2010: 21/3 Att vara lat

"Evert, det går inte att öppna dörren!"
"Men kära Gerd, du måste ta ner handtaget ordentligt och sedan liksom lyfta upp dörren. Såhär!"
Evert visar Gerd den geniala tekniken han själv kommit på för att få upp dörren.
Sedan stänger han den igen och vänder sig till Gerd och säger "Nu får du prova!"
Gerd går fram till dörren, trycker ner handtaget med all sin kraft och försöker samtidigt lyfta upp dörren. Utan resultat.
"Men du tar ju inte i! Såhär ska du göra. Titta ordentligt nu!"
Evert visar henne återigen och vips så är dörren öppen. För att sedan snabbt stängas och det är åter Gerds tur.
Hon gör precis som Evert visat henne men dörren förblir stängd.
"Helt värdelöst. Du får säga till mig när du ska gå ut så får jag öppna åt dig", säger Evert surt och går för att sätta sig i sin fåtölj och röka sin pipa.
"Jag måste ut NU!" ryter Gerd till och Evert rusar till dörren och öppnar den åt henne.
"Tack, det var snällt. Hörrdu jag kan inte förstå varför du inte bara lagar dörren."
"Men den är ju inte trasig!" säger Evert ilsket och slår igen dörren efter Gerd.
Äntligen ska han få röka sin pipa.

Gerd hoppar in i bilen. Matlistan har hon med sig så nu ska här inhandlas mat för hela veckan samt mjöl och annat till storbaket! Men bilen vägrar starta. Om och om igen vrider hon på nyckeln och säger några väl varda ord. Inget av det verkar fungera.
När hon ska gå ut ur bilen öppnas inte blidörren!
"Det var då en besvärlig en det här!" muttrar hon och kryper över till passagerarsidan och tar sig ut den vägen istället.

Under tiden sitter Evert i sin favoritfåtölj och röker sin pipa. Katten har krypit upp i knäet och han klappar henne försiktigt. Han njuter av tystnaden, ingen tant som skriker på honom. Det måste firas med ett glas whiskey.

En stund senare knackar det på dörren igen och Evert muttrar till och går och öppnar.
"Du igen!"
"Vem skulle det annars vara? Det är ju inte så att vi har en herrans massa grannar som vill besöka oss."
"Jaja, kom in då!"
"Du måste verkligen laga dörren, Evert!"
"Sluta tjata, den är ju inte trasig har jag sagt!"
"Och bilen. Den vill inte starta och dörren går inte att öppna."

Gerd går ut i köket för att börja laga middag. Det finns inte mycket i kylskåpet men några ägg och lite bacon räcker för en god omelett. Hon ska precis till att knäcka första ägget när hon hör Evert ropa från vardagsrummet:

"Gerd, kom hit och ta med trasan. Katten slog ner whiskeyglaset så det är whiskey över hela golvet!"
Gerd rusar dit med trasan och börjar genast torka.
"Du är en go hustru du, ställer upp för din gamla make i ur och skur!"
"Jodu, skulle aldrig har börjat med det när jag gifte mig med dig för 36 år sedan!" mumlar Gerd.
"Förlåt, vad sa du?"
"Jag undrade om du vill ha lite omelett nu kanske?"
"Ja, en annan sliter som ett djur här på gården så lite mat skulle sitta fint."
Gerd undrar om han är helt från vettet. Han har inte lyft ett finger på många år och nu håller huset på att falla sönder. Men som den goda hustru hon är, håller hon tyst.

Det har börjat mörkna ute och Evert går ut för att hämta mer ved. Dörren går upp i ett huj och han känner sig stolt över sin teknik. Imorgon ska han visa Gerd hur det fungerar och han tänker inte ge sig förrän hon kan öppna den också så blir det slut på tjatet.

Han går till vedboden där träskorna från tidigare besök lämnat en liten slingrande stig i snön. Kanske borde han ha skottat lite och sandat också för den delen. Det ser lite halt ut.

Med en liten vedtrave i famnen går han snart snabbt tillbaka till huset. Det är kallt och han vill in och sätta sig framför brasan. Men plöstligt drar någon undan marken under hans fötter och han faller handlöst. All ved flyger ur hans famn och han tar emot fallet med händerna. Knaaak krasch. Benbitar som trycks ihop som en bil som just krockat. Men detta inser inte Evert än utan han reser sig upp och ska försöka ta upp veden. Då kommer smärtan. Han springer mot huset och försöker öppna dörren. Förgäves. Han skriker och skriker "GEEEERD!" och tillslut efter vad som känns som flera timmar, kommer Gerd springande. Evert kan se henne genom fönstret i dörrren.

"Herregud vad är det som har hänt?" skriker hon.
"Jag tror jag håller på att dö! Mina händer är inte som de ska!Öppna dörren!"
Gerd försöker återigen att öppna dörren utan resultat.
"Det går inte!"
"Försök igen!"
"Vad har du gjort?"
"Vet inte, kanske brutit händerna"
"Jag hämtar bilnycklarna. Vi måste till sjukstugan ögonblickligen!"

Två minuter senare har Gerd hoppat ut genom köksfönstret och de springer båda mot bilen.
"Halka inte du också. Vad ska det bli av oss då?" varnar Evert.

Gerd ignorerar varningen och försöker öppna bildörren men kommer genast ihåg att den minsann inte gick att öppna tidigare under dan. Och den vägrade starta också som grädde på moset.

"Evert, vi kommer inte komma iväg. Bilen är död."
"Men...jag kanske kommer dö?"
"Skärp dig nu. Jag ringer Karin och Börje, de kan skjutsa oss."

En kvart senare är de äntligen på väg till sjukstugan. Karin och Börje är lite oroliga över det äldre paret som bor så ensligt. Vad hade hänt om de inte var hemma? Varför måste Evert vara så lat?

Efter att ha blivit undersökt på sjukhuset kan läkarna konstatera att ena handen är bruten och den andra stukad. Evert blir ordentligt omplåstrad och gipsad innan han skickas hem.
Börje lyckas öppna dörren efter ett tiotal försök. Evert sätter sig i sin fåtölj och ber om en whiskey och ett sugrör.

Börje och Karin har åkte hem med förmaningen att "Ni måste ringa om det är någonting".
Evert tittar på sin hustru och för första gången på länge inser han vilken fantastisk fru han har, och att han menade vartenda ord han sa tidigare på dan att hon alltid ställer upp för honom. Varför har han inte gjort detsamma för henne? Vad har han varit för en make egentligen? Lat, det är det enda ord han kan sätta som sin titel.

"Gerd. Tack för allt du gjort för mig under dessa år vi varit tillsammans. Jag har kan inte säga att jag ställt upp lika mycket för dig, jag inser det nu. Imorgon ska jag prata med Börje, hans bror äger en byggfirma så de kan hjälpa oss att få ordning på detta ruckel vi bor i. Du ska få en ny spis, det lovar jag. För tusan, ett helt nytt kök! Jag ska se till så att det blir skottat och sandat därute och att bilen blir fixad. I sommar, när jag blivit av med detta gips, ska jag bygga en fin uteplats vid bryggan som jag lovat så länge. Och jag ska hålla vad jag lovar."

Gerd blir alldeles mållös. Det hon hör Evert säga är något som hon väntat på i så många år men hon har sällan klagat och funnit sig i sitt öde. Men nu vankas en ordentlig förändring. Hon ler, stort, mot sin man. Något som hon inte gjort på många år.

"Och om jag inte håller vad jag lovar får du påminna mig om denna dag då min egen lathet blev min egen olycka!"säger Evert och skrattar,