2010:14/1 Om att grubbla

Frida slår sig ner vid datorn beredd att ta del av dagens utmaning på Skrivpuff.
"Om att grubbla" ska hon skriva om idag. Grubbla, ja det är hon bra på.
"Få se nu. Kanske ska jag ta och försöka anknyta detta till boken jag håller på att skriva? Hmmm."

Fridas skrivande tar vid där hon slutade för flera månader sedan. Nu ska här bli en fortsättning!
"Huvudpersonen är lite av en grubblare så jag kan ju skriva lite mer om just det", tänker hon och skriver:

"Vi går sakta tillbaka till logen igen, båda är lika tysta. I ögonvrån kan jag se Elias och annar ett litet blygsamt leende på hans lättar. Mitt hjärta fylls av känslor jag inte visste fanns. Stora och lyckliga känslor.

"Ses vi snart igen, Elin?" frågar Elias och det enda jag kan göra är le och nicka till svar.
"När då?" frågar han och smeker min kind.
"Imorgon. Vid eken. Men nu måste jag skynda mig, jag var ju påväg till Jenny! Vi ses imorgon, Elias!"
"Var rädd om äggen!". Jag hör Elias skratta hjärtligt när jag springer iväg.

När jag kommer fram till Jennys och Hans hus stannar jag till en stund och tittar på det lilla torpet med de grå väggarna, det hus som de ännu kallar hemma. Hur länge till ska de få göra det? När ska de fara? En sorg lägger sig över mig och jag går sakta fram och knackar på dörren.

Det är Hans mor som öppnar dörren.
"Goddag, Elin!".
"Goddag, Fru Andersson. Jag är här med äggen."
"Jaha, tack. Ja, du vill väl tala med Jenny förstår jag. Hon sitter i dagligstugan. Kom in!"
"Tack!"

Jenny sitter vid elden med ryggen mot dörren. Händerna vilar knäna, alldeles stilla. Det blonda håret är uppsatt i en knut i nacken, den vita blusen är alldeles slät och kjolen släpar lite på golvet. Hon verkar sorgsen.
"Jenny...mor min har precis berättat."
Jennys axlar börjar skaka och hon faller i gråt. Jag går fram och omfamnar henne. Hon stryker mig lätt på ryggen.

"Åh, Elin. Det är så svårt! Jag försöker vara stark, men det är svårt. Hans vet ingenting om hur jag känner så snälla säg ingenting till honom. Den här resan är viktig för honom!"

"Och för dig?"

Jenny torkar sina tårar och tittar på mig med sina blå ögon.

"Han är min man". Mer än så säger inte Jenny men jag förstår. "

Där tar det stopp igen. Den kritiska sidan har tagit över och granskar allt hon skrivit och överöser henne med kommentarer som bromsar det kreativa inom henne.
Hela berättelsen hamnar i åter i dvala.

"Det finns en annan bok i mitt huvud också. Det är dags att ge den lite syre - imorgon!", tänker hon innan hon stänger av datorn för den här gången.