, ditt kräk!".
Ytterligare fyra barn senare ryktades det om att Ida slängt ut karln och kastat både ring och kavel efter honom när han förskrämd rusade ut ur huset. Jag såg det inte själv, trots att jag ofta satt vid köksfönstret och tittade mot huset där den underliga Ida bodde. Ja, jag hade inte min TV på under de år då jag hade Ida som granne. Hennes liv var som en enda stor såpa, kanske lite väl häftig för en gammal man som jag.
Barnen växte upp fortare än man hann blinka. De två äldsta flickorna flyttade från modern och den lilla lappländska byn när de var femton år. De skulle till Stockholm och studera, sa de. Jag vet inte om de någonsin hörde av sig till Ida igen.
Ida hade vunnit några tusen på en trisslott och köpte för pengarna några dataspel. Hon blev mer och mer förtjust i dessa spel och blev så småningom beroende av dem. Men hon misskötte aldrig de sina, trots att hennes beroende var nästintillt sjukligt.
Hade det inte varit för att den yngsta dottern skulle på klassfest och Ida skulle ansvara för musike, hade hon aldrig fastnat för discodans. Ida dansade runt i gymnastiksalen så häftigt att hon måste springa till toaletten för att kräkas. Jag har hört talas av detta från mitt barnbarn, som gick i samma skola som dottern.
Dataspelen övergavs snabbt till barnens stora glädje eftersom Ida numera endast ägnade sig åt discodans. Mest av allt lockade det stora hotellet inne i samhället, du vet, där de också har discodans. Barnen fick klara sig själva dessvärre men jag vet att Ida älskade sina barn och gjorde allt hon kunde för dem.
För några år sedan läste jag i tidningen om Ida. Det stod att hon hittats död på sin kammare, dödad av ett skott rakt igenom hjärtat. Hon var endast trettiotvå år gammal då hon lämnade jordelivet. Hon efterlämnade sina åtta barn och gården, som hunnit bli rätt så sliten efter alla år den stora familjen bodde där.
Än idag är det ingen som vet vem mördaren är, han är fortfarande på fri fot. Men jag vet. Jag såg. Min blygsel hindrar mig dock från att kontakta polisen. Det skulle bli sådant ståhej och jag vill inte stå i något rampljus och bli förhörd. Jag är gammal nu och har inte långt kvar. Min sista tid på jorden ska jag tillbringa i min soffa framför TV:n och titta på alla såpor som den har att visa!
Trots sin ringa ålder på 32 år hade denna kvinna inte fött mindre än åtta barn varav två tvillingpar. De första barnen såg världens ljus då Ida endast var sexton år gammal.
Barnens far var minst dubbelt, om inte tre gånger så gammal som Ida. Ingen vet vem han var. Han försvann en kall och dimmig junimorgon innan Ida ens hunnut mjölka första kon. Ida stod då ensam med två små dibarn och en stor gård att sköta. Detta var inte hållbart i längden, det insåg Ida snart. Hon tog jobb som sierska. Inte för att hon på något vis var synsk eller för att hon trodde på sådand hokus pokus, utan för att andra trodde på sådant så starkt att de vallfärdade till henne för att få sin framtid spådd eller för att få de rätta numren till lottoraden. För detta humbug betalade de mer än Ida egentligen behövde.
Visst, hon fick bidrag från socialen också och hade lite pengar kvar av arvet efter hennes föräldrar. Men nu drygades kassan ut ytterligare och hon kunde ha kvar sina tre älskade kor också, Elände, Fara och Färde.
En dag kom en mörk och stilig man på besök hos Ida. Jag såg honom gå fram till henne där hon satt i dörröppningen och gav sina barn bröstet. Det har pratats om att han ville hjälpa henne att få ett drägligt liv, ett liv som hans hustru.
Jag har funderat mycket på hur drägligt hennes liv egentligen blev, han var inte särskilt snäll mot henne. Hon var endast arton år gammal då hon blev hans maka och strax därefter föddes ytterligare ett tvillingpar, två välskapta gossar. Fadern var alltid hemma men han sågs aldrig till. Ida däremot fick springa mellan vaggorna och korna.
En morgon såg jag Ida gå ut i ladugården med en bössa i högsta hugg.
"Nu har hon gett upp, nu har hon ihjäl sig!", minns jag att jag tänkte.
Men det Ida gjorde var att skjuta Elände, Fara och Färde. Sedan rusade hon in i huset och skrek till sin karl:
"Nu du, nu har vi inga olyckor kvar. Nu ska jag endast ägna min tid åt dig och barnen. Hoppas du är nöjd nu, ditt kräk!".
Ytterligare fyra barn senare ryktades det om att Ida slängt ut karln och kastat både ring och kavel efter honom när han förskrämd rusade ut ur huset. Jag såg det inte själv, trots att jag ofta satt vid köksfönstret och tittade mot huset där den underliga Ida bodde. Ja, jag hade inte min TV på under de år då jag hade Ida som granne. Hennes liv var som en enda stor såpa, kanske lite väl häftig för en gammal man som jag.
Barnen växte upp fortare än man hann blinka. De två äldsta flickorna flyttade från modern och den lilla lappländska byn när de var femton år. De skulle till Stockholm och studera, sa de. Jag vet inte om de någonsin hörde av sig till Ida igen.
Ida hade vunnit några tusen på en trisslott och köpte för pengarna några dataspel. Hon blev mer och mer förtjust i dessa spel och blev så småningom beroende av dem. Men hon misskötte aldrig de sina, trots att hennes beroende var nästintillt sjukligt.
Hade det inte varit för att den yngsta dottern skulle på klassfest och Ida skulle ansvara för musike, hade hon aldrig fastnat för discodans. Ida dansade runt i gymnastiksalen så häftigt att hon måste springa till toaletten för att kräkas. Jag har hört talas av detta från mitt barnbarn, som gick i samma skola som dottern.
Dataspelen övergavs snabbt till barnens stora glädje eftersom Ida numera endast ägnade sig åt discodans. Mest av allt lockade det stora hotellet inne i samhället, du vet, där de också har discodans. Barnen fick klara sig själva dessvärre men jag vet att Ida älskade sina barn och gjorde allt hon kunde för dem.
För några år sedan läste jag i tidningen om Ida. Det stod att hon hittats död på sin kammare, dödad av ett skott rakt igenom hjärtat. Hon var endast trettiotvå år gammal då hon lämnade jordelivet. Hon efterlämnade sina åtta barn och gården, som hunnit bli rätt så sliten efter alla år den stora familjen bodde där.
Än idag är det ingen som vet vem mördaren är, han är fortfarande på fri fot. Men jag vet. Jag såg. Min blygsel hindrar mig dock från att kontakta polisen. Det skulle bli sådant ståhej och jag vill inte stå i något rampljus och bli förhörd. Jag är gammal nu och har inte långt kvar. Min sista tid på jorden ska jag tillbringa i min soffa framför TV:n och titta på alla såpor som den har att visa!
söndag 21 mars 2010
2010: 21/3 Att vara lat
"Evert, det går inte att öppna dörren!"
"Men kära Gerd, du måste ta ner handtaget ordentligt och sedan liksom lyfta upp dörren. Såhär!"
Evert visar Gerd den geniala tekniken han själv kommit på för att få upp dörren.
Sedan stänger han den igen och vänder sig till Gerd och säger "Nu får du prova!"
Gerd går fram till dörren, trycker ner handtaget med all sin kraft och försöker samtidigt lyfta upp dörren. Utan resultat.
"Men du tar ju inte i! Såhär ska du göra. Titta ordentligt nu!"
Evert visar henne återigen och vips så är dörren öppen. För att sedan snabbt stängas och det är åter Gerds tur.
Hon gör precis som Evert visat henne men dörren förblir stängd.
"Helt värdelöst. Du får säga till mig när du ska gå ut så får jag öppna åt dig", säger Evert surt och går för att sätta sig i sin fåtölj och röka sin pipa.
"Jag måste ut NU!" ryter Gerd till och Evert rusar till dörren och öppnar den åt henne.
"Tack, det var snällt. Hörrdu jag kan inte förstå varför du inte bara lagar dörren."
"Men den är ju inte trasig!" säger Evert ilsket och slår igen dörren efter Gerd.
Äntligen ska han få röka sin pipa.
Gerd hoppar in i bilen. Matlistan har hon med sig så nu ska här inhandlas mat för hela veckan samt mjöl och annat till storbaket! Men bilen vägrar starta. Om och om igen vrider hon på nyckeln och säger några väl varda ord. Inget av det verkar fungera.
När hon ska gå ut ur bilen öppnas inte blidörren!
"Det var då en besvärlig en det här!" muttrar hon och kryper över till passagerarsidan och tar sig ut den vägen istället.
Under tiden sitter Evert i sin favoritfåtölj och röker sin pipa. Katten har krypit upp i knäet och han klappar henne försiktigt. Han njuter av tystnaden, ingen tant som skriker på honom. Det måste firas med ett glas whiskey.
En stund senare knackar det på dörren igen och Evert muttrar till och går och öppnar.
"Du igen!"
"Vem skulle det annars vara? Det är ju inte så att vi har en herrans massa grannar som vill besöka oss."
"Jaja, kom in då!"
"Du måste verkligen laga dörren, Evert!"
"Sluta tjata, den är ju inte trasig har jag sagt!"
"Och bilen. Den vill inte starta och dörren går inte att öppna."
Gerd går ut i köket för att börja laga middag. Det finns inte mycket i kylskåpet men några ägg och lite bacon räcker för en god omelett. Hon ska precis till att knäcka första ägget när hon hör Evert ropa från vardagsrummet:
"Gerd, kom hit och ta med trasan. Katten slog ner whiskeyglaset så det är whiskey över hela golvet!"
Gerd rusar dit med trasan och börjar genast torka.
"Du är en go hustru du, ställer upp för din gamla make i ur och skur!"
"Jodu, skulle aldrig har börjat med det när jag gifte mig med dig för 36 år sedan!" mumlar Gerd.
"Förlåt, vad sa du?"
"Jag undrade om du vill ha lite omelett nu kanske?"
"Ja, en annan sliter som ett djur här på gården så lite mat skulle sitta fint."
Gerd undrar om han är helt från vettet. Han har inte lyft ett finger på många år och nu håller huset på att falla sönder. Men som den goda hustru hon är, håller hon tyst.
Det har börjat mörkna ute och Evert går ut för att hämta mer ved. Dörren går upp i ett huj och han känner sig stolt över sin teknik. Imorgon ska han visa Gerd hur det fungerar och han tänker inte ge sig förrän hon kan öppna den också så blir det slut på tjatet.
Han går till vedboden där träskorna från tidigare besök lämnat en liten slingrande stig i snön. Kanske borde han ha skottat lite och sandat också för den delen. Det ser lite halt ut.
Med en liten vedtrave i famnen går han snart snabbt tillbaka till huset. Det är kallt och han vill in och sätta sig framför brasan. Men plöstligt drar någon undan marken under hans fötter och han faller handlöst. All ved flyger ur hans famn och han tar emot fallet med händerna. Knaaak krasch. Benbitar som trycks ihop som en bil som just krockat. Men detta inser inte Evert än utan han reser sig upp och ska försöka ta upp veden. Då kommer smärtan. Han springer mot huset och försöker öppna dörren. Förgäves. Han skriker och skriker "GEEEERD!" och tillslut efter vad som känns som flera timmar, kommer Gerd springande. Evert kan se henne genom fönstret i dörrren.
"Herregud vad är det som har hänt?" skriker hon.
"Jag tror jag håller på att dö! Mina händer är inte som de ska!Öppna dörren!"
Gerd försöker återigen att öppna dörren utan resultat.
"Det går inte!"
"Försök igen!"
"Vad har du gjort?"
"Vet inte, kanske brutit händerna"
"Jag hämtar bilnycklarna. Vi måste till sjukstugan ögonblickligen!"
Två minuter senare har Gerd hoppat ut genom köksfönstret och de springer båda mot bilen.
"Halka inte du också. Vad ska det bli av oss då?" varnar Evert.
Gerd ignorerar varningen och försöker öppna bildörren men kommer genast ihåg att den minsann inte gick att öppna tidigare under dan. Och den vägrade starta också som grädde på moset.
"Evert, vi kommer inte komma iväg. Bilen är död."
"Men...jag kanske kommer dö?"
"Skärp dig nu. Jag ringer Karin och Börje, de kan skjutsa oss."
En kvart senare är de äntligen på väg till sjukstugan. Karin och Börje är lite oroliga över det äldre paret som bor så ensligt. Vad hade hänt om de inte var hemma? Varför måste Evert vara så lat?
Efter att ha blivit undersökt på sjukhuset kan läkarna konstatera att ena handen är bruten och den andra stukad. Evert blir ordentligt omplåstrad och gipsad innan han skickas hem.
Börje lyckas öppna dörren efter ett tiotal försök. Evert sätter sig i sin fåtölj och ber om en whiskey och ett sugrör.
Börje och Karin har åkte hem med förmaningen att "Ni måste ringa om det är någonting".
Evert tittar på sin hustru och för första gången på länge inser han vilken fantastisk fru han har, och att han menade vartenda ord han sa tidigare på dan att hon alltid ställer upp för honom. Varför har han inte gjort detsamma för henne? Vad har han varit för en make egentligen? Lat, det är det enda ord han kan sätta som sin titel.
"Gerd. Tack för allt du gjort för mig under dessa år vi varit tillsammans. Jag har kan inte säga att jag ställt upp lika mycket för dig, jag inser det nu. Imorgon ska jag prata med Börje, hans bror äger en byggfirma så de kan hjälpa oss att få ordning på detta ruckel vi bor i. Du ska få en ny spis, det lovar jag. För tusan, ett helt nytt kök! Jag ska se till så att det blir skottat och sandat därute och att bilen blir fixad. I sommar, när jag blivit av med detta gips, ska jag bygga en fin uteplats vid bryggan som jag lovat så länge. Och jag ska hålla vad jag lovar."
Gerd blir alldeles mållös. Det hon hör Evert säga är något som hon väntat på i så många år men hon har sällan klagat och funnit sig i sitt öde. Men nu vankas en ordentlig förändring. Hon ler, stort, mot sin man. Något som hon inte gjort på många år.
"Och om jag inte håller vad jag lovar får du påminna mig om denna dag då min egen lathet blev min egen olycka!"säger Evert och skrattar,
"Men kära Gerd, du måste ta ner handtaget ordentligt och sedan liksom lyfta upp dörren. Såhär!"
Evert visar Gerd den geniala tekniken han själv kommit på för att få upp dörren.
Sedan stänger han den igen och vänder sig till Gerd och säger "Nu får du prova!"
Gerd går fram till dörren, trycker ner handtaget med all sin kraft och försöker samtidigt lyfta upp dörren. Utan resultat.
"Men du tar ju inte i! Såhär ska du göra. Titta ordentligt nu!"
Evert visar henne återigen och vips så är dörren öppen. För att sedan snabbt stängas och det är åter Gerds tur.
Hon gör precis som Evert visat henne men dörren förblir stängd.
"Helt värdelöst. Du får säga till mig när du ska gå ut så får jag öppna åt dig", säger Evert surt och går för att sätta sig i sin fåtölj och röka sin pipa.
"Jag måste ut NU!" ryter Gerd till och Evert rusar till dörren och öppnar den åt henne.
"Tack, det var snällt. Hörrdu jag kan inte förstå varför du inte bara lagar dörren."
"Men den är ju inte trasig!" säger Evert ilsket och slår igen dörren efter Gerd.
Äntligen ska han få röka sin pipa.
Gerd hoppar in i bilen. Matlistan har hon med sig så nu ska här inhandlas mat för hela veckan samt mjöl och annat till storbaket! Men bilen vägrar starta. Om och om igen vrider hon på nyckeln och säger några väl varda ord. Inget av det verkar fungera.
När hon ska gå ut ur bilen öppnas inte blidörren!
"Det var då en besvärlig en det här!" muttrar hon och kryper över till passagerarsidan och tar sig ut den vägen istället.
Under tiden sitter Evert i sin favoritfåtölj och röker sin pipa. Katten har krypit upp i knäet och han klappar henne försiktigt. Han njuter av tystnaden, ingen tant som skriker på honom. Det måste firas med ett glas whiskey.
En stund senare knackar det på dörren igen och Evert muttrar till och går och öppnar.
"Du igen!"
"Vem skulle det annars vara? Det är ju inte så att vi har en herrans massa grannar som vill besöka oss."
"Jaja, kom in då!"
"Du måste verkligen laga dörren, Evert!"
"Sluta tjata, den är ju inte trasig har jag sagt!"
"Och bilen. Den vill inte starta och dörren går inte att öppna."
Gerd går ut i köket för att börja laga middag. Det finns inte mycket i kylskåpet men några ägg och lite bacon räcker för en god omelett. Hon ska precis till att knäcka första ägget när hon hör Evert ropa från vardagsrummet:
"Gerd, kom hit och ta med trasan. Katten slog ner whiskeyglaset så det är whiskey över hela golvet!"
Gerd rusar dit med trasan och börjar genast torka.
"Du är en go hustru du, ställer upp för din gamla make i ur och skur!"
"Jodu, skulle aldrig har börjat med det när jag gifte mig med dig för 36 år sedan!" mumlar Gerd.
"Förlåt, vad sa du?"
"Jag undrade om du vill ha lite omelett nu kanske?"
"Ja, en annan sliter som ett djur här på gården så lite mat skulle sitta fint."
Gerd undrar om han är helt från vettet. Han har inte lyft ett finger på många år och nu håller huset på att falla sönder. Men som den goda hustru hon är, håller hon tyst.
Det har börjat mörkna ute och Evert går ut för att hämta mer ved. Dörren går upp i ett huj och han känner sig stolt över sin teknik. Imorgon ska han visa Gerd hur det fungerar och han tänker inte ge sig förrän hon kan öppna den också så blir det slut på tjatet.
Han går till vedboden där träskorna från tidigare besök lämnat en liten slingrande stig i snön. Kanske borde han ha skottat lite och sandat också för den delen. Det ser lite halt ut.
Med en liten vedtrave i famnen går han snart snabbt tillbaka till huset. Det är kallt och han vill in och sätta sig framför brasan. Men plöstligt drar någon undan marken under hans fötter och han faller handlöst. All ved flyger ur hans famn och han tar emot fallet med händerna. Knaaak krasch. Benbitar som trycks ihop som en bil som just krockat. Men detta inser inte Evert än utan han reser sig upp och ska försöka ta upp veden. Då kommer smärtan. Han springer mot huset och försöker öppna dörren. Förgäves. Han skriker och skriker "GEEEERD!" och tillslut efter vad som känns som flera timmar, kommer Gerd springande. Evert kan se henne genom fönstret i dörrren.
"Herregud vad är det som har hänt?" skriker hon.
"Jag tror jag håller på att dö! Mina händer är inte som de ska!Öppna dörren!"
Gerd försöker återigen att öppna dörren utan resultat.
"Det går inte!"
"Försök igen!"
"Vad har du gjort?"
"Vet inte, kanske brutit händerna"
"Jag hämtar bilnycklarna. Vi måste till sjukstugan ögonblickligen!"
Två minuter senare har Gerd hoppat ut genom köksfönstret och de springer båda mot bilen.
"Halka inte du också. Vad ska det bli av oss då?" varnar Evert.
Gerd ignorerar varningen och försöker öppna bildörren men kommer genast ihåg att den minsann inte gick att öppna tidigare under dan. Och den vägrade starta också som grädde på moset.
"Evert, vi kommer inte komma iväg. Bilen är död."
"Men...jag kanske kommer dö?"
"Skärp dig nu. Jag ringer Karin och Börje, de kan skjutsa oss."
En kvart senare är de äntligen på väg till sjukstugan. Karin och Börje är lite oroliga över det äldre paret som bor så ensligt. Vad hade hänt om de inte var hemma? Varför måste Evert vara så lat?
Efter att ha blivit undersökt på sjukhuset kan läkarna konstatera att ena handen är bruten och den andra stukad. Evert blir ordentligt omplåstrad och gipsad innan han skickas hem.
Börje lyckas öppna dörren efter ett tiotal försök. Evert sätter sig i sin fåtölj och ber om en whiskey och ett sugrör.
Börje och Karin har åkte hem med förmaningen att "Ni måste ringa om det är någonting".
Evert tittar på sin hustru och för första gången på länge inser han vilken fantastisk fru han har, och att han menade vartenda ord han sa tidigare på dan att hon alltid ställer upp för honom. Varför har han inte gjort detsamma för henne? Vad har han varit för en make egentligen? Lat, det är det enda ord han kan sätta som sin titel.
"Gerd. Tack för allt du gjort för mig under dessa år vi varit tillsammans. Jag har kan inte säga att jag ställt upp lika mycket för dig, jag inser det nu. Imorgon ska jag prata med Börje, hans bror äger en byggfirma så de kan hjälpa oss att få ordning på detta ruckel vi bor i. Du ska få en ny spis, det lovar jag. För tusan, ett helt nytt kök! Jag ska se till så att det blir skottat och sandat därute och att bilen blir fixad. I sommar, när jag blivit av med detta gips, ska jag bygga en fin uteplats vid bryggan som jag lovat så länge. Och jag ska hålla vad jag lovar."
Gerd blir alldeles mållös. Det hon hör Evert säga är något som hon väntat på i så många år men hon har sällan klagat och funnit sig i sitt öde. Men nu vankas en ordentlig förändring. Hon ler, stort, mot sin man. Något som hon inte gjort på många år.
"Och om jag inte håller vad jag lovar får du påminna mig om denna dag då min egen lathet blev min egen olycka!"säger Evert och skrattar,
lördag 13 februari 2010
Irish Blessing
May the road rise to meet you,
May the wind be always at your back.
May the sun shine warm upon your face,
The rains fall soft upon your fields.
And until we meet again,
May God hold you in the palm of his hand.
May God be with you and bless you:
May you see your children's children.
May you be poor in misfortune,
Rich in blessings.
May you know nothing but happiness
From this day forward.
May the road rise up to meet you
May the wind be always at your back
May the warm rays of sun fall upon your home
And may the hand of a friend always be near.
May green be the grass you walk on,
May blue be the skies above you,
May pure be the joys that surround you,
May true be the hearts that love you.
May the road rise to meet you,
May the wind be always at your back.
May the sun shine warm upon your face,
The rains fall soft upon your fields.
And until we meet again,
May God hold you in the palm of his hand.
May God be with you and bless you:
May you see your children's children.
May you be poor in misfortune,
Rich in blessings.
May you know nothing but happiness
From this day forward.
May the road rise up to meet you
May the wind be always at your back
May the warm rays of sun fall upon your home
And may the hand of a friend always be near.
May green be the grass you walk on,
May blue be the skies above you,
May pure be the joys that surround you,
May true be the hearts that love you.
måndag 8 februari 2010
2010:8/2 En bra egenskap
Lisen sitter på kontoret och beställer lite kontorsmaterial till företaget. Det är ett tråkigt arbete men det måste göras förstås.
Hon är nästan klar med beställningen när Inger kommer inrusandes med andan i halsen. Vad har hänt?
"Du ansvarar för parkeringslistan, visst är det så?" slänger hon ur sig. Inget hej eller hur är det. Rakt på sak bara på ett otrevligt vis.
Det finns inte tillräckligt med parkeringsplatser i närheten av jobbet så endel får parkera någon annanstans vissa dagar i veckan men kan då alltså parkera på den närmre parkeringsplatsen andra dagar i veckan. Detta måsta Lisen reda ut varje vecka så det blir rättvist för alla.
"Eeh, ja. Hurså?"säger hon och känner sig ganska irriterad över Ingers burdusa sätt.
" Jag har inte fått någon parkeringsplats vare sig på tisdag, onsdag eller fredag och jag slutar senare än de flesta alltså borde mitt namn stå på listan!" säger hon argt.
"Men ditt namn står på listan. Titta här. Tisdag, Karlsson I, onsdag Karlsson V..förlåt, mitt misstag. Jag måste ha blandat ihop dig med Vera. Men fredag - oj, där står ditt mans namn istället!"
"Ja just det. Hur ska jag då veta att jag kan använda den platsen?"
"Men ni samåker ju varje dag?"
"Det hör inte hit!"
"Va? Ni använder ju samma bil!"
"Det jag menar är att kan du vara så vänlig att skriva mitt namn istället för min mans namn på listan."
"Det ska jag tänka på".
"Ok, tack då", säger hon hastigt och lämnar rummet med snabba små steg.
"Så irriterande", tänker Lisen och undrar varför Inger egentligen var så arg på henne. Det var första gången som hennes namn uteblivit från listan av misstag.
En stund senare kommer en av tjejerna som jobbar på kontoret in till Lisen med en kopp te till henne.
"Åh, tack. Det var snällt av dig!"
"Du, vad sa du egentligen till Inger? Hon var jättearg och gick till chefen".
"Gjorde hon? Jag höll bara med henne och sa att jag ska tänka på att skriva hennes namn på listan och inte hennes mans namn. Och att jag inte ska blanda ihop henne med Vera Karlsson. Inget mer!"
"Så vad klagar hon över då, det verkar ju som att det redan blivit utrett?"
"Säg det, hon har väl en riktigt dålig dag."
"Det är bra underligt ibland. Din egenskap att kunna behålla lugnet & lyssna på henne när hon kom in här och var så arg var inte alls den respons hon förväntade sig. Det gjorde henne ännu argare så därför gick hon till chefen för att få ur sin frustration ordentligt."
"Men så drygt! Jag känner mig så irriterad på henne för det här!"
"Men tänk hur det skulle ha blivit om du hade gett utlopp för din ilska gentemot henne och varit lika tvär tillbaka. Då hade hon haft något att klaga på hos chefen men som det ser ut nu har hon inte ett ordentligt skäl till att klaga. Jag tror inte att han kommer ta någon notis om hennes klagomål."
"Sant. Fika efter jobbet eller?"
"Absolut. Jag bjuder!"
Hon är nästan klar med beställningen när Inger kommer inrusandes med andan i halsen. Vad har hänt?
"Du ansvarar för parkeringslistan, visst är det så?" slänger hon ur sig. Inget hej eller hur är det. Rakt på sak bara på ett otrevligt vis.
Det finns inte tillräckligt med parkeringsplatser i närheten av jobbet så endel får parkera någon annanstans vissa dagar i veckan men kan då alltså parkera på den närmre parkeringsplatsen andra dagar i veckan. Detta måsta Lisen reda ut varje vecka så det blir rättvist för alla.
"Eeh, ja. Hurså?"säger hon och känner sig ganska irriterad över Ingers burdusa sätt.
" Jag har inte fått någon parkeringsplats vare sig på tisdag, onsdag eller fredag och jag slutar senare än de flesta alltså borde mitt namn stå på listan!" säger hon argt.
"Men ditt namn står på listan. Titta här. Tisdag, Karlsson I, onsdag Karlsson V..förlåt, mitt misstag. Jag måste ha blandat ihop dig med Vera. Men fredag - oj, där står ditt mans namn istället!"
"Ja just det. Hur ska jag då veta att jag kan använda den platsen?"
"Men ni samåker ju varje dag?"
"Det hör inte hit!"
"Va? Ni använder ju samma bil!"
"Det jag menar är att kan du vara så vänlig att skriva mitt namn istället för min mans namn på listan."
"Det ska jag tänka på".
"Ok, tack då", säger hon hastigt och lämnar rummet med snabba små steg.
"Så irriterande", tänker Lisen och undrar varför Inger egentligen var så arg på henne. Det var första gången som hennes namn uteblivit från listan av misstag.
En stund senare kommer en av tjejerna som jobbar på kontoret in till Lisen med en kopp te till henne.
"Åh, tack. Det var snällt av dig!"
"Du, vad sa du egentligen till Inger? Hon var jättearg och gick till chefen".
"Gjorde hon? Jag höll bara med henne och sa att jag ska tänka på att skriva hennes namn på listan och inte hennes mans namn. Och att jag inte ska blanda ihop henne med Vera Karlsson. Inget mer!"
"Så vad klagar hon över då, det verkar ju som att det redan blivit utrett?"
"Säg det, hon har väl en riktigt dålig dag."
"Det är bra underligt ibland. Din egenskap att kunna behålla lugnet & lyssna på henne när hon kom in här och var så arg var inte alls den respons hon förväntade sig. Det gjorde henne ännu argare så därför gick hon till chefen för att få ur sin frustration ordentligt."
"Men så drygt! Jag känner mig så irriterad på henne för det här!"
"Men tänk hur det skulle ha blivit om du hade gett utlopp för din ilska gentemot henne och varit lika tvär tillbaka. Då hade hon haft något att klaga på hos chefen men som det ser ut nu har hon inte ett ordentligt skäl till att klaga. Jag tror inte att han kommer ta någon notis om hennes klagomål."
"Sant. Fika efter jobbet eller?"
"Absolut. Jag bjuder!"
torsdag 14 januari 2010
2010:14/1 Om att grubbla
Frida slår sig ner vid datorn beredd att ta del av dagens utmaning på Skrivpuff.
"Om att grubbla" ska hon skriva om idag. Grubbla, ja det är hon bra på.
"Få se nu. Kanske ska jag ta och försöka anknyta detta till boken jag håller på att skriva? Hmmm."
Fridas skrivande tar vid där hon slutade för flera månader sedan. Nu ska här bli en fortsättning!
"Huvudpersonen är lite av en grubblare så jag kan ju skriva lite mer om just det", tänker hon och skriver:
"Vi går sakta tillbaka till logen igen, båda är lika tysta. I ögonvrån kan jag se Elias och annar ett litet blygsamt leende på hans lättar. Mitt hjärta fylls av känslor jag inte visste fanns. Stora och lyckliga känslor.
"Ses vi snart igen, Elin?" frågar Elias och det enda jag kan göra är le och nicka till svar.
"När då?" frågar han och smeker min kind.
"Imorgon. Vid eken. Men nu måste jag skynda mig, jag var ju påväg till Jenny! Vi ses imorgon, Elias!"
"Var rädd om äggen!". Jag hör Elias skratta hjärtligt när jag springer iväg.
När jag kommer fram till Jennys och Hans hus stannar jag till en stund och tittar på det lilla torpet med de grå väggarna, det hus som de ännu kallar hemma. Hur länge till ska de få göra det? När ska de fara? En sorg lägger sig över mig och jag går sakta fram och knackar på dörren.
Det är Hans mor som öppnar dörren.
"Goddag, Elin!".
"Goddag, Fru Andersson. Jag är här med äggen."
"Jaha, tack. Ja, du vill väl tala med Jenny förstår jag. Hon sitter i dagligstugan. Kom in!"
"Tack!"
Jenny sitter vid elden med ryggen mot dörren. Händerna vilar knäna, alldeles stilla. Det blonda håret är uppsatt i en knut i nacken, den vita blusen är alldeles slät och kjolen släpar lite på golvet. Hon verkar sorgsen.
"Jenny...mor min har precis berättat."
Jennys axlar börjar skaka och hon faller i gråt. Jag går fram och omfamnar henne. Hon stryker mig lätt på ryggen.
"Åh, Elin. Det är så svårt! Jag försöker vara stark, men det är svårt. Hans vet ingenting om hur jag känner så snälla säg ingenting till honom. Den här resan är viktig för honom!"
"Och för dig?"
Jenny torkar sina tårar och tittar på mig med sina blå ögon.
"Han är min man". Mer än så säger inte Jenny men jag förstår. "
Där tar det stopp igen. Den kritiska sidan har tagit över och granskar allt hon skrivit och överöser henne med kommentarer som bromsar det kreativa inom henne.
Hela berättelsen hamnar i åter i dvala.
"Det finns en annan bok i mitt huvud också. Det är dags att ge den lite syre - imorgon!", tänker hon innan hon stänger av datorn för den här gången.
"Om att grubbla" ska hon skriva om idag. Grubbla, ja det är hon bra på.
"Få se nu. Kanske ska jag ta och försöka anknyta detta till boken jag håller på att skriva? Hmmm."
Fridas skrivande tar vid där hon slutade för flera månader sedan. Nu ska här bli en fortsättning!
"Huvudpersonen är lite av en grubblare så jag kan ju skriva lite mer om just det", tänker hon och skriver:
"Vi går sakta tillbaka till logen igen, båda är lika tysta. I ögonvrån kan jag se Elias och annar ett litet blygsamt leende på hans lättar. Mitt hjärta fylls av känslor jag inte visste fanns. Stora och lyckliga känslor.
"Ses vi snart igen, Elin?" frågar Elias och det enda jag kan göra är le och nicka till svar.
"När då?" frågar han och smeker min kind.
"Imorgon. Vid eken. Men nu måste jag skynda mig, jag var ju påväg till Jenny! Vi ses imorgon, Elias!"
"Var rädd om äggen!". Jag hör Elias skratta hjärtligt när jag springer iväg.
När jag kommer fram till Jennys och Hans hus stannar jag till en stund och tittar på det lilla torpet med de grå väggarna, det hus som de ännu kallar hemma. Hur länge till ska de få göra det? När ska de fara? En sorg lägger sig över mig och jag går sakta fram och knackar på dörren.
Det är Hans mor som öppnar dörren.
"Goddag, Elin!".
"Goddag, Fru Andersson. Jag är här med äggen."
"Jaha, tack. Ja, du vill väl tala med Jenny förstår jag. Hon sitter i dagligstugan. Kom in!"
"Tack!"
Jenny sitter vid elden med ryggen mot dörren. Händerna vilar knäna, alldeles stilla. Det blonda håret är uppsatt i en knut i nacken, den vita blusen är alldeles slät och kjolen släpar lite på golvet. Hon verkar sorgsen.
"Jenny...mor min har precis berättat."
Jennys axlar börjar skaka och hon faller i gråt. Jag går fram och omfamnar henne. Hon stryker mig lätt på ryggen.
"Åh, Elin. Det är så svårt! Jag försöker vara stark, men det är svårt. Hans vet ingenting om hur jag känner så snälla säg ingenting till honom. Den här resan är viktig för honom!"
"Och för dig?"
Jenny torkar sina tårar och tittar på mig med sina blå ögon.
"Han är min man". Mer än så säger inte Jenny men jag förstår. "
Där tar det stopp igen. Den kritiska sidan har tagit över och granskar allt hon skrivit och överöser henne med kommentarer som bromsar det kreativa inom henne.
Hela berättelsen hamnar i åter i dvala.
"Det finns en annan bok i mitt huvud också. Det är dags att ge den lite syre - imorgon!", tänker hon innan hon stänger av datorn för den här gången.
onsdag 13 januari 2010
2010:13/1 Om att gissa
Frida öppnar persiennerna och tittar ut. Det hon ser kommer som en stor överraskning, allt är inbäddat i ett vitt täcke. Vitt på träden, vitt på marken och vitt på husen.
På väderleksrapporten kvällen innan nämndes eventuell snö, men sannorlikheten var större att det skulle komma regn.
Frida tror inte på väderleksrapporterna längre utan tar dagen som den kommer. Hon brukade vara duktig och lägga fram "kläder efter väder" redan kvällen innan eftersom hon tyckte det var bäst så. Ordning och reda, skönt att slippa riva igenom hela garderoben klockan sex på morgonen för att sedan utbrista:
"Jag har ingenting att ha pååååå mig!" Det skulle bli mindre stress då var tanken.
Den tanken var god men hon fick snart ge sig och helt enkelt ta tjuren vid hornen på morgonen. Varje morgon!
"En dag ska jag vara med på meterologernas gissningstävling på TV4 jag med och jag ska vinna!Så rik jag kommer bli!", tänker hon optimistiskt och tar fram tjocktröjan.
På väderleksrapporten kvällen innan nämndes eventuell snö, men sannorlikheten var större att det skulle komma regn.
Frida tror inte på väderleksrapporterna längre utan tar dagen som den kommer. Hon brukade vara duktig och lägga fram "kläder efter väder" redan kvällen innan eftersom hon tyckte det var bäst så. Ordning och reda, skönt att slippa riva igenom hela garderoben klockan sex på morgonen för att sedan utbrista:
"Jag har ingenting att ha pååååå mig!" Det skulle bli mindre stress då var tanken.
Den tanken var god men hon fick snart ge sig och helt enkelt ta tjuren vid hornen på morgonen. Varje morgon!
"En dag ska jag vara med på meterologernas gissningstävling på TV4 jag med och jag ska vinna!Så rik jag kommer bli!", tänker hon optimistiskt och tar fram tjocktröjan.
tisdag 12 januari 2010
2010:12/1 En Nykomling
Frida känner sig nöjd med det hon presterade igår kväll. Det blev några sidor innan hon slutligen insåg att klockan var alldeles för mycket och att hon bara skulle få fem timmars sömn om hon hade tur.
Det var det värt, tänker hon där hon sitter vid katedern och blickar ut över de fjorton tolvåringarna som har valt "Skrivlust" som tillval och som hon ansvarar för.
De skriver av hjärtans lust och Frida hinner själv skriva ner några tankar till sin egen bok under tiden.
Senare på kvällen, när hon åter är tillbaks vid sin dator, står det still i tankeverksamheten igen. Hur kan hon komma igång med skrivandet? Att bena ut idéerna hon har till sin bok så det blir fler än tio sidor eller vad det nu kan vara.
Så kommer hon på vad en kollega tipsat henne om, att det finns skrivövningar på internet! Vilken bra idé! Frida hittar lappen med sidan som kollegan föreslog och knappar in www.skrivpuff.se på datorn och där, framför ögonen på henne, finns svaret på hennes fråga!
Hon hittar "Dagens Utmaning" som heter "Skriv om en penna". Det låter ju inte klokt, hur trist blir inte det? Men så tar hon en titt i sitt pennställ och ser där en blyertspenna som följt med henne i alla år. Den är fortfarande ovässad och bara rosa, ser nog inte mycket ut för den omedvetne. Men för henne betyder den mycket. Den fick hon nämligen av sin farmor när hon fyllde tio år. Det skulle bli den sista presenten någonsin av farmor Märta, hon gick bort bara några månader senare.
Genast sätter Frida igång att skriva, i ett worddokument, om den rosa pennan, om farmor, om hennes bortgång. Tangentbordet är aldrig stilla, aldrig tyst. Inom henne finns en bottenlös kista som väller fram tankar och ord till Frida, som i sin tur skriver ner vad den inre rösten säger till henne.
Historien blev kanske inte så lång, men betydelsefull.
Sedan är det dags att låta världen få veta vad hon skrivit. Få se nu, hur lägger jag ut detta på Skrivpuff? Hmmm, undrar hur detta funkar? "Lämna din kommentar" verkar ju lovande. Copy and paste. Det här blir fint.
Skriver ordverifiering: aquzta (hur blir dessa ord till egentligen?) men vänta, de andra har ju bloggar! Ahhh, måste skapa en blogg. Och Frida som aldrig tänkt börja blogga i hela sitt liv.
Nu sitter hon där, klickar fram och tillbaka på olika "knappar", skapar webbadress och bloggerkonto. Sådär jag, nu ska här läggas ut en berättelse.
Gör det hon tror är rätt och vips syns hennes namn på Skrivpuff. Men hennes namn är inte blått som de andras utan grått. Det var underligt men tål att undersökas.En annan dag.
Frida är en nykomling i bloggvärlden.
Det var det värt, tänker hon där hon sitter vid katedern och blickar ut över de fjorton tolvåringarna som har valt "Skrivlust" som tillval och som hon ansvarar för.
De skriver av hjärtans lust och Frida hinner själv skriva ner några tankar till sin egen bok under tiden.
Senare på kvällen, när hon åter är tillbaks vid sin dator, står det still i tankeverksamheten igen. Hur kan hon komma igång med skrivandet? Att bena ut idéerna hon har till sin bok så det blir fler än tio sidor eller vad det nu kan vara.
Så kommer hon på vad en kollega tipsat henne om, att det finns skrivövningar på internet! Vilken bra idé! Frida hittar lappen med sidan som kollegan föreslog och knappar in www.skrivpuff.se på datorn och där, framför ögonen på henne, finns svaret på hennes fråga!
Hon hittar "Dagens Utmaning" som heter "Skriv om en penna". Det låter ju inte klokt, hur trist blir inte det? Men så tar hon en titt i sitt pennställ och ser där en blyertspenna som följt med henne i alla år. Den är fortfarande ovässad och bara rosa, ser nog inte mycket ut för den omedvetne. Men för henne betyder den mycket. Den fick hon nämligen av sin farmor när hon fyllde tio år. Det skulle bli den sista presenten någonsin av farmor Märta, hon gick bort bara några månader senare.
Genast sätter Frida igång att skriva, i ett worddokument, om den rosa pennan, om farmor, om hennes bortgång. Tangentbordet är aldrig stilla, aldrig tyst. Inom henne finns en bottenlös kista som väller fram tankar och ord till Frida, som i sin tur skriver ner vad den inre rösten säger till henne.
Historien blev kanske inte så lång, men betydelsefull.
Sedan är det dags att låta världen få veta vad hon skrivit. Få se nu, hur lägger jag ut detta på Skrivpuff? Hmmm, undrar hur detta funkar? "Lämna din kommentar" verkar ju lovande. Copy and paste. Det här blir fint.
Skriver ordverifiering: aquzta (hur blir dessa ord till egentligen?) men vänta, de andra har ju bloggar! Ahhh, måste skapa en blogg. Och Frida som aldrig tänkt börja blogga i hela sitt liv.
Nu sitter hon där, klickar fram och tillbaka på olika "knappar", skapar webbadress och bloggerkonto. Sådär jag, nu ska här läggas ut en berättelse.
Gör det hon tror är rätt och vips syns hennes namn på Skrivpuff. Men hennes namn är inte blått som de andras utan grått. Det var underligt men tål att undersökas.En annan dag.
Frida är en nykomling i bloggvärlden.
måndag 11 januari 2010
2010:11/1 Om att sätta ihop
Frida kommer hem efter en dag på jobbet och känner sig ganska utsliten. "Åh, om jag ändå hade någon som kunde laga middag åt mig så jag slapp göra det själv var eviga dag!", tänker hon och tar en titt i kylskåpet. Vad kan jag laga för gourmetmat idag?
Det blev falukorv. Med pulvermos. Inte den bästa maten kanske men hon känner sig iallafall mätt. Nu står hon med tekoppen i handen och blickar mot sin laptop som står på vardagsrumsbordet. "Du, din jäkel",tänker hon, "idag ska det gå!"
Hon flyttar den från vardagsrummet in till kontoret (som även fungerar som gästrum. För idag ska hon skriva utan att bli distraherad av TV:n. Då kommer det att gå jättebra, det känner hon på sig.
Hon trycker på on-knappen men ingenting händer. Datorn är bara svart.
Frida muttrar högt och ljudligt, dags att leta sladd. Det är inte en stor lägenhet hon bor i men det finns många ställen där den kan ligga. Mitt i allt letande ringer telefonen. Det är mamma som bara vill veta hur hon mår. Och som gärna vill skvallra lite. Eller ganska mycket. I vanliga fall tycker Frida att det är ganska trevligt att prata med sin mamma men de fallen brukar hon inte leta sladd till datorn så hon kan börja skriva på sin bok. Hon skattar och säger "nä" och "oj då" på passande ställen och rusar samtidigt runt i lägenheten på jakt efter sladden.
"Här är den!" utbrister hon plötsligt högt rakt in i örat på stackars mamma.
"Vad i allsin dar..." säger mamma och skrattar till.
"Jag hittade den! Nu kan jag få igång datorn igen och kanske kan jag sätta ihop en berättelse så småningom! Du, kan jag ringa dig imorgon så får vi prata mer? Idag bara måste jag skriva!"
Hon sätter in sladden i datorn och efter ett kort ögonblick börjar den väckas till liv igen. Det här kommer bli en bra skrivarkväll, tänker Frida.
Det blev falukorv. Med pulvermos. Inte den bästa maten kanske men hon känner sig iallafall mätt. Nu står hon med tekoppen i handen och blickar mot sin laptop som står på vardagsrumsbordet. "Du, din jäkel",tänker hon, "idag ska det gå!"
Hon flyttar den från vardagsrummet in till kontoret (som även fungerar som gästrum. För idag ska hon skriva utan att bli distraherad av TV:n. Då kommer det att gå jättebra, det känner hon på sig.
Hon trycker på on-knappen men ingenting händer. Datorn är bara svart.
Frida muttrar högt och ljudligt, dags att leta sladd. Det är inte en stor lägenhet hon bor i men det finns många ställen där den kan ligga. Mitt i allt letande ringer telefonen. Det är mamma som bara vill veta hur hon mår. Och som gärna vill skvallra lite. Eller ganska mycket. I vanliga fall tycker Frida att det är ganska trevligt att prata med sin mamma men de fallen brukar hon inte leta sladd till datorn så hon kan börja skriva på sin bok. Hon skattar och säger "nä" och "oj då" på passande ställen och rusar samtidigt runt i lägenheten på jakt efter sladden.
"Här är den!" utbrister hon plötsligt högt rakt in i örat på stackars mamma.
"Vad i allsin dar..." säger mamma och skrattar till.
"Jag hittade den! Nu kan jag få igång datorn igen och kanske kan jag sätta ihop en berättelse så småningom! Du, kan jag ringa dig imorgon så får vi prata mer? Idag bara måste jag skriva!"
Hon sätter in sladden i datorn och efter ett kort ögonblick börjar den väckas till liv igen. Det här kommer bli en bra skrivarkväll, tänker Frida.
söndag 10 januari 2010
Ny på bloggen
Har precis ätit middag och försöker få detta bloggelände att fungera. Skam den som ger sig, snart är jag ute i bloggvärlden jag med! Kram
2010:10/1 Nya Friska Tag
Det var längesedan hon fick idén till sin bok. Eller bok och bok, hon önskar att det skulle bli en i slutändan men in den takt hon producerar en sida så hinner hon nog hamna i graven innan boken blir skriven.
Hon suckar tungt och gör ett nytt försök. Strecket som markerar vart hon ska börja skriva blinkar ihärdigt som för att säga:Skriv nåt då för guds skull!.
Men hon skriver ingenting.
Istället tar rastlösheten över och hon går ut i köket för att koka en kopp kaffe i hopp om att finna inspiration i kaffesumpen.
När hon sedan kommer tillbaka till datorn blinkar markören fortfarande som ett hjärtslag och hon väljer att umgås med sina vänner på facebook istället.
Imorgon, imorgon ska jag ta nya friska tag!!!tänker hon medans hon stänger ner Wordprogrammet.
Hon suckar tungt och gör ett nytt försök. Strecket som markerar vart hon ska börja skriva blinkar ihärdigt som för att säga:Skriv nåt då för guds skull!.
Men hon skriver ingenting.
Istället tar rastlösheten över och hon går ut i köket för att koka en kopp kaffe i hopp om att finna inspiration i kaffesumpen.
När hon sedan kommer tillbaka till datorn blinkar markören fortfarande som ett hjärtslag och hon väljer att umgås med sina vänner på facebook istället.
Imorgon, imorgon ska jag ta nya friska tag!!!tänker hon medans hon stänger ner Wordprogrammet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
