Kärlek x 2

Barnen på dagis, jag är ledig och ska snart iväg och handla men innan dess tänkte jag skriva några rader. Det var ju ett tag sedan.
Orsaken till min frånvaro har varit att jag inte haft någon skrivarlust överhuvud taget. Jag har formulerat och tänkt på vad jag skulle vilja skriva men aldrig kommit till skott och inte heller haft lust.

Det har varit en tung tid, ända fram till för en månad sedan då jag äntligen kände att det började vända på riktigt! Det är som att mina positiva tankar börjar få komma fram, utan att de negativa slår bort dem på en gång.

Vi har berättat för våra socialarbetare att vi är redo att fylla i papprena nu. De där sista viktiga pappren som tillslut kommer göra dessa barn till våra. Vi vill bara får det klart, och socialarbetarna blev verkligen jätteglada när vi sa det. Som vi har väntat, sa de :) Det var skönt att äntligen fråga efter dessa papper, då rädslan varit alltför stor att klippa navelsträngen med socialarbetarna av olika anledningar.

Jag kan bara förklara denna förändring med att tiden har fått gå och fått göra sitt. Mitt hopp svek mig aldrig, även i mina mest deppiga stunder när jag bara låg i sängen med ångesten som vägrade släppa taget om mig, hade jag ändå hoppet kvar. Hoppet att det en dag skulle bli bättre, att vi skulle känna att vi är en familj. Familjer kan ju se ut på så många olika sätt, eller hur? Och såhär ser vår familj ut nu. Noll gener delar vi med barnen men däremot delar vi samma humor och samma intressen. Det känns viktigare. För hur hade det varit om det var tvärsom? Jaja, ska inte spekulera för mycket i det nu. Hjärnan går på högvarv som det är.

En annan sak som hjälpt är att jag pratat och pratat om mina känslor och tankar med socionomerna och min kära, goa och stöttande familj, med min man och hans familj samt nära vänner. I början var jag rädd att socionomerna skulle ta barnen ifrån mig, helt ärligt. Det var hemskt. Samtidigt ville jag inte ha dem, barnen alltså. Jag ville bara bort från allt. Mitt liv skulle ju inte vara såhär!! Jag skulle ju få föda fram mina barn, mina biologiska barn. En liten mini-jag och sedan en liten mini-han (min man, reds. anm.).

Det har varit svårt att acceptera att livet inte blev som man tänkt. Som det är uttänkt också tror jag om man tänker på "normen". Att jag kanske aldrig kommer få uppleva en graviditet, det är en stor sorg men jag bär inte med den dagligen. En ännu större sorg skulle vara att aldrig ha barn i mitt liv och i mitt hem. Mina barn. Det hade känts tomt och jag misstänker att det skulle innebära en djupare och mer varaktig depression.

Det jag vill meddela hela världen är att jag nu ÄNTLIGEN accepterar dessa två små underverk i mitt liv!! Det är stort att känna så. En himlastormande känsla utan dess like och jag tror att den bara kommer att växa och växa. Jag älskar dem så otroligt mycket och skulle nu aldrig någonsin vilja vara utan dem. Saknar dem nu när de är på dagis, men njuter av min egentid samtidigt. Det ska bli kul att hämta dem i eftermiddag, de blir jätteglada när jag kommer och skriker: MUMMYYYYYYY!!! innan de slänger sig i min famn. Den känslan, just den stunden, är magisk. Sedan springer min son och hämtar väskorna fort som tusan, för då är han redo att åka hem efter en lång och händelserik dag på dagis.

Allt vi redan upplevt tillsammans, fina minnen. Allt vi kommer att få uppleva tillsammans i framtiden. Vi fyra. Min familj. Äntligen!<3 p="">