2010:14/1 Om att grubbla

Frida slår sig ner vid datorn beredd att ta del av dagens utmaning på Skrivpuff.
"Om att grubbla" ska hon skriva om idag. Grubbla, ja det är hon bra på.
"Få se nu. Kanske ska jag ta och försöka anknyta detta till boken jag håller på att skriva? Hmmm."

Fridas skrivande tar vid där hon slutade för flera månader sedan. Nu ska här bli en fortsättning!
"Huvudpersonen är lite av en grubblare så jag kan ju skriva lite mer om just det", tänker hon och skriver:

"Vi går sakta tillbaka till logen igen, båda är lika tysta. I ögonvrån kan jag se Elias och annar ett litet blygsamt leende på hans lättar. Mitt hjärta fylls av känslor jag inte visste fanns. Stora och lyckliga känslor.

"Ses vi snart igen, Elin?" frågar Elias och det enda jag kan göra är le och nicka till svar.
"När då?" frågar han och smeker min kind.
"Imorgon. Vid eken. Men nu måste jag skynda mig, jag var ju påväg till Jenny! Vi ses imorgon, Elias!"
"Var rädd om äggen!". Jag hör Elias skratta hjärtligt när jag springer iväg.

När jag kommer fram till Jennys och Hans hus stannar jag till en stund och tittar på det lilla torpet med de grå väggarna, det hus som de ännu kallar hemma. Hur länge till ska de få göra det? När ska de fara? En sorg lägger sig över mig och jag går sakta fram och knackar på dörren.

Det är Hans mor som öppnar dörren.
"Goddag, Elin!".
"Goddag, Fru Andersson. Jag är här med äggen."
"Jaha, tack. Ja, du vill väl tala med Jenny förstår jag. Hon sitter i dagligstugan. Kom in!"
"Tack!"

Jenny sitter vid elden med ryggen mot dörren. Händerna vilar knäna, alldeles stilla. Det blonda håret är uppsatt i en knut i nacken, den vita blusen är alldeles slät och kjolen släpar lite på golvet. Hon verkar sorgsen.
"Jenny...mor min har precis berättat."
Jennys axlar börjar skaka och hon faller i gråt. Jag går fram och omfamnar henne. Hon stryker mig lätt på ryggen.

"Åh, Elin. Det är så svårt! Jag försöker vara stark, men det är svårt. Hans vet ingenting om hur jag känner så snälla säg ingenting till honom. Den här resan är viktig för honom!"

"Och för dig?"

Jenny torkar sina tårar och tittar på mig med sina blå ögon.

"Han är min man". Mer än så säger inte Jenny men jag förstår. "

Där tar det stopp igen. Den kritiska sidan har tagit över och granskar allt hon skrivit och överöser henne med kommentarer som bromsar det kreativa inom henne.
Hela berättelsen hamnar i åter i dvala.

"Det finns en annan bok i mitt huvud också. Det är dags att ge den lite syre - imorgon!", tänker hon innan hon stänger av datorn för den här gången.

2010:13/1 Om att gissa

Frida öppnar persiennerna och tittar ut. Det hon ser kommer som en stor överraskning, allt är inbäddat i ett vitt täcke. Vitt på träden, vitt på marken och vitt på husen.
På väderleksrapporten kvällen innan nämndes eventuell snö, men sannorlikheten var större att det skulle komma regn.

Frida tror inte på väderleksrapporterna längre utan tar dagen som den kommer. Hon brukade vara duktig och lägga fram "kläder efter väder" redan kvällen innan eftersom hon tyckte det var bäst så. Ordning och reda, skönt att slippa riva igenom hela garderoben klockan sex på morgonen för att sedan utbrista:
"Jag har ingenting att ha pååååå mig!" Det skulle bli mindre stress då var tanken.

Den tanken var god men hon fick snart ge sig och helt enkelt ta tjuren vid hornen på morgonen. Varje morgon!

"En dag ska jag vara med på meterologernas gissningstävling på TV4 jag med och jag ska vinna!Så rik jag kommer bli!", tänker hon optimistiskt och tar fram tjocktröjan.

2010:12/1 En Nykomling

Frida känner sig nöjd med det hon presterade igår kväll. Det blev några sidor innan hon slutligen insåg att klockan var alldeles för mycket och att hon bara skulle få fem timmars sömn om hon hade tur.

Det var det värt, tänker hon där hon sitter vid katedern och blickar ut över de fjorton tolvåringarna som har valt "Skrivlust" som tillval och som hon ansvarar för.
De skriver av hjärtans lust och Frida hinner själv skriva ner några tankar till sin egen bok under tiden.

Senare på kvällen, när hon åter är tillbaks vid sin dator, står det still i tankeverksamheten igen. Hur kan hon komma igång med skrivandet? Att bena ut idéerna hon har till sin bok så det blir fler än tio sidor eller vad det nu kan vara.

Så kommer hon på vad en kollega tipsat henne om, att det finns skrivövningar på internet! Vilken bra idé! Frida hittar lappen med sidan som kollegan föreslog och knappar in www.skrivpuff.se på datorn och där, framför ögonen på henne, finns svaret på hennes fråga!

Hon hittar "Dagens Utmaning" som heter "Skriv om en penna". Det låter ju inte klokt, hur trist blir inte det? Men så tar hon en titt i sitt pennställ och ser där en blyertspenna som följt med henne i alla år. Den är fortfarande ovässad och bara rosa, ser nog inte mycket ut för den omedvetne. Men för henne betyder den mycket. Den fick hon nämligen av sin farmor när hon fyllde tio år. Det skulle bli den sista presenten någonsin av farmor Märta, hon gick bort bara några månader senare.

Genast sätter Frida igång att skriva, i ett worddokument, om den rosa pennan, om farmor, om hennes bortgång. Tangentbordet är aldrig stilla, aldrig tyst. Inom henne finns en bottenlös kista som väller fram tankar och ord till Frida, som i sin tur skriver ner vad den inre rösten säger till henne.

Historien blev kanske inte så lång, men betydelsefull.

Sedan är det dags att låta världen få veta vad hon skrivit. Få se nu, hur lägger jag ut detta på Skrivpuff? Hmmm, undrar hur detta funkar? "Lämna din kommentar" verkar ju lovande. Copy and paste. Det här blir fint.

Skriver ordverifiering: aquzta (hur blir dessa ord till egentligen?) men vänta, de andra har ju bloggar! Ahhh, måste skapa en blogg. Och Frida som aldrig tänkt börja blogga i hela sitt liv.
Nu sitter hon där, klickar fram och tillbaka på olika "knappar", skapar webbadress och bloggerkonto. Sådär jag, nu ska här läggas ut en berättelse.

Gör det hon tror är rätt och vips syns hennes namn på Skrivpuff. Men hennes namn är inte blått som de andras utan grått. Det var underligt men tål att undersökas.En annan dag.

Frida är en nykomling i bloggvärlden.

2010:11/1 Om att sätta ihop

Frida kommer hem efter en dag på jobbet och känner sig ganska utsliten. "Åh, om jag ändå hade någon som kunde laga middag åt mig så jag slapp göra det själv var eviga dag!", tänker hon och tar en titt i kylskåpet. Vad kan jag laga för gourmetmat idag?

Det blev falukorv. Med pulvermos. Inte den bästa maten kanske men hon känner sig iallafall mätt. Nu står hon med tekoppen i handen och blickar mot sin laptop som står på vardagsrumsbordet. "Du, din jäkel",tänker hon, "idag ska det gå!"

Hon flyttar den från vardagsrummet in till kontoret (som även fungerar som gästrum. För idag ska hon skriva utan att bli distraherad av TV:n. Då kommer det att gå jättebra, det känner hon på sig.

Hon trycker på on-knappen men ingenting händer. Datorn är bara svart.
Frida muttrar högt och ljudligt, dags att leta sladd. Det är inte en stor lägenhet hon bor i men det finns många ställen där den kan ligga. Mitt i allt letande ringer telefonen. Det är mamma som bara vill veta hur hon mår. Och som gärna vill skvallra lite. Eller ganska mycket. I vanliga fall tycker Frida att det är ganska trevligt att prata med sin mamma men de fallen brukar hon inte leta sladd till datorn så hon kan börja skriva på sin bok. Hon skattar och säger "nä" och "oj då" på passande ställen och rusar samtidigt runt i lägenheten på jakt efter sladden.

"Här är den!" utbrister hon plötsligt högt rakt in i örat på stackars mamma.
"Vad i allsin dar..." säger mamma och skrattar till.
"Jag hittade den! Nu kan jag få igång datorn igen och kanske kan jag sätta ihop en berättelse så småningom! Du, kan jag ringa dig imorgon så får vi prata mer? Idag bara måste jag skriva!"

Hon sätter in sladden i datorn och efter ett kort ögonblick börjar den väckas till liv igen. Det här kommer bli en bra skrivarkväll, tänker Frida.

Ny på bloggen

Har precis ätit middag och försöker få detta bloggelände att fungera. Skam den som ger sig, snart är jag ute i bloggvärlden jag med! Kram

2010:10/1 Nya Friska Tag

Det var längesedan hon fick idén till sin bok. Eller bok och bok, hon önskar att det skulle bli en i slutändan men in den takt hon producerar en sida så hinner hon nog hamna i graven innan boken blir skriven.

Hon suckar tungt och gör ett nytt försök. Strecket som markerar vart hon ska börja skriva blinkar ihärdigt som för att säga:Skriv nåt då för guds skull!.

Men hon skriver ingenting.

Istället tar rastlösheten över och hon går ut i köket för att koka en kopp kaffe i hopp om att finna inspiration i kaffesumpen.

När hon sedan kommer tillbaka till datorn blinkar markören fortfarande som ett hjärtslag och hon väljer att umgås med sina vänner på facebook istället.

Imorgon, imorgon ska jag ta nya friska tag!!!tänker hon medans hon stänger ner Wordprogrammet.