Tomheten inom mig

Idag sörjer jag mitt biobarn igen. Det har grott under ytan länge men idag av någon anledning är det extra påtagligt.
Hur skulle du ha sett ut? Skulle du ha haft långt, blondt och rakt hår som mig? Eller lite vågigt som din far? Skulle du se mer hur som mig eller som honom?
Vad skulle vi ha gjort tillsammans idag? Hur skulle det vara att få fira jul med dig?
Åh, vad jag saknar dig! Det skär i mitt hjärta samtidigt som det är så svårt att sörja någon som aldrig fanns. Men jag har rätt att sörja mitt förlorade barn, det barn som aldrig fick finnas. Som jag aldrig kommer att få bära inom mig, känna det växa i min maga. Aldrig få krama om, leka med, baka med...läsa för. Det gör så ont, så ont! Ååååååh mitt barn, vart är du? Varför fick du inte bli till???

Samtidigt har jag haft turen att få två underbara små barn att krama, ge kärlek, busa med och som valt mig som sin mamma, som vill vara här med oss, som är lyckliga och glada.
De behöver en mamma och en pappa, och de har verkligen tagit mig och min man till sina hjärtan. Sina små och vackra barnahjärtan.

De har också varit med om en jävla resa och behövde en familj lika mycket som jag och min man gjorde. Nu har vi funnit varandra, nu är vi en familj.

Men jag tror att tankar snurrar upp mer nu när julen knackar på dörren, den där stora familjehögtiden. Jag tror säkert att mina barn, när de är större, kommer att fundera mycket på hur det skulle ha varit att fira jul med sin biofamilj..samma tankar som jag har. Men jag hoppas att vi kan prata om det då de tankarna dyker upp. Och kunna njuta av det vi faktiskt har tillsammans, göra det bästa av det.

Livet är verkligen inte rättvist, det har jag lärt mig. Kan tycka att det varit väl hårt många gånger. Just nu har jag svårt att känna och se positivt på saker och ting, får kämpa hårt med att se någon slags ljusning.

Tror att eftersom den här tiden för ett år sedan var så otroligt tung, och att det snart är årsdagen av barnens flytt till oss, så snurrar många tankar igång i huvudet på mig. Ja, jag har gått i terapi men det hjälpte föga. Inte alls, faktiskt. Att det redan gått ett år, det kan jag inte förstå!

Får hoppas på att det vänder snart. Vill kunna njuta, känna sann lycka. Ibland kan jag det. När jag vågar tillåta mig att göra det. Önskar jag kunde göra det mer. Mina barn ger mig många anledningar till att känna lycka. Mina fina, goa, fantastiska mirakel! Älskar er så mycket! Men varför denna tomhet?

Kärlek x 2

Barnen på dagis, jag är ledig och ska snart iväg och handla men innan dess tänkte jag skriva några rader. Det var ju ett tag sedan.
Orsaken till min frånvaro har varit att jag inte haft någon skrivarlust överhuvud taget. Jag har formulerat och tänkt på vad jag skulle vilja skriva men aldrig kommit till skott och inte heller haft lust.

Det har varit en tung tid, ända fram till för en månad sedan då jag äntligen kände att det började vända på riktigt! Det är som att mina positiva tankar börjar få komma fram, utan att de negativa slår bort dem på en gång.

Vi har berättat för våra socialarbetare att vi är redo att fylla i papprena nu. De där sista viktiga pappren som tillslut kommer göra dessa barn till våra. Vi vill bara får det klart, och socialarbetarna blev verkligen jätteglada när vi sa det. Som vi har väntat, sa de :) Det var skönt att äntligen fråga efter dessa papper, då rädslan varit alltför stor att klippa navelsträngen med socialarbetarna av olika anledningar.

Jag kan bara förklara denna förändring med att tiden har fått gå och fått göra sitt. Mitt hopp svek mig aldrig, även i mina mest deppiga stunder när jag bara låg i sängen med ångesten som vägrade släppa taget om mig, hade jag ändå hoppet kvar. Hoppet att det en dag skulle bli bättre, att vi skulle känna att vi är en familj. Familjer kan ju se ut på så många olika sätt, eller hur? Och såhär ser vår familj ut nu. Noll gener delar vi med barnen men däremot delar vi samma humor och samma intressen. Det känns viktigare. För hur hade det varit om det var tvärsom? Jaja, ska inte spekulera för mycket i det nu. Hjärnan går på högvarv som det är.

En annan sak som hjälpt är att jag pratat och pratat om mina känslor och tankar med socionomerna och min kära, goa och stöttande familj, med min man och hans familj samt nära vänner. I början var jag rädd att socionomerna skulle ta barnen ifrån mig, helt ärligt. Det var hemskt. Samtidigt ville jag inte ha dem, barnen alltså. Jag ville bara bort från allt. Mitt liv skulle ju inte vara såhär!! Jag skulle ju få föda fram mina barn, mina biologiska barn. En liten mini-jag och sedan en liten mini-han (min man, reds. anm.).

Det har varit svårt att acceptera att livet inte blev som man tänkt. Som det är uttänkt också tror jag om man tänker på "normen". Att jag kanske aldrig kommer få uppleva en graviditet, det är en stor sorg men jag bär inte med den dagligen. En ännu större sorg skulle vara att aldrig ha barn i mitt liv och i mitt hem. Mina barn. Det hade känts tomt och jag misstänker att det skulle innebära en djupare och mer varaktig depression.

Det jag vill meddela hela världen är att jag nu ÄNTLIGEN accepterar dessa två små underverk i mitt liv!! Det är stort att känna så. En himlastormande känsla utan dess like och jag tror att den bara kommer att växa och växa. Jag älskar dem så otroligt mycket och skulle nu aldrig någonsin vilja vara utan dem. Saknar dem nu när de är på dagis, men njuter av min egentid samtidigt. Det ska bli kul att hämta dem i eftermiddag, de blir jätteglada när jag kommer och skriker: MUMMYYYYYYY!!! innan de slänger sig i min famn. Den känslan, just den stunden, är magisk. Sedan springer min son och hämtar väskorna fort som tusan, för då är han redo att åka hem efter en lång och händelserik dag på dagis.

Allt vi redan upplevt tillsammans, fina minnen. Allt vi kommer att få uppleva tillsammans i framtiden. Vi fyra. Min familj. Äntligen!<3 p="">



 

Kär mor har många namn

Jag har tänkt på hur många olika namn jag numera kan titulera mig själv numera:

Småbarnsmamma
Tvillingmamma
Tvåbarnsmamma
Adoptivförälder
Utlandsförälder

och sist men inte minst:

Yummy Mummy (!)

Och jag börjar känna mig ganska glad i att jag är jag och att det blev som det blev. Min historia är värd att dela, aldrig mer kommer jag vara tyst om någonting!!!

Det är bara under de senaste dagarna som jag känner att det börjar vända till det bättre. Jag känner att jag börjar acceptera barnen som mina, att jag är glad att vi har dem. Att jag tror att livet kommer bli bra, vi kommer bli en familj och känna att vi hör samman.
Barnen delar vår humor, vi skrattar gott och hjärtligt varje dag åt tokiga saker. Vi delar minnen av våra resor tillsammans och längtar tillbaka till Isle of Wight och Carlisle.
På tisdag åker vi till Sverige tillsammans, första gången för och med barnen. Barnens första flygresa. Vi kan åka för att passen kom idag efter många månaders väntan. Kommunen som barnen är adopterade ifrån behövde inte bara födelsemammans birth certificate utan även biomormorns dito för att kunna hämta ut passen! Och det var fel certifikat som de fick fram först vilket gjorde att allt förskjuts med dagar. Gissa om vi varit oroliga för att inte kunna åka!

Kan ju säga att ovanstående histoira fick mig att tänka på celebration day, att det nog är dags för oss att fylla i papprena och skicka iväg. De där magiska papprena som kommer och göra att vi går till court och klubban slås och därmed är barnen våra på riktigt och alla socialarbetare försvinner ur våra liv. Nu har vi ändå haft väldigt bra sådana men våra beslut är deras beslut och tvärsom. Vi bestämmer inte fullt ut hur vi vill ha saker och ting, de har alltid ett finger med i spelet.
Vår underbara socialarbetare kommer vi sakna mycket, hon är en stöttepelare. Barnens likaså. Men vi är trötta på dessa besök även om de är trevliga. Det är dags för oss att testa våra vingar på eget bevåg nu. Säga hej då till "de andra". Fira och gå vidare med våra liv. Celebration day. Det är vår tur nu.

Imorgon ska vi börja packa. Sweden here we come!!!!

Nurserydags!

Jahapp, så kom då den dagen när barnen börjar nursery. Pappa körde dem till the nursery i morse och jag tror alla tre var riktigt spända och förväntansfulla! När jag pratade med pappa för ett litet tag sedan sa han att det hade gått riktigt bra, båda två hade sagt hej då innan han sa det. Vår lille pojke sa dock "Daddy, stay!" sekunden senare men accepterade att pappa måste arbeta. Sedan sprang de iväg med de andra barnen och lekte i sanden.

Jag kan ju säga att jag tittar på klockan med jämna mellanrum och undrar när det är dags att åka och hämta dem. Nej, jag kan inte säga att det är för att jag saknar dem då de bara varit borta i två timmar men jag ser fram emot att träffa dem och höra hur det har gått idag.

Jösses så svårt att koncentrera sig på någonting under tiden! Jag ville göra jättemycket under mina första tre timmar i frihet sedan barnen kom, som tillexempel åka till Windsor och gå på en "coffeemorning" på Molton Brown som jag blev inbjuden till. Kändes ju så lockande just då! Men istället åt jag min frukost i lugn och ro, njöt av min kopp kaffe i helhet, utan avbrott i stil med "Mummy, clean hands!", "Mummy, more shreddies!", "Mummy this mummy that gaaaaaaaaaahhhhhh!" och läste lite skvallerblaskor. Ringde mamma och pladdrade bort en hel timme! Sitter nu och bloggar lite och dricker en kopp te och lyssnar på Rolling Stones på radion.

Nästa vecka blir barnens dagar lite längre, så jag måste hitta något spännande att förgylla min tillvaro med under tiden. Ska som sagt kolla upp skrivarkurser på nätet. Kanske Ann Ljungberg har någonting för mig?

Ok, ok nu ska jag erkänna att jag saknar dem. Men bara lite. Pyttelite. På riktigt. Fasen så tyst det är i huset.....

Men jag är ju eeeeeehhh "normal"?!?!?!

Alltså jag har ju länge funderat på hur jag egentligen är funtad. Har tyckt att "alla andra" är så normala och lever "normala och lyckliga liv"!
Varför gör inte jag det? Varför kan inte jag få känna mig lycklig, nöjd och stolt över det jag har och det jag har gjort? För banne mig, jag är aldrig nöjd. Så jag känner att det är dags att ta mig hårt i kragen och se det jag faktiskt gjort och känna stolthet.

En jag känner väldigt väl hade liknande tankar för inte så länge sedan. Hon sa att "Om jag åker till nån fattig by i Afrika och hjälper till där, då minsann kommer jag känna mig fulländad!". Jag påpekade vänligt att hon inte alls behövde känna så, en slant i en "Rädda barnen" bössa eller liknande kan räcka. Hon höll, efter en viss tvekan, med mig.

Vad har jag gjort då? Jobbat som lärare i närmare sju år på olika spännande platser i Sverige. Träffade en engelsman och flyttade till England. Fick jobb på ett slott trots knackig engelska och lyckades avancera uppåt och jobbar numera på ett kontor på samma slott. Träffar kungligheter flera gånger varje år, har fått se världen, adopterat två fina barn och renoverat hus (husrenoveringen har jag dock slutat med nu haha).
Jag har hittat mina intressen i trädgårdsarbete och matlagning, fått igång mitt skrivande på riktigt men vill skriva mer! Min fina man har köpt ett skrivbord till mig som han just nu - i skrivandets stund - sätter ihop i vårt sovrum. Där ska jag barrikadera mig när barnen är på dagis och bara låta fingrarna dansa på tangetbordet och bilda små berättelser. Det är planen iallafall.

Men tillbaks till "normal". Min terapeut sa till mig "Vill du vara normal?". Tusan vilken bra fråga. Svaret är faktiskt nej, jag vill vara galen! Alltså kul galen. Inte sjukt galen. Nej nej. Jag vill hitta mig själv ordentligt och bara vara. Bara vara nöjd.

Så, nu räcker det för idag. God natt!!!

Lite insikter och tacksamhet så här på lördagskvällen

Det skymmer så sakta därute. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på vår lilla, underbara trädgård. Åh, vad jag älskar den! Den är full av hungriga små fåglar på dagarna, som lyckligt pickar i sig fågelfrön som vi lägger ut till dem.

Häromdagen satt en liten babysparv på min pojkes skottkärra och ropade på sin mamma: "Meeeeer mask, mamma!"(bekant, va?). Mamma Sparv kom kvickt med en mask till sin lilla älskling.
Nu, när det skymmer, börjar mina fjärliar få liv. De lyser upp mörkret i grönt, blått, rött och lila. LED. Så vackra!

Jag har läst lite på familjeliv om sorg. Så många olika sorger det finns! Alla människor drabbas av sorg någon gång i livet. Men de sorger som jag kände mest för var de som några tjejer skrev, som hade drabbats av cancer i äggstockarna och det fanns ingenting som kunde göras för att rädda dem. Hur deras magar växte ungefär som att de var gravida, men det var inget litet barn som grodde därinne utan en elak cancersvulst. De tjejer jag läste om hade inte ens hunnit få bli gravida, inte ens fått barn.

Nu blir det lite mörkt här igen, förlåt. Men dessa tjejers historier tog jag till mig på mer än ett sätt. Jag kan ju säga att tårarna rann när jag läste om deras upplevelser och önskar att det fanns något som kan göras för att rädda dem. Så är inte fallet.

Men så for ju tankarna till mitt eget liv. Att jag bär på min egen sorg är ju ingen hemlighet. Den är väldigt tung att bära många gånger och min största önskan är att den bara ska dra dit pepparn växer och lämna mig och oss ifred.

Jag tror att min lille pojke ibland kan känna av att mamma har en sorg, han tittar på mig på ett speciellt sätt när jag känner mig ledsen trots att jag försöker att dölja det och le. Han vet. Han säger ibland saker som får både mig och min man att inse hur mycket han faktiskt förstår. Som "Mummy, stay!". När jag är riktigt nere spelar det inte någon roll det han säger. Men just nu, när jag skriver, betyder det allt! Självklart ska jag stanna! Självklart ska jag ta hand om dig och din syster för alltid, för alltid. Ni är vår familj nu, ni behöver oss lika mycket som vi behöver er.
Åh jag vill bara väcka er just nu och hålla om er lääääääänge! Det skär i mitt hjärta för jag saknar er så, ändå finns ni bara en trappa upp och sover gott i era sängar. Här hör ni hemma, det har min lille pojke sagt till mig. "Me stay here now!".

Det är jobbigt att skriva det här, för jag har jättesvårt att tillåta mig känna såhär mycket. Det gör nästan ont. Det är lättare att hålla tillbaka känslorna och bara göra det man bör, det man ska. Det har att göra med det vi gått igenom, min man och jag. Jag är en känslomänniska och jag var en drömmare. Men när jag föll, landade jag så hårt och gick lite sönder. Så nu skyddar jag mig själv hellre, döljer mina känslor lite mer än vanligt och har blivit mer av en realist på köpet. Det är verkligen inte lika kul, jag är hellre en drömmare.

Men det jag har är, eller var,  ingen självklarhet. Åh, jag vill bara hålla kvar vid den här känslan, denna positiva känsla. Att jag har mina två barn. De är friska och glada. De sjunger och gillar rock'n'roll. De kan säga "raggarbil". Gud så stolt jag är!

De fullkomligt älskar "Story of a Heart" och när vi kör till Tesco (supermarket) lyssnar vi på den varje gång. Vi hinner lyssna på den tre gånger innan vi är framme, så långt är det till vår lokala Tesco. Sen blir det förstås tre gånger till på vägen hem från Tesco. Och jäntan sjunger med, hon snappar upp texter fort som tusan.
Häromdagen sa hon:"Mummy, me singing rock'n'roll!!!" och japp, det gjorde hon. Ahaha, ahaha, baaaaaby I'm all shooked up!

Jag är inte övertygad om att det finns en Gud. Just nu kan jag inte alls tro det för varför vill han se människor lida? Många människor som lider vill göra och har gjort gott, ändå straffas de. Det går inte ihop för mig. Hörru, Herr Gud, jag kräver lite svar här! Var vänlig och mejla eller texta mig snarast! Ring inte för då skulle jag bli lite mer rädd.

Tack på förhand!

En mindre bra dag

Idag var en sån där dag när jag behövde ta fram minnet av den bra dagen vi hade för inte så länge sedan. Det är tungt idag.
Tungt för att känslan av att jag inte kan knyta an till barnen som jag önskar är extra påtaglig. Ingenting speciellt har hänt, men jag tror att det usla vädret och lite PMS är delaktiga i spelet. Min man tog barnen på morgonen och jag hade dem en stund på eftermiddagen då vi fick besök av några goa vänner och min man hade lite jobb att sköta.

Helt plötsligt slår det mig att PMS har en fascinerande stor del i spelet!!Shit,så det kan vara! Kanske jag undermedvetet inbillade mig att jag kanske var gravid, efter den där illamåendehistoiren och så är jag inte det. Allt är liksom som vanligt.

Hur svårt ska det vara att släppa det som varit, att inse fakta och börja blicka framåt? Att bara få njuta av vad jag faktiskt har, att acceptera att livet blev lite annorlunda men bra ändå?

På onsdag ska jag få lite councelling iallafall. Hoppas hoppas att det hjälper! Jag vet ju hur jag vill känna och må, men jag måste få hjälp att bearbeta allt som varit. Läste lite på nätet och tror på post-traumatisk stress och post-placement depression. Sådär vart jag lite amatör psykolog också, känner mig nöjd över min diagnos till mig själv.

Men det är inte totaldepression alltid, det finns många ljuspunkter också. Jag har bara så svårt att se dem och acceptera dem.

Känns som sirap när jag skriver det här, måste kännas som sirap att läsa också.