Nurserydags!

Jahapp, så kom då den dagen när barnen börjar nursery. Pappa körde dem till the nursery i morse och jag tror alla tre var riktigt spända och förväntansfulla! När jag pratade med pappa för ett litet tag sedan sa han att det hade gått riktigt bra, båda två hade sagt hej då innan han sa det. Vår lille pojke sa dock "Daddy, stay!" sekunden senare men accepterade att pappa måste arbeta. Sedan sprang de iväg med de andra barnen och lekte i sanden.

Jag kan ju säga att jag tittar på klockan med jämna mellanrum och undrar när det är dags att åka och hämta dem. Nej, jag kan inte säga att det är för att jag saknar dem då de bara varit borta i två timmar men jag ser fram emot att träffa dem och höra hur det har gått idag.

Jösses så svårt att koncentrera sig på någonting under tiden! Jag ville göra jättemycket under mina första tre timmar i frihet sedan barnen kom, som tillexempel åka till Windsor och gå på en "coffeemorning" på Molton Brown som jag blev inbjuden till. Kändes ju så lockande just då! Men istället åt jag min frukost i lugn och ro, njöt av min kopp kaffe i helhet, utan avbrott i stil med "Mummy, clean hands!", "Mummy, more shreddies!", "Mummy this mummy that gaaaaaaaaaahhhhhh!" och läste lite skvallerblaskor. Ringde mamma och pladdrade bort en hel timme! Sitter nu och bloggar lite och dricker en kopp te och lyssnar på Rolling Stones på radion.

Nästa vecka blir barnens dagar lite längre, så jag måste hitta något spännande att förgylla min tillvaro med under tiden. Ska som sagt kolla upp skrivarkurser på nätet. Kanske Ann Ljungberg har någonting för mig?

Ok, ok nu ska jag erkänna att jag saknar dem. Men bara lite. Pyttelite. På riktigt. Fasen så tyst det är i huset.....

Men jag är ju eeeeeehhh "normal"?!?!?!

Alltså jag har ju länge funderat på hur jag egentligen är funtad. Har tyckt att "alla andra" är så normala och lever "normala och lyckliga liv"!
Varför gör inte jag det? Varför kan inte jag få känna mig lycklig, nöjd och stolt över det jag har och det jag har gjort? För banne mig, jag är aldrig nöjd. Så jag känner att det är dags att ta mig hårt i kragen och se det jag faktiskt gjort och känna stolthet.

En jag känner väldigt väl hade liknande tankar för inte så länge sedan. Hon sa att "Om jag åker till nån fattig by i Afrika och hjälper till där, då minsann kommer jag känna mig fulländad!". Jag påpekade vänligt att hon inte alls behövde känna så, en slant i en "Rädda barnen" bössa eller liknande kan räcka. Hon höll, efter en viss tvekan, med mig.

Vad har jag gjort då? Jobbat som lärare i närmare sju år på olika spännande platser i Sverige. Träffade en engelsman och flyttade till England. Fick jobb på ett slott trots knackig engelska och lyckades avancera uppåt och jobbar numera på ett kontor på samma slott. Träffar kungligheter flera gånger varje år, har fått se världen, adopterat två fina barn och renoverat hus (husrenoveringen har jag dock slutat med nu haha).
Jag har hittat mina intressen i trädgårdsarbete och matlagning, fått igång mitt skrivande på riktigt men vill skriva mer! Min fina man har köpt ett skrivbord till mig som han just nu - i skrivandets stund - sätter ihop i vårt sovrum. Där ska jag barrikadera mig när barnen är på dagis och bara låta fingrarna dansa på tangetbordet och bilda små berättelser. Det är planen iallafall.

Men tillbaks till "normal". Min terapeut sa till mig "Vill du vara normal?". Tusan vilken bra fråga. Svaret är faktiskt nej, jag vill vara galen! Alltså kul galen. Inte sjukt galen. Nej nej. Jag vill hitta mig själv ordentligt och bara vara. Bara vara nöjd.

Så, nu räcker det för idag. God natt!!!

Lite insikter och tacksamhet så här på lördagskvällen

Det skymmer så sakta därute. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på vår lilla, underbara trädgård. Åh, vad jag älskar den! Den är full av hungriga små fåglar på dagarna, som lyckligt pickar i sig fågelfrön som vi lägger ut till dem.

Häromdagen satt en liten babysparv på min pojkes skottkärra och ropade på sin mamma: "Meeeeer mask, mamma!"(bekant, va?). Mamma Sparv kom kvickt med en mask till sin lilla älskling.
Nu, när det skymmer, börjar mina fjärliar få liv. De lyser upp mörkret i grönt, blått, rött och lila. LED. Så vackra!

Jag har läst lite på familjeliv om sorg. Så många olika sorger det finns! Alla människor drabbas av sorg någon gång i livet. Men de sorger som jag kände mest för var de som några tjejer skrev, som hade drabbats av cancer i äggstockarna och det fanns ingenting som kunde göras för att rädda dem. Hur deras magar växte ungefär som att de var gravida, men det var inget litet barn som grodde därinne utan en elak cancersvulst. De tjejer jag läste om hade inte ens hunnit få bli gravida, inte ens fått barn.

Nu blir det lite mörkt här igen, förlåt. Men dessa tjejers historier tog jag till mig på mer än ett sätt. Jag kan ju säga att tårarna rann när jag läste om deras upplevelser och önskar att det fanns något som kan göras för att rädda dem. Så är inte fallet.

Men så for ju tankarna till mitt eget liv. Att jag bär på min egen sorg är ju ingen hemlighet. Den är väldigt tung att bära många gånger och min största önskan är att den bara ska dra dit pepparn växer och lämna mig och oss ifred.

Jag tror att min lille pojke ibland kan känna av att mamma har en sorg, han tittar på mig på ett speciellt sätt när jag känner mig ledsen trots att jag försöker att dölja det och le. Han vet. Han säger ibland saker som får både mig och min man att inse hur mycket han faktiskt förstår. Som "Mummy, stay!". När jag är riktigt nere spelar det inte någon roll det han säger. Men just nu, när jag skriver, betyder det allt! Självklart ska jag stanna! Självklart ska jag ta hand om dig och din syster för alltid, för alltid. Ni är vår familj nu, ni behöver oss lika mycket som vi behöver er.
Åh jag vill bara väcka er just nu och hålla om er lääääääänge! Det skär i mitt hjärta för jag saknar er så, ändå finns ni bara en trappa upp och sover gott i era sängar. Här hör ni hemma, det har min lille pojke sagt till mig. "Me stay here now!".

Det är jobbigt att skriva det här, för jag har jättesvårt att tillåta mig känna såhär mycket. Det gör nästan ont. Det är lättare att hålla tillbaka känslorna och bara göra det man bör, det man ska. Det har att göra med det vi gått igenom, min man och jag. Jag är en känslomänniska och jag var en drömmare. Men när jag föll, landade jag så hårt och gick lite sönder. Så nu skyddar jag mig själv hellre, döljer mina känslor lite mer än vanligt och har blivit mer av en realist på köpet. Det är verkligen inte lika kul, jag är hellre en drömmare.

Men det jag har är, eller var,  ingen självklarhet. Åh, jag vill bara hålla kvar vid den här känslan, denna positiva känsla. Att jag har mina två barn. De är friska och glada. De sjunger och gillar rock'n'roll. De kan säga "raggarbil". Gud så stolt jag är!

De fullkomligt älskar "Story of a Heart" och när vi kör till Tesco (supermarket) lyssnar vi på den varje gång. Vi hinner lyssna på den tre gånger innan vi är framme, så långt är det till vår lokala Tesco. Sen blir det förstås tre gånger till på vägen hem från Tesco. Och jäntan sjunger med, hon snappar upp texter fort som tusan.
Häromdagen sa hon:"Mummy, me singing rock'n'roll!!!" och japp, det gjorde hon. Ahaha, ahaha, baaaaaby I'm all shooked up!

Jag är inte övertygad om att det finns en Gud. Just nu kan jag inte alls tro det för varför vill han se människor lida? Många människor som lider vill göra och har gjort gott, ändå straffas de. Det går inte ihop för mig. Hörru, Herr Gud, jag kräver lite svar här! Var vänlig och mejla eller texta mig snarast! Ring inte för då skulle jag bli lite mer rädd.

Tack på förhand!

En mindre bra dag

Idag var en sån där dag när jag behövde ta fram minnet av den bra dagen vi hade för inte så länge sedan. Det är tungt idag.
Tungt för att känslan av att jag inte kan knyta an till barnen som jag önskar är extra påtaglig. Ingenting speciellt har hänt, men jag tror att det usla vädret och lite PMS är delaktiga i spelet. Min man tog barnen på morgonen och jag hade dem en stund på eftermiddagen då vi fick besök av några goa vänner och min man hade lite jobb att sköta.

Helt plötsligt slår det mig att PMS har en fascinerande stor del i spelet!!Shit,så det kan vara! Kanske jag undermedvetet inbillade mig att jag kanske var gravid, efter den där illamåendehistoiren och så är jag inte det. Allt är liksom som vanligt.

Hur svårt ska det vara att släppa det som varit, att inse fakta och börja blicka framåt? Att bara få njuta av vad jag faktiskt har, att acceptera att livet blev lite annorlunda men bra ändå?

På onsdag ska jag få lite councelling iallafall. Hoppas hoppas att det hjälper! Jag vet ju hur jag vill känna och må, men jag måste få hjälp att bearbeta allt som varit. Läste lite på nätet och tror på post-traumatisk stress och post-placement depression. Sådär vart jag lite amatör psykolog också, känner mig nöjd över min diagnos till mig själv.

Men det är inte totaldepression alltid, det finns många ljuspunkter också. Jag har bara så svårt att se dem och acceptera dem.

Känns som sirap när jag skriver det här, måste kännas som sirap att läsa också.

En bra dag

För några dagar sedan hade vi en jättebra dag, en sådan där dag som man vill minnas för alltid och plocka fram de fina minnena när det pissregnar ute (ungefär som idag då) och livet känns lite surt.

Jag står i köket och diskar (det är vansinnigt mycket tid man spenderar därinne nuförtiden!) och min lilla flicka sitter vid matbordet och ritar. Det är något hon han pyssla med lääääänge, till min stora lycka! Min lille pojke leker fint med sina bilar i vårt fd. vardagsrum som numera titulerar sig playroom (ge mig mitt vardagsrum tillbaka - nej då, jag är ganska stolt över den nya titeln kan jag säga!!!!!) men kommer snart inspringandes till mig, stolt som en tupp och ungefär en meter längre. Killen har tänkt till lite och börjar ivrigt sjunga sin egen version av "Hey diddle diddle, a cat and a fiddle, the cow jumped over the moon" som lät: "...the cow jumped over the poo". Stoltheten lyser i hans ögon och han väntar på mitt utlåtande som inte lät vänta på sig, jag börjar förstås skratta som en tok. Min lille kille, vad du kan!!!

Den förmiddagen åker vi till adoptionsgruppen, som vi besöker en gång i månaden. Det är underbart att träffa andra i samma situation, så fina mammor med så fina barn! Där kan vi prata om precis allt utan att låtsas som att allt minsann är perfekt. Mycket är ju bra men vi har alla en tuff historia att tampas med och det är skönt att ventilera sig med andra som vet och förstår precis hur det är. Jag träffade en väldigt nära vän där samt ett par andra från föräldragruppen förra året.
Barnen leker fantastiskt bra, men SJÄLVKLART blir det endel bråk. Vore inte normalt annars. Min pojke springer runt med en dockvagn och en liten flicka tar hans docka. Han kommer springandes till mig med dockvagnen utan dockan och säger upprört: Where is my baby??? Where is it???
Så ska man försöka hjälpa till utan att skratta. Det är tufft att hålla sig cool i komiska situationer som barnen inte förstår...

Efter adoptionsgruppen besöker vi till lekplatsen, som ligger strax intill. Den bästa lekplatsen jag någonsin sett, önskar att jag var barn så jag kunde få springa runt där också. Eller egentligen spelar det ingen roll för jag leker där ändå. Hoppas på den där underliga studsmattan som är som nedsänkt i marken och på de konstiga kuddarna som sitter ihop med rep. Barnen också, vi har så roligt. Sedan äter vi lite mellis på ormbänken. Den är fin. Vi stannar där en bra stund innan det är dags att åka hem igen.

I bilen på väg hem utbrister tjejen: Snart hemma! Like snot!! (förtydligande: när hon uttalar snart låter det som snot = snor). Vi skrattar gott alla tre.

Efter lunchen blir det rock'n'roll i vardagsrummet. Vi dansar som tokar alla tre, barnen jublar högt och flickan har börjat lära sig texterna till endel av sångerna och sjunger med. "Mammy, me singing rock'n'roll!". Det låter i mina öron lika fint som kyrkomusik gör för en präst. Eller nån sådan fin liknelse.

Därefter känner jag att tiden är inne all visa dem raggarbilar på youtube. De är trots allt framtida raggare, fast det vet de inte än (med eller utan häng spelar ingen roll, jag kommer bli en stolt raggarmamma).
Det går hem med besked! "More raggarbilar!!", säger båda två. Jamensjälvklartskavitittapåflerojsåkuldethärär!

På kvällen äter barnen pasta. Flickan har en jättefin fantasi och helt plötsligt sitter en av hennes pastasnurra upp.
"Pasta sitting down!" (kul där med svenska och engelska motsatser som betyder samma sak) och det gör den verkligen. Efter ett litet dag säger hon nöjt:
"Nappy change!"och en av hennes pastasnurror ligger ned medans den andra står och byter blöjan.

Pojken räknar sin pasta på svengelska:
"One, tå, fyra, fem, eight, nine, ten!".
"Wow", säger jag "så mycket pasta!!".
"Yes", får jag till svar men jag vet inte om han har förstått vad jag sagt.

Vid sju-tiden plaskar barnen glatt i badkaret och jag hör Matthew ropa "Helloooooo" från hallen. Jag ropar "Helloooooo!" tillbaka men tycker det är konstigt att jag inte hörde dörren låsas upp. Barnen stämmer in i min "Hellooooo"- kör men ingen Daddy dyker upp. Konstigt. Jag går och tittar i hallen men den är tom! Då tittar jag ut genom barnens sovrumsfönster och ser att Matthew precis har kommit hem och parkerat bilen på garageuppfarten. Mycket underligt.

Barnen myspyste i sina pyamaser framför Peppa Pig, eller Greta Gris på svenska och åt en rusk. Oj, så mysigt de hade! Sedan var det dags för godnattsaga.

Älskade - saknade

Till mitt älskade barn, till Amelia


Ända sedan jag var 16 år har jag längtat efter dig, drömt om dig. Du har alltså funnits i mitt hjärta och i mitt liv i många år. Min drömtjej. Min alldeles egna lilla tjej.
När jag så träffade mannen i mitt liv och din tilltänkta pappa kom drömmen om dig allt närmare. En bild av dig växte fram:

Du heter Amelia. Du är nu fyra år och har vackert linblont och spikrakt hår och blå ögon. Luggen är kortklippt medans det övriga håret räcker till strax under axlarna.

Du är lika nyfiken på livet som jag. Lika fantasifull och väldigt kärleksfull. Du ser detaljer som så många andra missar, du sjunger hela tiden, lägger pussel och gillar att vara med i köket när mor och far lagar mat.

En dag när jag hämtar dig från dagis visar du ivrigt din lerfigur som du har gjort. Jag kan inte riktigt se vad den föreställer men du berättar om den med sådan inlevelse och övertygelse att den underliga lilla varelsen visst ser ut som draken in Bamse, den som gillar köttbullar. Den är vacker att titta på.

Jag brukade se din skugga bakom mig när jag var ute i trädgården och vattnade blommor eller planterade. Det gav mig gåshud. Det kändes så verkligt! Som att du verkligen var där!
Jag brukade höra dig och din lillebror Oliver, springa i trapporna och skratta gott. Då ropade jag: "Inte springa i trappen!!!" och kände mig som en ansvarstagande supervuxen mamma!

Din lillebror Oliver är två år. Han är också blond, med lite lockar som sin far. Han är ganska nyfiken på hur saker och ting fungerar, ganska praktisk. Precis som sin far. Han sjunger också väldigt ofta, och hittar på egna texter. Du gillar att sjunga så som det "ska vara", sådant är viktigt för dig. Men ibland skrattar du gott åt din bror, endel saker han sjunger är för roliga.
Du gillar att visa Oliver hur saker och ting fungerar och är lite lillgammal. Mina underbara barn!

Men du och din lillebror finns bara i mammas fantasivärld. Och ni tar upp för mycket av min tid, mina tankar och jag känner sådan saknad efter er att det är svårt för mig att finnas i den riktiga världen så som jag skulle vilja.

Här, i den riktiga världen, finns två jättefina barn som behövde en mamma och en pappa. De hade ingen men nu har de fått det. Jag väljer att se dem som era syskon. Och jag måste vara med dem nu, med själ och hjärta. Det är inte rättvist mot dem annars.

Därför, mina älskade och underbara spökbarn, måste jag och pappa nu säga farväl till er. Vi älskar er så mycket, så mycket. Vi kommer att sakna er. För alltid i våra hjärtan!

Vila i frid, Amelia och Oliver!

Aha - upplevelsen

Det hände en sak i morse som gav mig en tankeställare och även en insikt att livet måste gå vidare. Att jag måste släppa det gamla och blicka framåt. Så här var det:

Jag stod i köket och plockade lite bland disken när en känsla av illamående sköljde över mig. Jag har aldrig upplevt något liknande förut och inbillade mig förstås fort att det måste vara så som gravida kvinnor kan ha det??  Kan jag vara gravid?? Är det äntligen min tur nu?

Jag lyckades stänga av de tankarna för en stund och sa till mig själv att jag var bra knäpp som tänkte så, ända tills nästa våg av illamående kom och jag var nära att spy. Då gick tankeverksamheten igång med väldans fart: tänk om, tänk om, tänk om!!!!Hoppas, hoppas, hoppas!!!!

När känslan försvunnit för gott började jag "slå på mig själv" (inte bra). Jag kände mig så arg att jag överhuvud taget ens för den korta stunden kunde tro något så dumt! Jag är inte gravid, det är klart jag inte är!! Dumma jävla brud!

Upplevelsen fick mig att inse att jag måste släppa dessa tankar och gå vidare. Det är dags nu, för att jag ska få ett värdigt liv - eller snarare börja leva igen och njuta av det jag faktiskt har! Sluta hoppas, sluta undra, bara släppa alla tankar på att jag kanske någon gång i framtiden ska få ett biologiskt barn. Min största önskan. Men den önskan gör att jag inte ser det jag har, två fina, friska, härliga, spralliga, underbara, busiga, levnadsglada, humoristiska, coola, spontana barn. Nej, jag har inte fött dem. De har ungefär noll gener från mig. De har bruna ögon och jag har blå. Men de börjar så sakteliga kännas som mina barn.

Trädgårdskul

Solen skiner, vinden blåser lätt och smeker våra kinder, fåglarna kvittrar och barnen leker i trädgården. Värsta idyllen!
Men så är det ju inte hela tiden...eller man kanske ska säga bara stundtals. För oftast busbråkar ungarna, tar varandras saker - trots att det finns två av en del av dem så ska de likt förbannat ha samma. De springer in med skitiga skor i på ett nystädat golv, de knuffas och puttas och drar varandra i håret.

Men så hör man hur de sjunger svenska barnvisor när de nöjt gräver i hmmm rabatten. Jag hör flickan nöjt ropa :MASK, MUMMY!!!och kommer sedan inspringandes med en stor fet grå larv för att visa mig sitt fynd. Den är verkligen jättefin, verkligen! Nej nej inte inte i huset, unge!
Ok, ok säger flickan och lägger den på trappen till uteplatsen. Splash! Jaja, det var ju bara en tidsfråga.
"More maaaaaaask!" ropar flickan upprört.
"Ja då får du gå och gräva lite då", säger en trött mamma.
"Mummy, boots dirty!" säger pojken och klampar in med sina jordiga stövlar.
"Ok, vi får gå ut och ta bort det då!"
Nu räknar han på svenska:
"One, tå, fyra, fem!"

Jag är stolt. Men en drink behöver jag allt.