Irish Blessing
May the road rise to meet you,
May the wind be always at your back.
May the sun shine warm upon your face,
The rains fall soft upon your fields.
And until we meet again,
May God hold you in the palm of his hand.
May God be with you and bless you:
May you see your children's children.
May you be poor in misfortune,
Rich in blessings.
May you know nothing but happiness
From this day forward.
May the road rise up to meet you
May the wind be always at your back
May the warm rays of sun fall upon your home
And may the hand of a friend always be near.
May green be the grass you walk on,
May blue be the skies above you,
May pure be the joys that surround you,
May true be the hearts that love you.
lördag 13 februari 2010
måndag 8 februari 2010
2010:8/2 En bra egenskap
Lisen sitter på kontoret och beställer lite kontorsmaterial till företaget. Det är ett tråkigt arbete men det måste göras förstås.
Hon är nästan klar med beställningen när Inger kommer inrusandes med andan i halsen. Vad har hänt?
"Du ansvarar för parkeringslistan, visst är det så?" slänger hon ur sig. Inget hej eller hur är det. Rakt på sak bara på ett otrevligt vis.
Det finns inte tillräckligt med parkeringsplatser i närheten av jobbet så endel får parkera någon annanstans vissa dagar i veckan men kan då alltså parkera på den närmre parkeringsplatsen andra dagar i veckan. Detta måsta Lisen reda ut varje vecka så det blir rättvist för alla.
"Eeh, ja. Hurså?"säger hon och känner sig ganska irriterad över Ingers burdusa sätt.
" Jag har inte fått någon parkeringsplats vare sig på tisdag, onsdag eller fredag och jag slutar senare än de flesta alltså borde mitt namn stå på listan!" säger hon argt.
"Men ditt namn står på listan. Titta här. Tisdag, Karlsson I, onsdag Karlsson V..förlåt, mitt misstag. Jag måste ha blandat ihop dig med Vera. Men fredag - oj, där står ditt mans namn istället!"
"Ja just det. Hur ska jag då veta att jag kan använda den platsen?"
"Men ni samåker ju varje dag?"
"Det hör inte hit!"
"Va? Ni använder ju samma bil!"
"Det jag menar är att kan du vara så vänlig att skriva mitt namn istället för min mans namn på listan."
"Det ska jag tänka på".
"Ok, tack då", säger hon hastigt och lämnar rummet med snabba små steg.
"Så irriterande", tänker Lisen och undrar varför Inger egentligen var så arg på henne. Det var första gången som hennes namn uteblivit från listan av misstag.
En stund senare kommer en av tjejerna som jobbar på kontoret in till Lisen med en kopp te till henne.
"Åh, tack. Det var snällt av dig!"
"Du, vad sa du egentligen till Inger? Hon var jättearg och gick till chefen".
"Gjorde hon? Jag höll bara med henne och sa att jag ska tänka på att skriva hennes namn på listan och inte hennes mans namn. Och att jag inte ska blanda ihop henne med Vera Karlsson. Inget mer!"
"Så vad klagar hon över då, det verkar ju som att det redan blivit utrett?"
"Säg det, hon har väl en riktigt dålig dag."
"Det är bra underligt ibland. Din egenskap att kunna behålla lugnet & lyssna på henne när hon kom in här och var så arg var inte alls den respons hon förväntade sig. Det gjorde henne ännu argare så därför gick hon till chefen för att få ur sin frustration ordentligt."
"Men så drygt! Jag känner mig så irriterad på henne för det här!"
"Men tänk hur det skulle ha blivit om du hade gett utlopp för din ilska gentemot henne och varit lika tvär tillbaka. Då hade hon haft något att klaga på hos chefen men som det ser ut nu har hon inte ett ordentligt skäl till att klaga. Jag tror inte att han kommer ta någon notis om hennes klagomål."
"Sant. Fika efter jobbet eller?"
"Absolut. Jag bjuder!"
Hon är nästan klar med beställningen när Inger kommer inrusandes med andan i halsen. Vad har hänt?
"Du ansvarar för parkeringslistan, visst är det så?" slänger hon ur sig. Inget hej eller hur är det. Rakt på sak bara på ett otrevligt vis.
Det finns inte tillräckligt med parkeringsplatser i närheten av jobbet så endel får parkera någon annanstans vissa dagar i veckan men kan då alltså parkera på den närmre parkeringsplatsen andra dagar i veckan. Detta måsta Lisen reda ut varje vecka så det blir rättvist för alla.
"Eeh, ja. Hurså?"säger hon och känner sig ganska irriterad över Ingers burdusa sätt.
" Jag har inte fått någon parkeringsplats vare sig på tisdag, onsdag eller fredag och jag slutar senare än de flesta alltså borde mitt namn stå på listan!" säger hon argt.
"Men ditt namn står på listan. Titta här. Tisdag, Karlsson I, onsdag Karlsson V..förlåt, mitt misstag. Jag måste ha blandat ihop dig med Vera. Men fredag - oj, där står ditt mans namn istället!"
"Ja just det. Hur ska jag då veta att jag kan använda den platsen?"
"Men ni samåker ju varje dag?"
"Det hör inte hit!"
"Va? Ni använder ju samma bil!"
"Det jag menar är att kan du vara så vänlig att skriva mitt namn istället för min mans namn på listan."
"Det ska jag tänka på".
"Ok, tack då", säger hon hastigt och lämnar rummet med snabba små steg.
"Så irriterande", tänker Lisen och undrar varför Inger egentligen var så arg på henne. Det var första gången som hennes namn uteblivit från listan av misstag.
En stund senare kommer en av tjejerna som jobbar på kontoret in till Lisen med en kopp te till henne.
"Åh, tack. Det var snällt av dig!"
"Du, vad sa du egentligen till Inger? Hon var jättearg och gick till chefen".
"Gjorde hon? Jag höll bara med henne och sa att jag ska tänka på att skriva hennes namn på listan och inte hennes mans namn. Och att jag inte ska blanda ihop henne med Vera Karlsson. Inget mer!"
"Så vad klagar hon över då, det verkar ju som att det redan blivit utrett?"
"Säg det, hon har väl en riktigt dålig dag."
"Det är bra underligt ibland. Din egenskap att kunna behålla lugnet & lyssna på henne när hon kom in här och var så arg var inte alls den respons hon förväntade sig. Det gjorde henne ännu argare så därför gick hon till chefen för att få ur sin frustration ordentligt."
"Men så drygt! Jag känner mig så irriterad på henne för det här!"
"Men tänk hur det skulle ha blivit om du hade gett utlopp för din ilska gentemot henne och varit lika tvär tillbaka. Då hade hon haft något att klaga på hos chefen men som det ser ut nu har hon inte ett ordentligt skäl till att klaga. Jag tror inte att han kommer ta någon notis om hennes klagomål."
"Sant. Fika efter jobbet eller?"
"Absolut. Jag bjuder!"
torsdag 14 januari 2010
2010:14/1 Om att grubbla
Frida slår sig ner vid datorn beredd att ta del av dagens utmaning på Skrivpuff.
"Om att grubbla" ska hon skriva om idag. Grubbla, ja det är hon bra på.
"Få se nu. Kanske ska jag ta och försöka anknyta detta till boken jag håller på att skriva? Hmmm."
Fridas skrivande tar vid där hon slutade för flera månader sedan. Nu ska här bli en fortsättning!
"Huvudpersonen är lite av en grubblare så jag kan ju skriva lite mer om just det", tänker hon och skriver:
"Vi går sakta tillbaka till logen igen, båda är lika tysta. I ögonvrån kan jag se Elias och annar ett litet blygsamt leende på hans lättar. Mitt hjärta fylls av känslor jag inte visste fanns. Stora och lyckliga känslor.
"Ses vi snart igen, Elin?" frågar Elias och det enda jag kan göra är le och nicka till svar.
"När då?" frågar han och smeker min kind.
"Imorgon. Vid eken. Men nu måste jag skynda mig, jag var ju påväg till Jenny! Vi ses imorgon, Elias!"
"Var rädd om äggen!". Jag hör Elias skratta hjärtligt när jag springer iväg.
När jag kommer fram till Jennys och Hans hus stannar jag till en stund och tittar på det lilla torpet med de grå väggarna, det hus som de ännu kallar hemma. Hur länge till ska de få göra det? När ska de fara? En sorg lägger sig över mig och jag går sakta fram och knackar på dörren.
Det är Hans mor som öppnar dörren.
"Goddag, Elin!".
"Goddag, Fru Andersson. Jag är här med äggen."
"Jaha, tack. Ja, du vill väl tala med Jenny förstår jag. Hon sitter i dagligstugan. Kom in!"
"Tack!"
Jenny sitter vid elden med ryggen mot dörren. Händerna vilar knäna, alldeles stilla. Det blonda håret är uppsatt i en knut i nacken, den vita blusen är alldeles slät och kjolen släpar lite på golvet. Hon verkar sorgsen.
"Jenny...mor min har precis berättat."
Jennys axlar börjar skaka och hon faller i gråt. Jag går fram och omfamnar henne. Hon stryker mig lätt på ryggen.
"Åh, Elin. Det är så svårt! Jag försöker vara stark, men det är svårt. Hans vet ingenting om hur jag känner så snälla säg ingenting till honom. Den här resan är viktig för honom!"
"Och för dig?"
Jenny torkar sina tårar och tittar på mig med sina blå ögon.
"Han är min man". Mer än så säger inte Jenny men jag förstår. "
Där tar det stopp igen. Den kritiska sidan har tagit över och granskar allt hon skrivit och överöser henne med kommentarer som bromsar det kreativa inom henne.
Hela berättelsen hamnar i åter i dvala.
"Det finns en annan bok i mitt huvud också. Det är dags att ge den lite syre - imorgon!", tänker hon innan hon stänger av datorn för den här gången.
"Om att grubbla" ska hon skriva om idag. Grubbla, ja det är hon bra på.
"Få se nu. Kanske ska jag ta och försöka anknyta detta till boken jag håller på att skriva? Hmmm."
Fridas skrivande tar vid där hon slutade för flera månader sedan. Nu ska här bli en fortsättning!
"Huvudpersonen är lite av en grubblare så jag kan ju skriva lite mer om just det", tänker hon och skriver:
"Vi går sakta tillbaka till logen igen, båda är lika tysta. I ögonvrån kan jag se Elias och annar ett litet blygsamt leende på hans lättar. Mitt hjärta fylls av känslor jag inte visste fanns. Stora och lyckliga känslor.
"Ses vi snart igen, Elin?" frågar Elias och det enda jag kan göra är le och nicka till svar.
"När då?" frågar han och smeker min kind.
"Imorgon. Vid eken. Men nu måste jag skynda mig, jag var ju påväg till Jenny! Vi ses imorgon, Elias!"
"Var rädd om äggen!". Jag hör Elias skratta hjärtligt när jag springer iväg.
När jag kommer fram till Jennys och Hans hus stannar jag till en stund och tittar på det lilla torpet med de grå väggarna, det hus som de ännu kallar hemma. Hur länge till ska de få göra det? När ska de fara? En sorg lägger sig över mig och jag går sakta fram och knackar på dörren.
Det är Hans mor som öppnar dörren.
"Goddag, Elin!".
"Goddag, Fru Andersson. Jag är här med äggen."
"Jaha, tack. Ja, du vill väl tala med Jenny förstår jag. Hon sitter i dagligstugan. Kom in!"
"Tack!"
Jenny sitter vid elden med ryggen mot dörren. Händerna vilar knäna, alldeles stilla. Det blonda håret är uppsatt i en knut i nacken, den vita blusen är alldeles slät och kjolen släpar lite på golvet. Hon verkar sorgsen.
"Jenny...mor min har precis berättat."
Jennys axlar börjar skaka och hon faller i gråt. Jag går fram och omfamnar henne. Hon stryker mig lätt på ryggen.
"Åh, Elin. Det är så svårt! Jag försöker vara stark, men det är svårt. Hans vet ingenting om hur jag känner så snälla säg ingenting till honom. Den här resan är viktig för honom!"
"Och för dig?"
Jenny torkar sina tårar och tittar på mig med sina blå ögon.
"Han är min man". Mer än så säger inte Jenny men jag förstår. "
Där tar det stopp igen. Den kritiska sidan har tagit över och granskar allt hon skrivit och överöser henne med kommentarer som bromsar det kreativa inom henne.
Hela berättelsen hamnar i åter i dvala.
"Det finns en annan bok i mitt huvud också. Det är dags att ge den lite syre - imorgon!", tänker hon innan hon stänger av datorn för den här gången.
onsdag 13 januari 2010
2010:13/1 Om att gissa
Frida öppnar persiennerna och tittar ut. Det hon ser kommer som en stor överraskning, allt är inbäddat i ett vitt täcke. Vitt på träden, vitt på marken och vitt på husen.
På väderleksrapporten kvällen innan nämndes eventuell snö, men sannorlikheten var större att det skulle komma regn.
Frida tror inte på väderleksrapporterna längre utan tar dagen som den kommer. Hon brukade vara duktig och lägga fram "kläder efter väder" redan kvällen innan eftersom hon tyckte det var bäst så. Ordning och reda, skönt att slippa riva igenom hela garderoben klockan sex på morgonen för att sedan utbrista:
"Jag har ingenting att ha pååååå mig!" Det skulle bli mindre stress då var tanken.
Den tanken var god men hon fick snart ge sig och helt enkelt ta tjuren vid hornen på morgonen. Varje morgon!
"En dag ska jag vara med på meterologernas gissningstävling på TV4 jag med och jag ska vinna!Så rik jag kommer bli!", tänker hon optimistiskt och tar fram tjocktröjan.
På väderleksrapporten kvällen innan nämndes eventuell snö, men sannorlikheten var större att det skulle komma regn.
Frida tror inte på väderleksrapporterna längre utan tar dagen som den kommer. Hon brukade vara duktig och lägga fram "kläder efter väder" redan kvällen innan eftersom hon tyckte det var bäst så. Ordning och reda, skönt att slippa riva igenom hela garderoben klockan sex på morgonen för att sedan utbrista:
"Jag har ingenting att ha pååååå mig!" Det skulle bli mindre stress då var tanken.
Den tanken var god men hon fick snart ge sig och helt enkelt ta tjuren vid hornen på morgonen. Varje morgon!
"En dag ska jag vara med på meterologernas gissningstävling på TV4 jag med och jag ska vinna!Så rik jag kommer bli!", tänker hon optimistiskt och tar fram tjocktröjan.
tisdag 12 januari 2010
2010:12/1 En Nykomling
Frida känner sig nöjd med det hon presterade igår kväll. Det blev några sidor innan hon slutligen insåg att klockan var alldeles för mycket och att hon bara skulle få fem timmars sömn om hon hade tur.
Det var det värt, tänker hon där hon sitter vid katedern och blickar ut över de fjorton tolvåringarna som har valt "Skrivlust" som tillval och som hon ansvarar för.
De skriver av hjärtans lust och Frida hinner själv skriva ner några tankar till sin egen bok under tiden.
Senare på kvällen, när hon åter är tillbaks vid sin dator, står det still i tankeverksamheten igen. Hur kan hon komma igång med skrivandet? Att bena ut idéerna hon har till sin bok så det blir fler än tio sidor eller vad det nu kan vara.
Så kommer hon på vad en kollega tipsat henne om, att det finns skrivövningar på internet! Vilken bra idé! Frida hittar lappen med sidan som kollegan föreslog och knappar in www.skrivpuff.se på datorn och där, framför ögonen på henne, finns svaret på hennes fråga!
Hon hittar "Dagens Utmaning" som heter "Skriv om en penna". Det låter ju inte klokt, hur trist blir inte det? Men så tar hon en titt i sitt pennställ och ser där en blyertspenna som följt med henne i alla år. Den är fortfarande ovässad och bara rosa, ser nog inte mycket ut för den omedvetne. Men för henne betyder den mycket. Den fick hon nämligen av sin farmor när hon fyllde tio år. Det skulle bli den sista presenten någonsin av farmor Märta, hon gick bort bara några månader senare.
Genast sätter Frida igång att skriva, i ett worddokument, om den rosa pennan, om farmor, om hennes bortgång. Tangentbordet är aldrig stilla, aldrig tyst. Inom henne finns en bottenlös kista som väller fram tankar och ord till Frida, som i sin tur skriver ner vad den inre rösten säger till henne.
Historien blev kanske inte så lång, men betydelsefull.
Sedan är det dags att låta världen få veta vad hon skrivit. Få se nu, hur lägger jag ut detta på Skrivpuff? Hmmm, undrar hur detta funkar? "Lämna din kommentar" verkar ju lovande. Copy and paste. Det här blir fint.
Skriver ordverifiering: aquzta (hur blir dessa ord till egentligen?) men vänta, de andra har ju bloggar! Ahhh, måste skapa en blogg. Och Frida som aldrig tänkt börja blogga i hela sitt liv.
Nu sitter hon där, klickar fram och tillbaka på olika "knappar", skapar webbadress och bloggerkonto. Sådär jag, nu ska här läggas ut en berättelse.
Gör det hon tror är rätt och vips syns hennes namn på Skrivpuff. Men hennes namn är inte blått som de andras utan grått. Det var underligt men tål att undersökas.En annan dag.
Frida är en nykomling i bloggvärlden.
Det var det värt, tänker hon där hon sitter vid katedern och blickar ut över de fjorton tolvåringarna som har valt "Skrivlust" som tillval och som hon ansvarar för.
De skriver av hjärtans lust och Frida hinner själv skriva ner några tankar till sin egen bok under tiden.
Senare på kvällen, när hon åter är tillbaks vid sin dator, står det still i tankeverksamheten igen. Hur kan hon komma igång med skrivandet? Att bena ut idéerna hon har till sin bok så det blir fler än tio sidor eller vad det nu kan vara.
Så kommer hon på vad en kollega tipsat henne om, att det finns skrivövningar på internet! Vilken bra idé! Frida hittar lappen med sidan som kollegan föreslog och knappar in www.skrivpuff.se på datorn och där, framför ögonen på henne, finns svaret på hennes fråga!
Hon hittar "Dagens Utmaning" som heter "Skriv om en penna". Det låter ju inte klokt, hur trist blir inte det? Men så tar hon en titt i sitt pennställ och ser där en blyertspenna som följt med henne i alla år. Den är fortfarande ovässad och bara rosa, ser nog inte mycket ut för den omedvetne. Men för henne betyder den mycket. Den fick hon nämligen av sin farmor när hon fyllde tio år. Det skulle bli den sista presenten någonsin av farmor Märta, hon gick bort bara några månader senare.
Genast sätter Frida igång att skriva, i ett worddokument, om den rosa pennan, om farmor, om hennes bortgång. Tangentbordet är aldrig stilla, aldrig tyst. Inom henne finns en bottenlös kista som väller fram tankar och ord till Frida, som i sin tur skriver ner vad den inre rösten säger till henne.
Historien blev kanske inte så lång, men betydelsefull.
Sedan är det dags att låta världen få veta vad hon skrivit. Få se nu, hur lägger jag ut detta på Skrivpuff? Hmmm, undrar hur detta funkar? "Lämna din kommentar" verkar ju lovande. Copy and paste. Det här blir fint.
Skriver ordverifiering: aquzta (hur blir dessa ord till egentligen?) men vänta, de andra har ju bloggar! Ahhh, måste skapa en blogg. Och Frida som aldrig tänkt börja blogga i hela sitt liv.
Nu sitter hon där, klickar fram och tillbaka på olika "knappar", skapar webbadress och bloggerkonto. Sådär jag, nu ska här läggas ut en berättelse.
Gör det hon tror är rätt och vips syns hennes namn på Skrivpuff. Men hennes namn är inte blått som de andras utan grått. Det var underligt men tål att undersökas.En annan dag.
Frida är en nykomling i bloggvärlden.
måndag 11 januari 2010
2010:11/1 Om att sätta ihop
Frida kommer hem efter en dag på jobbet och känner sig ganska utsliten. "Åh, om jag ändå hade någon som kunde laga middag åt mig så jag slapp göra det själv var eviga dag!", tänker hon och tar en titt i kylskåpet. Vad kan jag laga för gourmetmat idag?
Det blev falukorv. Med pulvermos. Inte den bästa maten kanske men hon känner sig iallafall mätt. Nu står hon med tekoppen i handen och blickar mot sin laptop som står på vardagsrumsbordet. "Du, din jäkel",tänker hon, "idag ska det gå!"
Hon flyttar den från vardagsrummet in till kontoret (som även fungerar som gästrum. För idag ska hon skriva utan att bli distraherad av TV:n. Då kommer det att gå jättebra, det känner hon på sig.
Hon trycker på on-knappen men ingenting händer. Datorn är bara svart.
Frida muttrar högt och ljudligt, dags att leta sladd. Det är inte en stor lägenhet hon bor i men det finns många ställen där den kan ligga. Mitt i allt letande ringer telefonen. Det är mamma som bara vill veta hur hon mår. Och som gärna vill skvallra lite. Eller ganska mycket. I vanliga fall tycker Frida att det är ganska trevligt att prata med sin mamma men de fallen brukar hon inte leta sladd till datorn så hon kan börja skriva på sin bok. Hon skattar och säger "nä" och "oj då" på passande ställen och rusar samtidigt runt i lägenheten på jakt efter sladden.
"Här är den!" utbrister hon plötsligt högt rakt in i örat på stackars mamma.
"Vad i allsin dar..." säger mamma och skrattar till.
"Jag hittade den! Nu kan jag få igång datorn igen och kanske kan jag sätta ihop en berättelse så småningom! Du, kan jag ringa dig imorgon så får vi prata mer? Idag bara måste jag skriva!"
Hon sätter in sladden i datorn och efter ett kort ögonblick börjar den väckas till liv igen. Det här kommer bli en bra skrivarkväll, tänker Frida.
Det blev falukorv. Med pulvermos. Inte den bästa maten kanske men hon känner sig iallafall mätt. Nu står hon med tekoppen i handen och blickar mot sin laptop som står på vardagsrumsbordet. "Du, din jäkel",tänker hon, "idag ska det gå!"
Hon flyttar den från vardagsrummet in till kontoret (som även fungerar som gästrum. För idag ska hon skriva utan att bli distraherad av TV:n. Då kommer det att gå jättebra, det känner hon på sig.
Hon trycker på on-knappen men ingenting händer. Datorn är bara svart.
Frida muttrar högt och ljudligt, dags att leta sladd. Det är inte en stor lägenhet hon bor i men det finns många ställen där den kan ligga. Mitt i allt letande ringer telefonen. Det är mamma som bara vill veta hur hon mår. Och som gärna vill skvallra lite. Eller ganska mycket. I vanliga fall tycker Frida att det är ganska trevligt att prata med sin mamma men de fallen brukar hon inte leta sladd till datorn så hon kan börja skriva på sin bok. Hon skattar och säger "nä" och "oj då" på passande ställen och rusar samtidigt runt i lägenheten på jakt efter sladden.
"Här är den!" utbrister hon plötsligt högt rakt in i örat på stackars mamma.
"Vad i allsin dar..." säger mamma och skrattar till.
"Jag hittade den! Nu kan jag få igång datorn igen och kanske kan jag sätta ihop en berättelse så småningom! Du, kan jag ringa dig imorgon så får vi prata mer? Idag bara måste jag skriva!"
Hon sätter in sladden i datorn och efter ett kort ögonblick börjar den väckas till liv igen. Det här kommer bli en bra skrivarkväll, tänker Frida.
söndag 10 januari 2010
Ny på bloggen
Har precis ätit middag och försöker få detta bloggelände att fungera. Skam den som ger sig, snart är jag ute i bloggvärlden jag med! Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
