Dagen började i vanlig ordning med påklädning i barnens sovrum på övervåningen. Min pojke stod och studerade världen utanför fönstret som han ofta gör och utbrister:
"Mummy, Police car!!!"
Jag gick och tittade och mycket riktigt stod det en nyparkerad polisbil framför vårt hus. Oj oj, det här är spännande tänkte jag.
För er som inte vet bor vi i en rondell så det är inte galet mycket trafik häromkring. Men sedan barnen kom studerar vi världen utanför vårt vardagsrumsfönster dagligen och jag har insett att det händer en hel del i vår lilla rondell. Mest spännande är om den rosa Minin står parkerad därute eller inte...
Nu var det då en polisbil och två poliser kliver ut ur bilen och går mot vår dörr. Jösses, det här blir bara bättre och bättre. Fast en liten elak tanke slog mig: De kommer för att ta barnen!! Den tanken slog jag bort fort.
Så knackade de på och jag öppnade.
"Morning, we are looking for a Robert Xyz, is he in?"
"Sorry, no one with that name lives here". (Nu tänkte jag att de kanske tar fram pistolerna och tränger sig in ändå eller nåt annat jag sett på TV, då de tror att jag ljuger och gömmer Robert i mitt hus. Vart fanns kameramannen, förresten?).
"Is this not no.6?"
"No, it is 7, no.6 is that house" sa jag och tänkte skit också, jag skulle ha sagt javisst för vårat husnummer är borta och vi har inte satt upp något nytt. På så vis skulle jag fått veta vad de hade för business på g.
"Oh, ok. Sorry to disturb you".
"No worries. Bye!". Här önskade jag att jag lyckats mjölka mer information på något smart sätt.
I alla fall så åt jag och barnen frukost i vanlig ordning och gjorde oss klara att åka till tvillingruppen, som vi besöker varje måndag. Fast först sjöng vi en massa svenska barnsånger i dörröppningen mellan köket och matrummet, det var så mysigt att jag inte ville sluta.
In i bilen med ungarna, lite gråt från flickan för att hon ville spänna fast sitt mjukdjur i sitt bilsäte och jag sa nej, vi ska ju iväg och leka. Några tårar senare satt vi alla fint i bilen och jag skulle starta bilen... som lät prrrrrrrrr...........och dog. Ojoj, inte bra. Jag kan ingenting om bilar så jag ringde till Matthew som sa att det batteriet nog dött. Jaha, så ingen playgroup och ingen blöjshopping på Tesco som jag sett fram emot så mycket.
Ut med ungarna igen, in i huset och ut i trädgården på baksidan. Där drack vi saft och åt en kaka (ord som barnen kan på svenska förstås, även fika är numera väletablerat i deras vokabulär).
Barnen tvättade sin gungbräda och vattnade blommorna. Flickan doppade sitt mjukisdjur i vatten så han blev alldeles blöt och hon utbrister:
"Done a weewee!".
Jag pratade med mamma på telefonen och hör helt plötsligt någon spela säckpipa några trädgårdar bort. Det var så oväntat att jag först trodde det var polissirener. Allt detta hände innan klockan ens slagit 11 slag!
Resten av dagen var relativt lugn, eller så lugn den kan vara med två barn. En svensk vän till mig kom på lunch och lite snack och därefter gick jag och barnen till lekparken och sedan lekte vi kurragömma i skogen. Nej, det är kanske inte så bra att skrika tittut i en engelsk skog men det gör vi!
Vid middagstid, då Matthew kommit hem, hörde vi en helikopter ganska nära. Wow, nu hände det grejer igen! Matthew tog pojken och gick ut på framsidan, jag tog flickan och gick ut på baksidan och vi tittade på polishelikoptern, som verkade leta efter någon. Kan det ha varit "Robert?". I ungefär tio minuter åkte den runt vårt område innan den slutligen for vidare och vi hade två nöjda barn och två nöjda vuxna som var glada att ha fått se det. Men Matthew sa:
"Tänk om de letar efter en riktig galning?".
"Ja, och vi släpar glatt ut ungarna så de ska få se".
Vi har Broadmoor belägen inte så långt bort så en tanke för dit kan jag säga. Men inga sirener hördes så det var lugnt.
Det var vår måndag det.
måndag 15 april 2013
söndag 14 april 2013
Winchester och tankar
Idag var en toppendag då hela familjen åkte till Winchester och njöt av vacker stad, fika, lek i en park och promenader. Vi besökte Wichester City Mill också (National Trust). Det var spännande för alla fyra! Självklart köpte vi med oss en påse Stoneground Wholemeal Flour, så det blir snart brödbak hos oss igen.
Hoppas hoppas jag får känna denna glädje i fortsättningen också! Att bli mamma via adoption har absolut haft sina sviter eller vad man kan kalla det och jag brottas med många tankar som gör att jag ibland inte kan njuta av det här livet som jag skulle vilja.
Sorgen över att inte få uppleva en graviditet och ett biologiskt barn har kommit tillbaka och kan ibland göra så ont, så ont. Jag trodde att jag bearbetat den sorgen men tydligen var det inte tillräckligt. Men det är ju inte heller så konstigt att den återkommit nu när vi väl får barn, tankar som att inte få uppleva den första tiden med en bebis, gå där i barnvagnsbutiken och titta på barnvagnar samtidigt som den lill* sparkar i magen osv.
Kanske har jag en romantisk dröm i skimrande rosa över hur det skulle kunna ha varit ifall jag fått bli gravid också men den drömmen ska ingen få ta ifrån mig.
Tacksam är jag ändå över dessa två som tillslut kom till oss efter all väntan. Två fina, friska barn med underbar humor. Som jag inte vill ska gå och lägga sig när dagen tagit slut för jag vill spendera mer tid med dem, leka och busa. Som jag saknar när de gått och lagt sig.
Men jag kan ännu inte kalla dem "son" och "dotter", jag kan heller inte säga "mina/våra barn" för jag har kan inte ta till mig det än. Jag kallar dem "my little boy/girl" istället och låter det andra få ta sin tid.
Hoppas hoppas jag får känna denna glädje i fortsättningen också! Att bli mamma via adoption har absolut haft sina sviter eller vad man kan kalla det och jag brottas med många tankar som gör att jag ibland inte kan njuta av det här livet som jag skulle vilja.
Sorgen över att inte få uppleva en graviditet och ett biologiskt barn har kommit tillbaka och kan ibland göra så ont, så ont. Jag trodde att jag bearbetat den sorgen men tydligen var det inte tillräckligt. Men det är ju inte heller så konstigt att den återkommit nu när vi väl får barn, tankar som att inte få uppleva den första tiden med en bebis, gå där i barnvagnsbutiken och titta på barnvagnar samtidigt som den lill* sparkar i magen osv.
Kanske har jag en romantisk dröm i skimrande rosa över hur det skulle kunna ha varit ifall jag fått bli gravid också men den drömmen ska ingen få ta ifrån mig.
Tacksam är jag ändå över dessa två som tillslut kom till oss efter all väntan. Två fina, friska barn med underbar humor. Som jag inte vill ska gå och lägga sig när dagen tagit slut för jag vill spendera mer tid med dem, leka och busa. Som jag saknar när de gått och lagt sig.
Men jag kan ännu inte kalla dem "son" och "dotter", jag kan heller inte säga "mina/våra barn" för jag har kan inte ta till mig det än. Jag kallar dem "my little boy/girl" istället och låter det andra få ta sin tid.
torsdag 11 april 2013
Tackar!
Det var roligt att få så fina kommerntarer på facebook om min blogg, tackar så mycket!
Som sagt så började vi vår adoptionsresa i oktober 2011, en resa som skulle visa sig vara minst lika jävlig rent ut sagt som IVF:en. Tänk dig en social worker som kommer och ställer frågor om ALLT du gör, har gjort, kollar så huset är säkert för barn - ja frågor om precis allt! Vände oss ut och in helt enkelt. Hon ställde frågor om "ifall det här händer när barnen är si och så gamla, ex. droger, hur gör ni då????"Så det var bara att slänga ur sig nåt svar som förhoppningsvis skulle godkännas. Kan ju säga att jag tillslut undrade om det fanns dolda kameror i huset för att de skulle kolla så man lever som man har sagt. Snacka om att bli lite paranoid!
Som tur var hade vi en social worker som vi kom väldigt bra överens med och vi uppskattar hennes jobb och hennes rapport som hon slutligen skrev.
Dessutom hade vi mycket stöd av våra familjer och nära vänner varav endel blev intervjuvade av vår sw också. De måste ha sagt bra grejer om oss haha.
Den 13 juni förra året var det dags att gå till panelen där vårt öde skulle beslutas - passar vi som föräldrar eller inte? Det var 10-12 panelmedlemmar i rummet vi kallades in i, kändes som man skulle få sin dödsdom när de ställde ett par frågor varav den ena var "Om ert barn inte vill äta, hur löser ni det?". Jag sa att man får försöka leka fram ett svar på problemet.
De ställde en fråga till som jag inte minns men tydligen så gjorde vi bra ifrån oss eftersom vi blev godkända som föräldrar den dan och fick leva vidare, med två barn i sikte. Vi kände från första stund att vi ville ha ett syskonpar, det var rätt för oss.
Det var också den dan vi hörde talas om "tvillingarna" för första gången vilket gjorde oss nyfikna på dem. En pojke och en flicka, som snart skulle fylla 2 år. Precis samma ålder som min systers tvillingar.
Det skulle dröja sju månader till innan de kom hem till oss. Sju månader av förväntan, lycka, tårar, oro, ilska ja alla känslor på en och samma gång. Jag ska inte undanhålla att förhållandet tog mycket stryk under den här tiden, naturligtvis.
Vi fick också rådet att endast berätta för de närmaste om adoptionen vilket vi också gjorde. Inte skriva på facebook eller så.
Det gjorde jag inte heller men ibland undrar jag varför? Varför skulle inte jag få dela med mig av detta som skulle vara så fantastiskt? Det kan jag ångra idag. Jag vet att "de" (experter, socialworkers och andra inblandade) menade att man inte bör ladda upp bilder etc på fb, vilket är förståeligt men jag skulle ha velat dela med mig av min/vår historia till fler. Det är därför jag skriver på min blogg nu.
Mina närmaste kollegor visste ganska lång tid innan vi hämtade barnen men resten fick inte veta förrän veckan innan. Vilken stöttning! Jag var helt överväldigad! Vi blev överösta med kort, presenter, nallar och blommor den dag vi åkte för att hämta hem tvillingarna. Många stöttande ord och lyckönskningar. En kollega skrev på kortet "Only two??:)" Jag skrattade gott åt det.
Nu har vi alltså haft våra tvillingar hos oss i drygt två månader. De är en fröjd att få dela vardagen med.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag sjöng med dem, eller snarare för dem. Chocken i deras anskikten (allvarligt, SÅ dåligt sjunger jag inte!). Men jag gav inte upp och nu sjunger vi jämt, både på svenska och engelska. Den första svenska sången de lärde sig var "Björnen sover". Matt och jag hittade på en engelsk översättning till den och sjöng båda versionerna när barnen var sprillans nya. Gissa om jag blev förvånad när jag fann en engelsk version som heter "Brownbear is sleeping!" på en av barnens CD:skivor! Men min pojke utbrister ändå varje gång han hör den "Mummy, Bear is sleeping", som vi kallar den låten. Jag är en stolt mamma.
Som sagt så började vi vår adoptionsresa i oktober 2011, en resa som skulle visa sig vara minst lika jävlig rent ut sagt som IVF:en. Tänk dig en social worker som kommer och ställer frågor om ALLT du gör, har gjort, kollar så huset är säkert för barn - ja frågor om precis allt! Vände oss ut och in helt enkelt. Hon ställde frågor om "ifall det här händer när barnen är si och så gamla, ex. droger, hur gör ni då????"Så det var bara att slänga ur sig nåt svar som förhoppningsvis skulle godkännas. Kan ju säga att jag tillslut undrade om det fanns dolda kameror i huset för att de skulle kolla så man lever som man har sagt. Snacka om att bli lite paranoid!
Som tur var hade vi en social worker som vi kom väldigt bra överens med och vi uppskattar hennes jobb och hennes rapport som hon slutligen skrev.
Dessutom hade vi mycket stöd av våra familjer och nära vänner varav endel blev intervjuvade av vår sw också. De måste ha sagt bra grejer om oss haha.
Den 13 juni förra året var det dags att gå till panelen där vårt öde skulle beslutas - passar vi som föräldrar eller inte? Det var 10-12 panelmedlemmar i rummet vi kallades in i, kändes som man skulle få sin dödsdom när de ställde ett par frågor varav den ena var "Om ert barn inte vill äta, hur löser ni det?". Jag sa att man får försöka leka fram ett svar på problemet.
De ställde en fråga till som jag inte minns men tydligen så gjorde vi bra ifrån oss eftersom vi blev godkända som föräldrar den dan och fick leva vidare, med två barn i sikte. Vi kände från första stund att vi ville ha ett syskonpar, det var rätt för oss.
Det var också den dan vi hörde talas om "tvillingarna" för första gången vilket gjorde oss nyfikna på dem. En pojke och en flicka, som snart skulle fylla 2 år. Precis samma ålder som min systers tvillingar.
Det skulle dröja sju månader till innan de kom hem till oss. Sju månader av förväntan, lycka, tårar, oro, ilska ja alla känslor på en och samma gång. Jag ska inte undanhålla att förhållandet tog mycket stryk under den här tiden, naturligtvis.
Vi fick också rådet att endast berätta för de närmaste om adoptionen vilket vi också gjorde. Inte skriva på facebook eller så.
Det gjorde jag inte heller men ibland undrar jag varför? Varför skulle inte jag få dela med mig av detta som skulle vara så fantastiskt? Det kan jag ångra idag. Jag vet att "de" (experter, socialworkers och andra inblandade) menade att man inte bör ladda upp bilder etc på fb, vilket är förståeligt men jag skulle ha velat dela med mig av min/vår historia till fler. Det är därför jag skriver på min blogg nu.
Mina närmaste kollegor visste ganska lång tid innan vi hämtade barnen men resten fick inte veta förrän veckan innan. Vilken stöttning! Jag var helt överväldigad! Vi blev överösta med kort, presenter, nallar och blommor den dag vi åkte för att hämta hem tvillingarna. Många stöttande ord och lyckönskningar. En kollega skrev på kortet "Only two??:)" Jag skrattade gott åt det.
Nu har vi alltså haft våra tvillingar hos oss i drygt två månader. De är en fröjd att få dela vardagen med.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag sjöng med dem, eller snarare för dem. Chocken i deras anskikten (allvarligt, SÅ dåligt sjunger jag inte!). Men jag gav inte upp och nu sjunger vi jämt, både på svenska och engelska. Den första svenska sången de lärde sig var "Björnen sover". Matt och jag hittade på en engelsk översättning till den och sjöng båda versionerna när barnen var sprillans nya. Gissa om jag blev förvånad när jag fann en engelsk version som heter "Brownbear is sleeping!" på en av barnens CD:skivor! Men min pojke utbrister ändå varje gång han hör den "Mummy, Bear is sleeping", som vi kallar den låten. Jag är en stolt mamma.
tisdag 9 april 2013
SkrivPuff: Perfektion
Har alltid jagat det men inte hittat det. För att det inte finns.Något som jag de senaste dagarna har insett fått mig att inte njuta av livet till fullo. Skit också. Det är dags att sluta jakten på det perfekta livet och börja leva!
FAMILJELIV...eller inte?!?!?!Vår resa
Jag har länge funderat på att skriva om vår resa mot familjelivet. En resa som vi delar med många andra där vägen varit vansinnigt ojämn och osäker.
Här nedan kan ni läsa lite om vår stapplande resa:
Vi började en fertilitetsutredning i februari 2009 och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok? Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009: Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen. Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort. Spydde som den där killen i Stand by me, som käkar paj ni vet, strax innan jag skulle åka hem. Det var mindre kul.
Men snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010: ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort. Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011 Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Vi hade varit på bröllop den kvällen då det slog till på riktigt. Min mage var så uppsvälld så jag såg ut som att jag var gravid i åttonde månaden och ingenting kunde jag äta förutom lite sorbet.
Den natten vaknade jag av svåra smärtor i magen och kved som en roadkill innan den är död. Matthew körde mig till sjukhuset där vi fick vänta många timmar i väntrummet innan de kunde ta emot mig. Under tiden såg vi många spännande folk gå in och ut ur sjukhuset, det lättade upp lite.
Jag blev inlagd på sjukhuset några dagar och blev kollad titt som tätt. Dropp och kateter, kändes jättefint. Läkarna trodde jag skulle behöva stanna över en vecka, kanske två men två dar senare satt jag upp i sängen och läste skvallerblaskor.
Läkarna var chockade och undrade hur tusan jag kunde ha piggnat till så fort. Jag vet varför. Det var för att jag pratade med familj och vänner som stöttade mig så himla bra. Ni anar inte så mycket gott ett vänligt ord gjorde, jag läkte snabbare för varenda ett jag fick. Det sa jag också till läkaren.
Här nere kan ni läsa lite mer om ovarian hyper:
Being familiar with the symptoms of ovarian hyperstimulation syndrome is key to preventing a severe case. While ovarian hyperstimulation syndrome is typically mild, it can become life threatening. Catching the symptoms early, along with careful monitoring of your treatment cycle by your doctor, can lower the risk of serious complications.
Ovarian hyperstimulation syndrome is a potential side effect of fertility drugs, particularly with gonadotropins taken during an IVF treatment cycle. About 10% of women going through IVF treatment will experience ovarian hyperstimulation syndrome. While ovarian hyperstimulation syndrome can occur while taking Clomid and other fertility drugs taken orally, it’s rare.
Ovarian hyperstimulation syndrome can only occur once ovulation takes place. If your doctor suspects that you’re at risk, he may cancel your treatment cycle. (Any fertilized embryos from an IVF treatment cycle may be frozen and saved for use during a future cycle.) Or your doctor may use medications to delay ovulation by a few days. She may prescribe a GnRH antagonist, which will prevent the body’s natural LH surge, preventing or delaying ovulation. Another option may be that your doctor may simply delay administering the hCG trigger shot, a fertility drug that triggers ovulation. Delaying ovulation to lessen the risk of ovarian hyperstimulation syndrome is sometimes referred to as “coasting." This delay of a few days can lower the risk and severity of ovarian hyperstimulation syndrome, without seriously decreasing your chances of successful pregnancy.
Mild symptoms include:
In rare cases, you may need to be hospitalized. Hospitalization may include receiving fluids intravenously (through an IV), and they may remove some of the excess fluids in your belly via a needle. You may also be kept in the hospital for careful monitoring until your symptoms lessen.
Usually, symptoms will decrease and go away once you get your period. If you get pregnant, though, your symptoms may be prolonged, and it may take several weeks to feel completely better. Pregnancy can also make the symptoms worse, so your doctor will want to monitor your situation carefully.
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen. Så vi bröt ihop och gick vidare.
I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull. När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången. Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen. Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining. Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero. Waste of time and money. Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012: Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar. Det var tufft, hela året har varit tufft. Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
Vi började en fertilitetsutredning i februari 2009 och har äntligen kommit ganska långt i vår resa mot att få bli föräldrar (tack vare NHS). Alla våra resultat har varit perfekta, vilket förstås är skönt att höra men samtidigt frustrerande - varför blir det inget om allt är ok? Ska göra en keyhole surgery i oktober och steget efter det är IVF.
Oktober 2009: Nu är den gjord, min laparoscopy & dye surgery. Allt gick bra och jag fick åka hem fem timmar efter operationen. Mina äggledare var öppna men däremot hittades lite endometrios på två ställen som togs bort. Spydde som den där killen i Stand by me, som käkar paj ni vet, strax innan jag skulle åka hem. Det var mindre kul.
Men snart kör vi igång igen, håll tummarna för att det ska bli nåt;)
Augusti 2010: ÄNTLIGEN har vi fått besked om att vi får göra IVF via NHS! Första mötet 25 Augusti. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
31/8 Jaha, då var det mötet avklarat. Fler blodprov som ska tas (har jag verkligen nåt blod kvar efter alla redan tagna blodprov kan man ju undra:) och andra mindre trevliga tester då "bäst före datumet" på de som redan tagits har gått ut. Jag fick även den trevliga informationen att jag eventuellt har en cysta i äggstocken som måste kollas upp nästa månad. Finns den kvar måste den tas bort. Känns som att jag kommer vara för gammal snart för att bli mamma med alla dessa käppar i hjulet!
Augusti 2011 Ja, käpparna har haglat över oss det senaste året. Det är ett under att man fortfarande står på benen och faktiskt ändå har lite framtidstro.
I november förra året gick vi igenom vår första IVF-cykel. Det resulterade i ett misslyckande och min mens kom som på beställning på min födelsedag. Då var jag hemma och kryade på mig efter min ovarian hyperstimulation, en biverkning av sista sprutan jag tog så att ägglossningen kunde startas (minns inte namnet på den).
Vi hade varit på bröllop den kvällen då det slog till på riktigt. Min mage var så uppsvälld så jag såg ut som att jag var gravid i åttonde månaden och ingenting kunde jag äta förutom lite sorbet.
Den natten vaknade jag av svåra smärtor i magen och kved som en roadkill innan den är död. Matthew körde mig till sjukhuset där vi fick vänta många timmar i väntrummet innan de kunde ta emot mig. Under tiden såg vi många spännande folk gå in och ut ur sjukhuset, det lättade upp lite.
Jag blev inlagd på sjukhuset några dagar och blev kollad titt som tätt. Dropp och kateter, kändes jättefint. Läkarna trodde jag skulle behöva stanna över en vecka, kanske två men två dar senare satt jag upp i sängen och läste skvallerblaskor.
Läkarna var chockade och undrade hur tusan jag kunde ha piggnat till så fort. Jag vet varför. Det var för att jag pratade med familj och vänner som stöttade mig så himla bra. Ni anar inte så mycket gott ett vänligt ord gjorde, jag läkte snabbare för varenda ett jag fick. Det sa jag också till läkaren.
Här nere kan ni läsa lite mer om ovarian hyper:
Being familiar with the symptoms of ovarian hyperstimulation syndrome is key to preventing a severe case. While ovarian hyperstimulation syndrome is typically mild, it can become life threatening. Catching the symptoms early, along with careful monitoring of your treatment cycle by your doctor, can lower the risk of serious complications.
Ovarian hyperstimulation syndrome is a potential side effect of fertility drugs, particularly with gonadotropins taken during an IVF treatment cycle. About 10% of women going through IVF treatment will experience ovarian hyperstimulation syndrome. While ovarian hyperstimulation syndrome can occur while taking Clomid and other fertility drugs taken orally, it’s rare.
What Causes Ovarian Hyperstimulation Syndrome
Some enlargement of the ovaries is normal during fertility drug treatment. With ovarian hyperstimulation syndrome, though, the ovaries become dangerously enlarged with fluid. This fluid can leak in to the belly and chest area, leading to complications. But the majority of the fluid doesn't come from the follicles themselves. Most of it comes from blood vessels that are "leaky" due to substances released from the ovary.Ovarian hyperstimulation syndrome can only occur once ovulation takes place. If your doctor suspects that you’re at risk, he may cancel your treatment cycle. (Any fertilized embryos from an IVF treatment cycle may be frozen and saved for use during a future cycle.) Or your doctor may use medications to delay ovulation by a few days. She may prescribe a GnRH antagonist, which will prevent the body’s natural LH surge, preventing or delaying ovulation. Another option may be that your doctor may simply delay administering the hCG trigger shot, a fertility drug that triggers ovulation. Delaying ovulation to lessen the risk of ovarian hyperstimulation syndrome is sometimes referred to as “coasting." This delay of a few days can lower the risk and severity of ovarian hyperstimulation syndrome, without seriously decreasing your chances of successful pregnancy.
Symptoms of Ovarian Hyperstimulation Syndrome
As noted above, ovarian hyperstimulation syndrome can only occur after ovulation has taken place. Symptoms may occur a few days after ovulation or IVF egg retrieval or they may not show up for a week or more after ovulation.Mild symptoms include:
- Bloating
- Mild pain or discomfort in the abdomen
- Mild weight gain
- Mild nausea
- Diarrhea
- Rapid weight gain, more than 10 pounds in 3 to 5 days.
- Severe abdominal pain
- Severe bloating
- Severe nausea (so much that you can’t keep down any food or fluids)
- Dizziness
- Trouble with urinating
- Shortness of breath
- Rapid heartbeat
In rare cases, you may need to be hospitalized. Hospitalization may include receiving fluids intravenously (through an IV), and they may remove some of the excess fluids in your belly via a needle. You may also be kept in the hospital for careful monitoring until your symptoms lessen.
Usually, symptoms will decrease and go away once you get your period. If you get pregnant, though, your symptoms may be prolonged, and it may take several weeks to feel completely better. Pregnancy can also make the symptoms worse, so your doctor will want to monitor your situation carefully.
Så vi bröt ihop och gick vidare. Vi hade 3 embryon kvar i frysen och bestämde oss för att gå använda ett av dem i februari i år. Och vad händer? Jo, det fick tina upp alla tre embryon då de 2 första dog så vi hade bara ett kvar. Ett fint embryo och det sattes som sagt in. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats - igen. Så vi bröt ihop och gick vidare.
I maj var det dags att gå igenom hela cykeln igen med sprutor och mer sprutor. Men den här gången användes annan medicin som skulle minska risken för ännu en ovarian hyperstimulation. All flöt på så fint och jag kände mig hoppfull. När det var dags för insättningen sattes 2 embryon in, 2 fina starka embryon som gav mig en gnutta hopp ändå. 2 veckor efter det kom beskedet att det inte hade lyckats, för 3:e gången. Min mens är verkligen så perfekt, den kommer när den ska, den är så trogen. Och jag hatar den så!
Vi trodde att vi hade 2 embryon kvar i frysen, att vi kunde använda dem efter att jag gått igenom en sk. hyperoskopy. Men återigen ett negativt besken, de återstående embryon var inte starka nog och skulle inte överleva en upptining. Så vi har ingenting kvar.Nada. Zero. Waste of time and money. Så vi säger hej då IVF och välkomnar adoption in i vårat liv. Vilket lyft! Jag har fått mitt liv tillbaka, jag behöver inte oroa mig för vad jag äter& dricker. Vi behöver inte räkna dagar. Nu blickar vi framåt, men först måste jag bearbeta det som varit lite mer.
November 2012: Adoptionsresan började vi då i oktober förra året. Vi hade tur med vår social worker, hon är helt fantastisk och vi kommer bra överens med henne. Men oj vilken väntan! Igen! The homestudy gick ändå bra, vår social worker ställde frågor om oss, vår barndom, nutid, relationer, bilförsäkringen (skojar inte) - man kan säga att hon vände ut och in på våra själar. Det var tufft, hela året har varit tufft. Men vi har i alla fall hittat våra barn, och kommer att få veta om de blir våra i december.Men väntan börjar bli seg. Vill ha dem nu! Vi är ändå glada att vi har hittat dem och har inrett deras sovrum. Längtar till janurai då livet börjar.
söndag 30 januari 2011
En vecka i paradiset har gjort susen, det känns som vi kommer orka igenom det som är kvar av denna vinter nu.
Idag fick jag lite försmak på den stundande våren då jag fick en timme i trädgården innan kylan tog överhand och tvingade mig att gå in igen (med sparkar och slag från min sida). Som jag har saknat att påta i min trädgård!
Det jag gjorde idag var att städa upp lite, ta bort fula döda kvistar, få lite ordning igen.
I mars ska jag så lite frön jag köpt såsom "Mariaklocka", "Echinachea", "Gomphrena" (salvia)och "Osteospermum".
Dessutom har jag flera fröpåsar som courgette och leeks som ska sås och sedan planteras i kolonilotten. Jag delar en kolonilott med en kollega, förra året var det första som vi odlade där och det med besked! Vi siktar mot att göra ännu bättre ifrån oss i år.
Två minuters gångväg från vårt hus ligger ett koloniområde. Matt och jag har stått på kö för en lott sedan vi flyttade hit i juni. Hoppas att vi får ett positivt besked från the Council snart så vi kan börja odla lite nyttigheter där också!
Så nu sitter jag här med min dator, tittar ut mot min trädgård och gläds åt fåglarna som ivrigt smaskar i sig av alla frön och fettbollar som jag hängt ut åt dem. För den som inte matar fåglar än kan jag bara säga - börja nu!
Jag var lika intresserad av trädgårdsarbete som av fåglar för sådär en fyra år sedan. När jag flyttade ihop med Matt för snart sex år sedan sa han att jag fick göra vad jag ville i hans välskötta trädgård. Mitt svar var: Jag är inte intresserad av trädgårdsarbete. Det fanns en anledning till att jag bara hade en balkong där jag bodde tidigare.
Men man kan ju ändra sig.
Idag fick jag lite försmak på den stundande våren då jag fick en timme i trädgården innan kylan tog överhand och tvingade mig att gå in igen (med sparkar och slag från min sida). Som jag har saknat att påta i min trädgård!
Det jag gjorde idag var att städa upp lite, ta bort fula döda kvistar, få lite ordning igen.
I mars ska jag så lite frön jag köpt såsom "Mariaklocka", "Echinachea", "Gomphrena" (salvia)och "Osteospermum".
Dessutom har jag flera fröpåsar som courgette och leeks som ska sås och sedan planteras i kolonilotten. Jag delar en kolonilott med en kollega, förra året var det första som vi odlade där och det med besked! Vi siktar mot att göra ännu bättre ifrån oss i år.
Två minuters gångväg från vårt hus ligger ett koloniområde. Matt och jag har stått på kö för en lott sedan vi flyttade hit i juni. Hoppas att vi får ett positivt besked från the Council snart så vi kan börja odla lite nyttigheter där också!
Så nu sitter jag här med min dator, tittar ut mot min trädgård och gläds åt fåglarna som ivrigt smaskar i sig av alla frön och fettbollar som jag hängt ut åt dem. För den som inte matar fåglar än kan jag bara säga - börja nu!
Jag var lika intresserad av trädgårdsarbete som av fåglar för sådär en fyra år sedan. När jag flyttade ihop med Matt för snart sex år sedan sa han att jag fick göra vad jag ville i hans välskötta trädgård. Mitt svar var: Jag är inte intresserad av trädgårdsarbete. Det fanns en anledning till att jag bara hade en balkong där jag bodde tidigare.
Men man kan ju ändra sig.
torsdag 11 november 2010
Leap Year
Ledig från jobbet. Regnet smattrar mot rutan och isterbandet smattrar i stekpannan.
Magen kurrar men snart, snart får jag sätta tänderna i min lunch. Mums!
Under frukosten tittade jag på en underbart romantisk film - Leap Year- med Amy Adams och Matthew Goode i huvudrollerna. Det är en riktig feel good film som passa alldeles utmärkt en dag som denna.
Det handlar om en Boston brud som åker till Dublin för att träffa sin pojkvän, som är där på möte. Ja, inte bara för att träffa honom, hon ska fria till honom då det är Leap Year. En gammal irländsk tradition säger att kvinnan kan fria till sin man då det är just Leap Year.
Det visar sig att resan till Dublin inte blir nån dans på rosor. Det är det som är det charmiga. Och slutet blir inte riktigt som hon tänkt sig, det blir ännu bättre!
Kort och gott en mycket sevärd film - både för honom och henne! Kanske något att stoppa i julstrumpan?
PS Gud så gott det var med isterband!DS
Magen kurrar men snart, snart får jag sätta tänderna i min lunch. Mums!
Under frukosten tittade jag på en underbart romantisk film - Leap Year- med Amy Adams och Matthew Goode i huvudrollerna. Det är en riktig feel good film som passa alldeles utmärkt en dag som denna.
Det handlar om en Boston brud som åker till Dublin för att träffa sin pojkvän, som är där på möte. Ja, inte bara för att träffa honom, hon ska fria till honom då det är Leap Year. En gammal irländsk tradition säger att kvinnan kan fria till sin man då det är just Leap Year.
Det visar sig att resan till Dublin inte blir nån dans på rosor. Det är det som är det charmiga. Och slutet blir inte riktigt som hon tänkt sig, det blir ännu bättre!
Kort och gott en mycket sevärd film - både för honom och henne! Kanske något att stoppa i julstrumpan?
PS Gud så gott det var med isterband!DS
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
