Tomheten inom mig

Idag sörjer jag mitt biobarn igen. Det har grott under ytan länge men idag av någon anledning är det extra påtagligt.
Hur skulle du ha sett ut? Skulle du ha haft långt, blondt och rakt hår som mig? Eller lite vågigt som din far? Skulle du se mer hur som mig eller som honom?
Vad skulle vi ha gjort tillsammans idag? Hur skulle det vara att få fira jul med dig?
Åh, vad jag saknar dig! Det skär i mitt hjärta samtidigt som det är så svårt att sörja någon som aldrig fanns. Men jag har rätt att sörja mitt förlorade barn, det barn som aldrig fick finnas. Som jag aldrig kommer att få bära inom mig, känna det växa i min maga. Aldrig få krama om, leka med, baka med...läsa för. Det gör så ont, så ont! Ååååååh mitt barn, vart är du? Varför fick du inte bli till???

Samtidigt har jag haft turen att få två underbara små barn att krama, ge kärlek, busa med och som valt mig som sin mamma, som vill vara här med oss, som är lyckliga och glada.
De behöver en mamma och en pappa, och de har verkligen tagit mig och min man till sina hjärtan. Sina små och vackra barnahjärtan.

De har också varit med om en jävla resa och behövde en familj lika mycket som jag och min man gjorde. Nu har vi funnit varandra, nu är vi en familj.

Men jag tror att tankar snurrar upp mer nu när julen knackar på dörren, den där stora familjehögtiden. Jag tror säkert att mina barn, när de är större, kommer att fundera mycket på hur det skulle ha varit att fira jul med sin biofamilj..samma tankar som jag har. Men jag hoppas att vi kan prata om det då de tankarna dyker upp. Och kunna njuta av det vi faktiskt har tillsammans, göra det bästa av det.

Livet är verkligen inte rättvist, det har jag lärt mig. Kan tycka att det varit väl hårt många gånger. Just nu har jag svårt att känna och se positivt på saker och ting, får kämpa hårt med att se någon slags ljusning.

Tror att eftersom den här tiden för ett år sedan var så otroligt tung, och att det snart är årsdagen av barnens flytt till oss, så snurrar många tankar igång i huvudet på mig. Ja, jag har gått i terapi men det hjälpte föga. Inte alls, faktiskt. Att det redan gått ett år, det kan jag inte förstå!

Får hoppas på att det vänder snart. Vill kunna njuta, känna sann lycka. Ibland kan jag det. När jag vågar tillåta mig att göra det. Önskar jag kunde göra det mer. Mina barn ger mig många anledningar till att känna lycka. Mina fina, goa, fantastiska mirakel! Älskar er så mycket! Men varför denna tomhet?