Idag besökte vi besökte vår lekgrupp som vi går till varje måndag. Full rulle förstås så fort man klev in och höjdpunkten var helt klart när barnen fick dekorera muffins. Strössel som for åt alla håll och kanter, endel fastnade även på glasyren. På med lite gelebjörnar och chokladbitar sedan rätt i i munnen. Barnen var ganska speedade ett tag efter att de ätit en eller två muffins var kan jag säga.
Efter lunch besökte vi ett stort trädgårdscenter (det största jag någonsin varit på och ett av våra lokala dito) tillsammans med en kompis till mig. Där fanns en display av klätterställningar med och utan rutchkanor så det blev åka av. Ja, jag erkänner jag var sugen jag med men jag höll mig den här gången. Men nästa gång, då!!!!!!!
måndag 29 april 2013
torsdag 18 april 2013
Mummy - Mamma
Idag vid frukosten tittade min flicka mig rakt in i ögonen med en varm blick, log och sa:
"Mummy - mamma!".
Kan bara säga att det var ett magiskt ögonblick, att hon snappat upp ordet mamma och förstår att det betyder samma sak som Mummy.
Självklart vill jag gärna bli kallad mamma, men när barnen kallar mig Mummy som att det vore det mest självklara i hela deras värld, känns det ändå väldigt bra.
"Mummy - mamma!".
Kan bara säga att det var ett magiskt ögonblick, att hon snappat upp ordet mamma och förstår att det betyder samma sak som Mummy.
Självklart vill jag gärna bli kallad mamma, men när barnen kallar mig Mummy som att det vore det mest självklara i hela deras värld, känns det ändå väldigt bra.
onsdag 17 april 2013
Uppåttjack
Långt innan barnen kom till oss kände jag en stark oro i min kropp. Ville jag det här? Var det rätt? Men om jag inte gjorde det kanske jag aldrig någonsin skulle få bli mamma. Men tänk om jag en vacker dag blir på smällen ändå, sådana mirakel har ju hänt andra?
När barnen då kom för att bo hos oss, kom även de tankarna tillbaka och sorgen över att jag inte fått biologiska barn. De senaste månaderna har jag brottats med dessa tankar, det har ibland varit nattsvart och jag har inte kunnat gå upp ur sängen. Ja, det var dagar då inte var själv förstås utan då min man varit hemma eller vi har haft besök av mina föräldrar så har de fått ta hand om barnen. Vi sa till barnen att mamma "jobbar". De dagar då jag inte haft någon hjälp och varit som en zombie har jag verkligen ändå gett allt jag kunnat till barnen.
Jag insåg att jag behöver någon slags vägledning och pratade med vår Social worker, som sa att jag antagligen har/hade "Post placement depression". Det kan liknas vid "Post natal depression", där man känner sig värdelös som mamma, att barnet skulle få det bättre hos en annan mamma, att man inte vill ha barnet.
Så kände jag ibland. De var ju inte mina iallafall så hur i all sin dar skulle jag någonsin känna att jag är deras mamma? Jag brottades med känslor som "Åh vad glad jag är att jag har er" och "Vi lämnar tillbaka dem. Jag vill inte ha dem, jag vill inte ha det här livet. Jag vill vara fri, jag lägger ner familjeliv AB".
Jag fick förslaget att kontakta min familjeläkare och gjorde så. Hon skickade en referens till en terapist och jag ska gå och prata med nån kvinna nästa vecka för första gången för att få reda ut mina tankar och känslor.
Jag fick även förslaget att ta nåt antidepressivt läkemedel, vilket jag var tveksam till. Jag menade på att det blir ju en slags falsk lycka (ja, jag är oerfaren och vet väldigt lite om sådan medicin, därav min tveksamhet att ta det också).
Men när det var så nattsvart beställde jag återigen tid hos min familjeläkare för att få lite "uppåttjack"utskrivet.
Idag träffade jag min familjeläkare igen. Hon är verkligen superbra! Det bästa av allt med detta möte var att jag ärligt kunde säga att jag mår bra, att jag känt mig glad och nöjd med mitt liv sedan i söndags. FYRA HELA DAGAR!!Jag funderade på att ställa in min läkartid i morse men min man sa att jag skulle gå ändå, för att få lite råd om inte annat.
Läkaren sa att det inte fanns någon anledning att skriva ut någonting just nu men att jag skulle höra av mig ifall det skulle ändras.
Phew!!!Hoppas, hoppas denna nyvunna lycka håller i sig!Jag vill ju kunna njuta av att vara tillsammans med barnen, skratta med dem, ha kul, sjunga. Och nu gör vi det, för att jag äntligen accepterar dem.
Post placement depression nämndes aldrig i adoptionskursen vi gick, den mesta fokuseringen låg på barnen och deras känslor och att det kan ta tid för barnen att acceptera sin eller sina nya föräldrar. Men inte att det kan ta tid för föräldrarna att acceptera den eller de barn de väntat på så länge.
När barnen då kom för att bo hos oss, kom även de tankarna tillbaka och sorgen över att jag inte fått biologiska barn. De senaste månaderna har jag brottats med dessa tankar, det har ibland varit nattsvart och jag har inte kunnat gå upp ur sängen. Ja, det var dagar då inte var själv förstås utan då min man varit hemma eller vi har haft besök av mina föräldrar så har de fått ta hand om barnen. Vi sa till barnen att mamma "jobbar". De dagar då jag inte haft någon hjälp och varit som en zombie har jag verkligen ändå gett allt jag kunnat till barnen.
Jag insåg att jag behöver någon slags vägledning och pratade med vår Social worker, som sa att jag antagligen har/hade "Post placement depression". Det kan liknas vid "Post natal depression", där man känner sig värdelös som mamma, att barnet skulle få det bättre hos en annan mamma, att man inte vill ha barnet.
Så kände jag ibland. De var ju inte mina iallafall så hur i all sin dar skulle jag någonsin känna att jag är deras mamma? Jag brottades med känslor som "Åh vad glad jag är att jag har er" och "Vi lämnar tillbaka dem. Jag vill inte ha dem, jag vill inte ha det här livet. Jag vill vara fri, jag lägger ner familjeliv AB".
Jag fick förslaget att kontakta min familjeläkare och gjorde så. Hon skickade en referens till en terapist och jag ska gå och prata med nån kvinna nästa vecka för första gången för att få reda ut mina tankar och känslor.
Jag fick även förslaget att ta nåt antidepressivt läkemedel, vilket jag var tveksam till. Jag menade på att det blir ju en slags falsk lycka (ja, jag är oerfaren och vet väldigt lite om sådan medicin, därav min tveksamhet att ta det också).
Men när det var så nattsvart beställde jag återigen tid hos min familjeläkare för att få lite "uppåttjack"utskrivet.
Idag träffade jag min familjeläkare igen. Hon är verkligen superbra! Det bästa av allt med detta möte var att jag ärligt kunde säga att jag mår bra, att jag känt mig glad och nöjd med mitt liv sedan i söndags. FYRA HELA DAGAR!!Jag funderade på att ställa in min läkartid i morse men min man sa att jag skulle gå ändå, för att få lite råd om inte annat.
Läkaren sa att det inte fanns någon anledning att skriva ut någonting just nu men att jag skulle höra av mig ifall det skulle ändras.
Phew!!!Hoppas, hoppas denna nyvunna lycka håller i sig!Jag vill ju kunna njuta av att vara tillsammans med barnen, skratta med dem, ha kul, sjunga. Och nu gör vi det, för att jag äntligen accepterar dem.
Post placement depression nämndes aldrig i adoptionskursen vi gick, den mesta fokuseringen låg på barnen och deras känslor och att det kan ta tid för barnen att acceptera sin eller sina nya föräldrar. Men inte att det kan ta tid för föräldrarna att acceptera den eller de barn de väntat på så länge.
tisdag 16 april 2013
Nuggets forever!
Mina ungar (ja, snart snart kan jag nog säga mina barn också!) äter en mycket varierande nugget kost. Följande roteras under veckans gång:
Chicken nuggets
Brown nuggets (köttbullar)
Pink nuggets (prinskorvar)
Fish nuggets (fiskpinnar)
Other brown nuggets (engelska korvar som vi steker till förbannelse så de ser ut som köttbullar)
Ungarna äter som hästar när detta ligger på tallriken men det känns inte bra alltså, för mig. Värsta nuggetsungarna! Som tur är, äter de mycket frukt och även endel grönsaker så de får i sig endel nyttigheter enligt kostcirkeln.
Vi ska prova annat snart. Lax tillexempel, det får väl heta pink fish nuggets. Kyckling ska jag panera i sesamfrön (det står väl inte i någon finstilt text att barn under tre år inte får äta sesamfrön, eller :) ?Om de äter det, kommer jag sova gott.
Potatis äter de inte om det inte kommer i bokstäver eller figurer eller som smala pommes frites. Potatismoset var ett big nono.Pasta äter de bara om de kommer från en burk där det står Peppa Pig eller Bob the Builder. Jag har provat IKEAs pastaälgar men de gick fetbort.
Fast pojken äter med glädje gröt på morgonen, och flickan älskar sina shreddies så det är bra.
Men som jag förstått är det ganska lika i de flesta småbarnsfamiljer? Berätta gärna hur det är i din!
Chicken nuggets
Brown nuggets (köttbullar)
Pink nuggets (prinskorvar)
Fish nuggets (fiskpinnar)
Other brown nuggets (engelska korvar som vi steker till förbannelse så de ser ut som köttbullar)
Ungarna äter som hästar när detta ligger på tallriken men det känns inte bra alltså, för mig. Värsta nuggetsungarna! Som tur är, äter de mycket frukt och även endel grönsaker så de får i sig endel nyttigheter enligt kostcirkeln.
Vi ska prova annat snart. Lax tillexempel, det får väl heta pink fish nuggets. Kyckling ska jag panera i sesamfrön (det står väl inte i någon finstilt text att barn under tre år inte får äta sesamfrön, eller :) ?Om de äter det, kommer jag sova gott.
Potatis äter de inte om det inte kommer i bokstäver eller figurer eller som smala pommes frites. Potatismoset var ett big nono.Pasta äter de bara om de kommer från en burk där det står Peppa Pig eller Bob the Builder. Jag har provat IKEAs pastaälgar men de gick fetbort.
Fast pojken äter med glädje gröt på morgonen, och flickan älskar sina shreddies så det är bra.
Men som jag förstått är det ganska lika i de flesta småbarnsfamiljer? Berätta gärna hur det är i din!
måndag 15 april 2013
Dagen blev inte som vi tänkt
Dagen började i vanlig ordning med påklädning i barnens sovrum på övervåningen. Min pojke stod och studerade världen utanför fönstret som han ofta gör och utbrister:
"Mummy, Police car!!!"
Jag gick och tittade och mycket riktigt stod det en nyparkerad polisbil framför vårt hus. Oj oj, det här är spännande tänkte jag.
För er som inte vet bor vi i en rondell så det är inte galet mycket trafik häromkring. Men sedan barnen kom studerar vi världen utanför vårt vardagsrumsfönster dagligen och jag har insett att det händer en hel del i vår lilla rondell. Mest spännande är om den rosa Minin står parkerad därute eller inte...
Nu var det då en polisbil och två poliser kliver ut ur bilen och går mot vår dörr. Jösses, det här blir bara bättre och bättre. Fast en liten elak tanke slog mig: De kommer för att ta barnen!! Den tanken slog jag bort fort.
Så knackade de på och jag öppnade.
"Morning, we are looking for a Robert Xyz, is he in?"
"Sorry, no one with that name lives here". (Nu tänkte jag att de kanske tar fram pistolerna och tränger sig in ändå eller nåt annat jag sett på TV, då de tror att jag ljuger och gömmer Robert i mitt hus. Vart fanns kameramannen, förresten?).
"Is this not no.6?"
"No, it is 7, no.6 is that house" sa jag och tänkte skit också, jag skulle ha sagt javisst för vårat husnummer är borta och vi har inte satt upp något nytt. På så vis skulle jag fått veta vad de hade för business på g.
"Oh, ok. Sorry to disturb you".
"No worries. Bye!". Här önskade jag att jag lyckats mjölka mer information på något smart sätt.
I alla fall så åt jag och barnen frukost i vanlig ordning och gjorde oss klara att åka till tvillingruppen, som vi besöker varje måndag. Fast först sjöng vi en massa svenska barnsånger i dörröppningen mellan köket och matrummet, det var så mysigt att jag inte ville sluta.
In i bilen med ungarna, lite gråt från flickan för att hon ville spänna fast sitt mjukdjur i sitt bilsäte och jag sa nej, vi ska ju iväg och leka. Några tårar senare satt vi alla fint i bilen och jag skulle starta bilen... som lät prrrrrrrrr...........och dog. Ojoj, inte bra. Jag kan ingenting om bilar så jag ringde till Matthew som sa att det batteriet nog dött. Jaha, så ingen playgroup och ingen blöjshopping på Tesco som jag sett fram emot så mycket.
Ut med ungarna igen, in i huset och ut i trädgården på baksidan. Där drack vi saft och åt en kaka (ord som barnen kan på svenska förstås, även fika är numera väletablerat i deras vokabulär).
Barnen tvättade sin gungbräda och vattnade blommorna. Flickan doppade sitt mjukisdjur i vatten så han blev alldeles blöt och hon utbrister:
"Done a weewee!".
Jag pratade med mamma på telefonen och hör helt plötsligt någon spela säckpipa några trädgårdar bort. Det var så oväntat att jag först trodde det var polissirener. Allt detta hände innan klockan ens slagit 11 slag!
Resten av dagen var relativt lugn, eller så lugn den kan vara med två barn. En svensk vän till mig kom på lunch och lite snack och därefter gick jag och barnen till lekparken och sedan lekte vi kurragömma i skogen. Nej, det är kanske inte så bra att skrika tittut i en engelsk skog men det gör vi!
Vid middagstid, då Matthew kommit hem, hörde vi en helikopter ganska nära. Wow, nu hände det grejer igen! Matthew tog pojken och gick ut på framsidan, jag tog flickan och gick ut på baksidan och vi tittade på polishelikoptern, som verkade leta efter någon. Kan det ha varit "Robert?". I ungefär tio minuter åkte den runt vårt område innan den slutligen for vidare och vi hade två nöjda barn och två nöjda vuxna som var glada att ha fått se det. Men Matthew sa:
"Tänk om de letar efter en riktig galning?".
"Ja, och vi släpar glatt ut ungarna så de ska få se".
Vi har Broadmoor belägen inte så långt bort så en tanke för dit kan jag säga. Men inga sirener hördes så det var lugnt.
Det var vår måndag det.
"Mummy, Police car!!!"
Jag gick och tittade och mycket riktigt stod det en nyparkerad polisbil framför vårt hus. Oj oj, det här är spännande tänkte jag.
För er som inte vet bor vi i en rondell så det är inte galet mycket trafik häromkring. Men sedan barnen kom studerar vi världen utanför vårt vardagsrumsfönster dagligen och jag har insett att det händer en hel del i vår lilla rondell. Mest spännande är om den rosa Minin står parkerad därute eller inte...
Nu var det då en polisbil och två poliser kliver ut ur bilen och går mot vår dörr. Jösses, det här blir bara bättre och bättre. Fast en liten elak tanke slog mig: De kommer för att ta barnen!! Den tanken slog jag bort fort.
Så knackade de på och jag öppnade.
"Morning, we are looking for a Robert Xyz, is he in?"
"Sorry, no one with that name lives here". (Nu tänkte jag att de kanske tar fram pistolerna och tränger sig in ändå eller nåt annat jag sett på TV, då de tror att jag ljuger och gömmer Robert i mitt hus. Vart fanns kameramannen, förresten?).
"Is this not no.6?"
"No, it is 7, no.6 is that house" sa jag och tänkte skit också, jag skulle ha sagt javisst för vårat husnummer är borta och vi har inte satt upp något nytt. På så vis skulle jag fått veta vad de hade för business på g.
"Oh, ok. Sorry to disturb you".
"No worries. Bye!". Här önskade jag att jag lyckats mjölka mer information på något smart sätt.
I alla fall så åt jag och barnen frukost i vanlig ordning och gjorde oss klara att åka till tvillingruppen, som vi besöker varje måndag. Fast först sjöng vi en massa svenska barnsånger i dörröppningen mellan köket och matrummet, det var så mysigt att jag inte ville sluta.
In i bilen med ungarna, lite gråt från flickan för att hon ville spänna fast sitt mjukdjur i sitt bilsäte och jag sa nej, vi ska ju iväg och leka. Några tårar senare satt vi alla fint i bilen och jag skulle starta bilen... som lät prrrrrrrrr...........och dog. Ojoj, inte bra. Jag kan ingenting om bilar så jag ringde till Matthew som sa att det batteriet nog dött. Jaha, så ingen playgroup och ingen blöjshopping på Tesco som jag sett fram emot så mycket.
Ut med ungarna igen, in i huset och ut i trädgården på baksidan. Där drack vi saft och åt en kaka (ord som barnen kan på svenska förstås, även fika är numera väletablerat i deras vokabulär).
Barnen tvättade sin gungbräda och vattnade blommorna. Flickan doppade sitt mjukisdjur i vatten så han blev alldeles blöt och hon utbrister:
"Done a weewee!".
Jag pratade med mamma på telefonen och hör helt plötsligt någon spela säckpipa några trädgårdar bort. Det var så oväntat att jag först trodde det var polissirener. Allt detta hände innan klockan ens slagit 11 slag!
Resten av dagen var relativt lugn, eller så lugn den kan vara med två barn. En svensk vän till mig kom på lunch och lite snack och därefter gick jag och barnen till lekparken och sedan lekte vi kurragömma i skogen. Nej, det är kanske inte så bra att skrika tittut i en engelsk skog men det gör vi!
Vid middagstid, då Matthew kommit hem, hörde vi en helikopter ganska nära. Wow, nu hände det grejer igen! Matthew tog pojken och gick ut på framsidan, jag tog flickan och gick ut på baksidan och vi tittade på polishelikoptern, som verkade leta efter någon. Kan det ha varit "Robert?". I ungefär tio minuter åkte den runt vårt område innan den slutligen for vidare och vi hade två nöjda barn och två nöjda vuxna som var glada att ha fått se det. Men Matthew sa:
"Tänk om de letar efter en riktig galning?".
"Ja, och vi släpar glatt ut ungarna så de ska få se".
Vi har Broadmoor belägen inte så långt bort så en tanke för dit kan jag säga. Men inga sirener hördes så det var lugnt.
Det var vår måndag det.
söndag 14 april 2013
Winchester och tankar
Idag var en toppendag då hela familjen åkte till Winchester och njöt av vacker stad, fika, lek i en park och promenader. Vi besökte Wichester City Mill också (National Trust). Det var spännande för alla fyra! Självklart köpte vi med oss en påse Stoneground Wholemeal Flour, så det blir snart brödbak hos oss igen.
Hoppas hoppas jag får känna denna glädje i fortsättningen också! Att bli mamma via adoption har absolut haft sina sviter eller vad man kan kalla det och jag brottas med många tankar som gör att jag ibland inte kan njuta av det här livet som jag skulle vilja.
Sorgen över att inte få uppleva en graviditet och ett biologiskt barn har kommit tillbaka och kan ibland göra så ont, så ont. Jag trodde att jag bearbetat den sorgen men tydligen var det inte tillräckligt. Men det är ju inte heller så konstigt att den återkommit nu när vi väl får barn, tankar som att inte få uppleva den första tiden med en bebis, gå där i barnvagnsbutiken och titta på barnvagnar samtidigt som den lill* sparkar i magen osv.
Kanske har jag en romantisk dröm i skimrande rosa över hur det skulle kunna ha varit ifall jag fått bli gravid också men den drömmen ska ingen få ta ifrån mig.
Tacksam är jag ändå över dessa två som tillslut kom till oss efter all väntan. Två fina, friska barn med underbar humor. Som jag inte vill ska gå och lägga sig när dagen tagit slut för jag vill spendera mer tid med dem, leka och busa. Som jag saknar när de gått och lagt sig.
Men jag kan ännu inte kalla dem "son" och "dotter", jag kan heller inte säga "mina/våra barn" för jag har kan inte ta till mig det än. Jag kallar dem "my little boy/girl" istället och låter det andra få ta sin tid.
Hoppas hoppas jag får känna denna glädje i fortsättningen också! Att bli mamma via adoption har absolut haft sina sviter eller vad man kan kalla det och jag brottas med många tankar som gör att jag ibland inte kan njuta av det här livet som jag skulle vilja.
Sorgen över att inte få uppleva en graviditet och ett biologiskt barn har kommit tillbaka och kan ibland göra så ont, så ont. Jag trodde att jag bearbetat den sorgen men tydligen var det inte tillräckligt. Men det är ju inte heller så konstigt att den återkommit nu när vi väl får barn, tankar som att inte få uppleva den första tiden med en bebis, gå där i barnvagnsbutiken och titta på barnvagnar samtidigt som den lill* sparkar i magen osv.
Kanske har jag en romantisk dröm i skimrande rosa över hur det skulle kunna ha varit ifall jag fått bli gravid också men den drömmen ska ingen få ta ifrån mig.
Tacksam är jag ändå över dessa två som tillslut kom till oss efter all väntan. Två fina, friska barn med underbar humor. Som jag inte vill ska gå och lägga sig när dagen tagit slut för jag vill spendera mer tid med dem, leka och busa. Som jag saknar när de gått och lagt sig.
Men jag kan ännu inte kalla dem "son" och "dotter", jag kan heller inte säga "mina/våra barn" för jag har kan inte ta till mig det än. Jag kallar dem "my little boy/girl" istället och låter det andra få ta sin tid.
torsdag 11 april 2013
Tackar!
Det var roligt att få så fina kommerntarer på facebook om min blogg, tackar så mycket!
Som sagt så började vi vår adoptionsresa i oktober 2011, en resa som skulle visa sig vara minst lika jävlig rent ut sagt som IVF:en. Tänk dig en social worker som kommer och ställer frågor om ALLT du gör, har gjort, kollar så huset är säkert för barn - ja frågor om precis allt! Vände oss ut och in helt enkelt. Hon ställde frågor om "ifall det här händer när barnen är si och så gamla, ex. droger, hur gör ni då????"Så det var bara att slänga ur sig nåt svar som förhoppningsvis skulle godkännas. Kan ju säga att jag tillslut undrade om det fanns dolda kameror i huset för att de skulle kolla så man lever som man har sagt. Snacka om att bli lite paranoid!
Som tur var hade vi en social worker som vi kom väldigt bra överens med och vi uppskattar hennes jobb och hennes rapport som hon slutligen skrev.
Dessutom hade vi mycket stöd av våra familjer och nära vänner varav endel blev intervjuvade av vår sw också. De måste ha sagt bra grejer om oss haha.
Den 13 juni förra året var det dags att gå till panelen där vårt öde skulle beslutas - passar vi som föräldrar eller inte? Det var 10-12 panelmedlemmar i rummet vi kallades in i, kändes som man skulle få sin dödsdom när de ställde ett par frågor varav den ena var "Om ert barn inte vill äta, hur löser ni det?". Jag sa att man får försöka leka fram ett svar på problemet.
De ställde en fråga till som jag inte minns men tydligen så gjorde vi bra ifrån oss eftersom vi blev godkända som föräldrar den dan och fick leva vidare, med två barn i sikte. Vi kände från första stund att vi ville ha ett syskonpar, det var rätt för oss.
Det var också den dan vi hörde talas om "tvillingarna" för första gången vilket gjorde oss nyfikna på dem. En pojke och en flicka, som snart skulle fylla 2 år. Precis samma ålder som min systers tvillingar.
Det skulle dröja sju månader till innan de kom hem till oss. Sju månader av förväntan, lycka, tårar, oro, ilska ja alla känslor på en och samma gång. Jag ska inte undanhålla att förhållandet tog mycket stryk under den här tiden, naturligtvis.
Vi fick också rådet att endast berätta för de närmaste om adoptionen vilket vi också gjorde. Inte skriva på facebook eller så.
Det gjorde jag inte heller men ibland undrar jag varför? Varför skulle inte jag få dela med mig av detta som skulle vara så fantastiskt? Det kan jag ångra idag. Jag vet att "de" (experter, socialworkers och andra inblandade) menade att man inte bör ladda upp bilder etc på fb, vilket är förståeligt men jag skulle ha velat dela med mig av min/vår historia till fler. Det är därför jag skriver på min blogg nu.
Mina närmaste kollegor visste ganska lång tid innan vi hämtade barnen men resten fick inte veta förrän veckan innan. Vilken stöttning! Jag var helt överväldigad! Vi blev överösta med kort, presenter, nallar och blommor den dag vi åkte för att hämta hem tvillingarna. Många stöttande ord och lyckönskningar. En kollega skrev på kortet "Only two??:)" Jag skrattade gott åt det.
Nu har vi alltså haft våra tvillingar hos oss i drygt två månader. De är en fröjd att få dela vardagen med.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag sjöng med dem, eller snarare för dem. Chocken i deras anskikten (allvarligt, SÅ dåligt sjunger jag inte!). Men jag gav inte upp och nu sjunger vi jämt, både på svenska och engelska. Den första svenska sången de lärde sig var "Björnen sover". Matt och jag hittade på en engelsk översättning till den och sjöng båda versionerna när barnen var sprillans nya. Gissa om jag blev förvånad när jag fann en engelsk version som heter "Brownbear is sleeping!" på en av barnens CD:skivor! Men min pojke utbrister ändå varje gång han hör den "Mummy, Bear is sleeping", som vi kallar den låten. Jag är en stolt mamma.
Som sagt så började vi vår adoptionsresa i oktober 2011, en resa som skulle visa sig vara minst lika jävlig rent ut sagt som IVF:en. Tänk dig en social worker som kommer och ställer frågor om ALLT du gör, har gjort, kollar så huset är säkert för barn - ja frågor om precis allt! Vände oss ut och in helt enkelt. Hon ställde frågor om "ifall det här händer när barnen är si och så gamla, ex. droger, hur gör ni då????"Så det var bara att slänga ur sig nåt svar som förhoppningsvis skulle godkännas. Kan ju säga att jag tillslut undrade om det fanns dolda kameror i huset för att de skulle kolla så man lever som man har sagt. Snacka om att bli lite paranoid!
Som tur var hade vi en social worker som vi kom väldigt bra överens med och vi uppskattar hennes jobb och hennes rapport som hon slutligen skrev.
Dessutom hade vi mycket stöd av våra familjer och nära vänner varav endel blev intervjuvade av vår sw också. De måste ha sagt bra grejer om oss haha.
Den 13 juni förra året var det dags att gå till panelen där vårt öde skulle beslutas - passar vi som föräldrar eller inte? Det var 10-12 panelmedlemmar i rummet vi kallades in i, kändes som man skulle få sin dödsdom när de ställde ett par frågor varav den ena var "Om ert barn inte vill äta, hur löser ni det?". Jag sa att man får försöka leka fram ett svar på problemet.
De ställde en fråga till som jag inte minns men tydligen så gjorde vi bra ifrån oss eftersom vi blev godkända som föräldrar den dan och fick leva vidare, med två barn i sikte. Vi kände från första stund att vi ville ha ett syskonpar, det var rätt för oss.
Det var också den dan vi hörde talas om "tvillingarna" för första gången vilket gjorde oss nyfikna på dem. En pojke och en flicka, som snart skulle fylla 2 år. Precis samma ålder som min systers tvillingar.
Det skulle dröja sju månader till innan de kom hem till oss. Sju månader av förväntan, lycka, tårar, oro, ilska ja alla känslor på en och samma gång. Jag ska inte undanhålla att förhållandet tog mycket stryk under den här tiden, naturligtvis.
Vi fick också rådet att endast berätta för de närmaste om adoptionen vilket vi också gjorde. Inte skriva på facebook eller så.
Det gjorde jag inte heller men ibland undrar jag varför? Varför skulle inte jag få dela med mig av detta som skulle vara så fantastiskt? Det kan jag ångra idag. Jag vet att "de" (experter, socialworkers och andra inblandade) menade att man inte bör ladda upp bilder etc på fb, vilket är förståeligt men jag skulle ha velat dela med mig av min/vår historia till fler. Det är därför jag skriver på min blogg nu.
Mina närmaste kollegor visste ganska lång tid innan vi hämtade barnen men resten fick inte veta förrän veckan innan. Vilken stöttning! Jag var helt överväldigad! Vi blev överösta med kort, presenter, nallar och blommor den dag vi åkte för att hämta hem tvillingarna. Många stöttande ord och lyckönskningar. En kollega skrev på kortet "Only two??:)" Jag skrattade gott åt det.
Nu har vi alltså haft våra tvillingar hos oss i drygt två månader. De är en fröjd att få dela vardagen med.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag sjöng med dem, eller snarare för dem. Chocken i deras anskikten (allvarligt, SÅ dåligt sjunger jag inte!). Men jag gav inte upp och nu sjunger vi jämt, både på svenska och engelska. Den första svenska sången de lärde sig var "Björnen sover". Matt och jag hittade på en engelsk översättning till den och sjöng båda versionerna när barnen var sprillans nya. Gissa om jag blev förvånad när jag fann en engelsk version som heter "Brownbear is sleeping!" på en av barnens CD:skivor! Men min pojke utbrister ändå varje gång han hör den "Mummy, Bear is sleeping", som vi kallar den låten. Jag är en stolt mamma.
tisdag 9 april 2013
SkrivPuff: Perfektion
Har alltid jagat det men inte hittat det. För att det inte finns.Något som jag de senaste dagarna har insett fått mig att inte njuta av livet till fullo. Skit också. Det är dags att sluta jakten på det perfekta livet och börja leva!
FAMILJELIV...eller inte?!?!?!Vår resa
Jag har länge funderat på att skriva om vår resa mot familjelivet. En resa som vi delar med många andra där vägen varit vansinnigt ojämn och osäker.
Här nedan kan ni läsa lite om vår stapplande resa:
Vi började en fertilitetsutredning i februari 2009 och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok? Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009: Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen. Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort. Spydde som den där killen i Stand by me, som käkar paj ni vet, strax innan jag skulle åka hem. Det var mindre kul.
Men snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010: ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort. Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011 Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Vi hade varit på bröllop den kvällen då det slog till på riktigt. Min mage var så uppsvälld så jag såg ut som att jag var gravid i åttonde månaden och ingenting kunde jag äta förutom lite sorbet.
Den natten vaknade jag av svåra smärtor i magen och kved som en roadkill innan den är död. Matthew körde mig till sjukhuset där vi fick vänta många timmar i väntrummet innan de kunde ta emot mig. Under tiden såg vi många spännande folk gå in och ut ur sjukhuset, det lättade upp lite.
Jag blev inlagd på sjukhuset några dagar och blev kollad titt som tätt. Dropp och kateter, kändes jättefint. Läkarna trodde jag skulle behöva stanna över en vecka, kanske två men två dar senare satt jag upp i sängen och läste skvallerblaskor.
Läkarna var chockade och undrade hur tusan jag kunde ha piggnat till så fort. Jag vet varför. Det var för att jag pratade med familj och vänner som stöttade mig så himla bra. Ni anar inte så mycket gott ett vänligt ord gjorde, jag läkte snabbare för varenda ett jag fick. Det sa jag också till läkaren.
Här nere kan ni läsa lite mer om ovarian hyper:
Being familiar with the symptoms of ovarian hyperstimulation syndrome is key to preventing a severe case. While ovarian hyperstimulation syndrome is typically mild, it can become life threatening. Catching the symptoms early, along with careful monitoring of your treatment cycle by your doctor, can lower the risk of serious complications.
Ovarian hyperstimulation syndrome is a potential side effect of fertility drugs, particularly with gonadotropins taken during an IVF treatment cycle. About 10% of women going through IVF treatment will experience ovarian hyperstimulation syndrome. While ovarian hyperstimulation syndrome can occur while taking Clomid and other fertility drugs taken orally, it’s rare.
Ovarian hyperstimulation syndrome can only occur once ovulation takes place. If your doctor suspects that you’re at risk, he may cancel your treatment cycle. (Any fertilized embryos from an IVF treatment cycle may be frozen and saved for use during a future cycle.) Or your doctor may use medications to delay ovulation by a few days. She may prescribe a GnRH antagonist, which will prevent the body’s natural LH surge, preventing or delaying ovulation. Another option may be that your doctor may simply delay administering the hCG trigger shot, a fertility drug that triggers ovulation. Delaying ovulation to lessen the risk of ovarian hyperstimulation syndrome is sometimes referred to as “coasting." This delay of a few days can lower the risk and severity of ovarian hyperstimulation syndrome, without seriously decreasing your chances of successful pregnancy.
Mild symptoms include:
In rare cases, you may need to be hospitalized. Hospitalization may include receiving fluids intravenously (through an IV), and they may remove some of the excess fluids in your belly via a needle. You may also be kept in the hospital for careful monitoring until your symptoms lessen.
Usually, symptoms will decrease and go away once you get your period. If you get pregnant, though, your symptoms may be prolonged, and it may take several weeks to feel completely better. Pregnancy can also make the symptoms worse, so your doctor will want to monitor your situation carefully.
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen. Så vi bröt ihop och gick vidare.
I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull. När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången. Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen. Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining. Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero. Waste of time and money. Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012: Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar. Det var tufft, hela året har varit tufft. Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
Vi började en fertilitetsutredning i februari 2009 och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok? Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009: Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen. Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort. Spydde som den där killen i Stand by me, som käkar paj ni vet, strax innan jag skulle åka hem. Det var mindre kul.
Men snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010: ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort. Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011 Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Vi hade varit på bröllop den kvällen då det slog till på riktigt. Min mage var så uppsvälld så jag såg ut som att jag var gravid i åttonde månaden och ingenting kunde jag äta förutom lite sorbet.
Den natten vaknade jag av svåra smärtor i magen och kved som en roadkill innan den är död. Matthew körde mig till sjukhuset där vi fick vänta många timmar i väntrummet innan de kunde ta emot mig. Under tiden såg vi många spännande folk gå in och ut ur sjukhuset, det lättade upp lite.
Jag blev inlagd på sjukhuset några dagar och blev kollad titt som tätt. Dropp och kateter, kändes jättefint. Läkarna trodde jag skulle behöva stanna över en vecka, kanske två men två dar senare satt jag upp i sängen och läste skvallerblaskor.
Läkarna var chockade och undrade hur tusan jag kunde ha piggnat till så fort. Jag vet varför. Det var för att jag pratade med familj och vänner som stöttade mig så himla bra. Ni anar inte så mycket gott ett vänligt ord gjorde, jag läkte snabbare för varenda ett jag fick. Det sa jag också till läkaren.
Här nere kan ni läsa lite mer om ovarian hyper:
Being familiar with the symptoms of ovarian hyperstimulation syndrome is key to preventing a severe case. While ovarian hyperstimulation syndrome is typically mild, it can become life threatening. Catching the symptoms early, along with careful monitoring of your treatment cycle by your doctor, can lower the risk of serious complications.
Ovarian hyperstimulation syndrome is a potential side effect of fertility drugs, particularly with gonadotropins taken during an IVF treatment cycle. About 10% of women going through IVF treatment will experience ovarian hyperstimulation syndrome. While ovarian hyperstimulation syndrome can occur while taking Clomid and other fertility drugs taken orally, it’s rare.
What Causes Ovarian Hyperstimulation Syndrome
Some enlargement of the ovaries is normal during fertility drug treatment. With ovarian hyperstimulation syndrome, though, the ovaries become dangerously enlarged with fluid. This fluid can leak in to the belly and chest area, leading to complications. But the majority of the fluid doesn't come from the follicles themselves. Most of it comes from blood vessels that are "leaky" due to substances released from the ovary.Ovarian hyperstimulation syndrome can only occur once ovulation takes place. If your doctor suspects that you’re at risk, he may cancel your treatment cycle. (Any fertilized embryos from an IVF treatment cycle may be frozen and saved for use during a future cycle.) Or your doctor may use medications to delay ovulation by a few days. She may prescribe a GnRH antagonist, which will prevent the body’s natural LH surge, preventing or delaying ovulation. Another option may be that your doctor may simply delay administering the hCG trigger shot, a fertility drug that triggers ovulation. Delaying ovulation to lessen the risk of ovarian hyperstimulation syndrome is sometimes referred to as “coasting." This delay of a few days can lower the risk and severity of ovarian hyperstimulation syndrome, without seriously decreasing your chances of successful pregnancy.
Symptoms of Ovarian Hyperstimulation Syndrome
As noted above, ovarian hyperstimulation syndrome can only occur after ovulation has taken place. Symptoms may occur a few days after ovulation or IVF egg retrieval or they may not show up for a week or more after ovulation.Mild symptoms include:
- Bloating
- Mild pain or discomfort in the abdomen
- Mild weight gain
- Mild nausea
- Diarrhea
- Rapid weight gain, more than 10 pounds in 3 to 5 days.
- Severe abdominal pain
- Severe bloating
- Severe nausea (so much that you can’t keep down any food or fluids)
- Dizziness
- Trouble with urinating
- Shortness of breath
- Rapid heartbeat
In rare cases, you may need to be hospitalized. Hospitalization may include receiving fluids intravenously (through an IV), and they may remove some of the excess fluids in your belly via a needle. You may also be kept in the hospital for careful monitoring until your symptoms lessen.
Usually, symptoms will decrease and go away once you get your period. If you get pregnant, though, your symptoms may be prolonged, and it may take several weeks to feel completely better. Pregnancy can also make the symptoms worse, so your doctor will want to monitor your situation carefully.
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen. Så vi bröt ihop och gick vidare.
I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull. När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången. Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen. Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining. Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero. Waste of time and money. Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012: Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar. Det var tufft, hela året har varit tufft. Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
