Ida Matsson

Jag ska berätta om en kvinna jag en gång bodde nära, en mycket vacker och ljus kvinna vid namn Ida Matsson. Hon föddes i en mycket liten by i Lappland, Lomträsk var dess namn. Men namnet är nog inte känt hos många människor kan jag tro.

Trots sin ringa ålder på 32 år hade denna kvinna inte fött mindre än åtta barn varav två tvillingpar. De första barnen såg världens ljus då Ida endast var sexton år gammal.
Barnens far var minst dubbelt, om inte tre gånger så gammal som Ida. Ingen vet vem han var. Han försvann en kall och dimmig junimorgon innan Ida ens hunnut mjölka första kon. Ida stod då ensam med två små dibarn och en stor gård att sköta. Detta var inte hållbart i längden, det insåg Ida snart. Hon tog jobb som sierska. Inte för att hon på något vis var synsk eller för att hon trodde på sådand hokus pokus, utan för att andra trodde på sådant så starkt att de vallfärdade till henne för att få sin framtid spådd eller för att få de rätta numren till lottoraden. För detta humbug betalade de mer än Ida egentligen behövde.
Visst, hon fick bidrag från socialen också och hade lite pengar kvar av arvet efter hennes föräldrar. Men nu drygades kassan ut ytterligare och hon kunde ha kvar sina tre älskade kor också, Elände, Fara och Färde.

En dag kom en mörk och stilig man på besök hos Ida. Jag såg honom gå fram till henne där hon satt i dörröppningen och gav sina barn bröstet. Det har pratats om att han ville hjälpa henne att få ett drägligt liv, ett liv som hans hustru.
Jag har funderat mycket på hur drägligt hennes liv egentligen blev, han var inte särskilt snäll mot henne. Hon var endast arton år gammal då hon blev hans maka och strax därefter föddes ytterligare ett tvillingpar, två välskapta gossar. Fadern var alltid hemma men han sågs aldrig till. Ida däremot fick springa mellan vaggorna och korna.

En morgon såg jag Ida gå ut i ladugården med en bössa i högsta hugg.
"Nu har hon gett upp, nu har hon ihjäl sig!", minns jag att jag tänkte.
Men det Ida gjorde var att skjuta Elände, Fara och Färde. Sedan rusade hon in i huset och skrek till sin karl:
"Nu du, nu har vi inga olyckor kvar. Nu ska jag endast ägna min tid åt dig och barnen. Hoppas du är nöjd nu, ditt kräk!".

Ytterligare fyra barn senare ryktades det om att Ida slängt ut karln och kastat både ring och kavel efter honom när han förskrämd rusade ut ur huset. Jag såg det inte själv, trots att jag ofta satt vid köksfönstret och tittade mot huset där den underliga Ida bodde. Ja, jag hade inte min TV på under de år då jag hade Ida som granne. Hennes liv var som en enda stor såpa, kanske lite väl häftig för en gammal man som jag.

Barnen växte upp fortare än man hann blinka. De två äldsta flickorna flyttade från modern och den lilla lappländska byn när de var femton år. De skulle till Stockholm och studera, sa de. Jag vet inte om de någonsin hörde av sig till Ida igen.

Ida hade vunnit några tusen på en trisslott och köpte för pengarna några dataspel. Hon blev mer och mer förtjust i dessa spel och blev så småningom beroende av dem. Men hon misskötte aldrig de sina, trots att hennes beroende var nästintillt sjukligt.
Hade det inte varit för att den yngsta dottern skulle på klassfest och Ida skulle ansvara för musike, hade hon aldrig fastnat för discodans. Ida dansade runt i gymnastiksalen så häftigt att hon måste springa till toaletten för att kräkas. Jag har hört talas av detta från mitt barnbarn, som gick i samma skola som dottern.
Dataspelen övergavs snabbt till barnens stora glädje eftersom Ida numera endast ägnade sig åt discodans. Mest av allt lockade det stora hotellet inne i samhället, du vet, där de också har discodans. Barnen fick klara sig själva dessvärre men jag vet att Ida älskade sina barn och gjorde allt hon kunde för dem.

För några år sedan läste jag i tidningen om Ida. Det stod att hon hittats död på sin kammare, dödad av ett skott rakt igenom hjärtat. Hon var endast trettiotvå år gammal då hon lämnade jordelivet. Hon efterlämnade sina åtta barn och gården, som hunnit bli rätt så sliten efter alla år den stora familjen bodde där.
Än idag är det ingen som vet vem mördaren är, han är fortfarande på fri fot. Men jag vet. Jag såg. Min blygsel hindrar mig dock från att kontakta polisen. Det skulle bli sådant ståhej och jag vill inte stå i något rampljus och bli förhörd. Jag är gammal nu och har inte långt kvar. Min sista tid på jorden ska jag tillbringa i min soffa framför TV:n och titta på alla såpor som den har att visa!