Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

...och någonting oväntat sker.

Idag var en sådan dag. Min älskade morfar gick bort i morse. Min fina, goa, snälla, omtänksamma, smarta och roliga morfar. Du fattas mig, du fattas oss!

Mamma ringde i morse för att berätta vad som hänt, att morfar somnat in. Vi hade ju varit medvetna om att det snart skulle ske, men ändå, när det skedde, kom det nästan som en chock. Att han inte finns längre går inte att begripa.
Det blev en tung dag förstås, men jag pratade med mamma många gånger och förstås min man och systrar. Det är tur man har en familj som står en så nära, att vi kan stötta varann i alla tider. Jag jobbade idag, kände att det var bättre att vara med mina fina kollegor än ensam hemma då barnen går i skolan och mannen jobbar. Morgonen var jättetung, men jag tog med mig ett kort på morfar som jag tittade på då och då, ett kort där han är kanske 40 år och har precis skjutit två gäss. Han ser stolt och stilig ut på det kortet. Så minns jag min morfar. Han har gjort allt. Varit jägare, slaktare, husbyggare, ingenjör, trädhuggare, flottare, bilmekaniker, frisör(!) mm mm.

Busig var han också, till tusen. Många gånger fick man skratta när han eller mormor berättade om hans påhitt.
Jag minns särskilt en gång då vi hade lagt ut gäddsaxar, och lyckats få upp ett flertal gäddor (det var fantastiskt spännande). Vi rensade gäddorna i garaget på andra sidan lilla vägen, mittemot huset. Köksfönstret vette mot garaget och morfar sa att vi hänger upp gäddans huvud med inälvorna hängandes från det i granen, så ser vi vad mormor säger. Oj, vilka bannor han fick av henne!!!
Han visade oss Laver, den "moderna byn" som försvann. Där var han en midsommar med några kompisar och flirtade lite med tjejerna.

Men den bästa tjejen hittade han i Lomträsk. Min älskade mormor. Den historen berättar jag en annan gång. Tänk så tacksam jag är att det blev just de två!
Även om vi bodde så långt bort från varann så träffades vi en till två gånger om året. Mamma, pappa, jag och mina två systrar åkte de ca 100 milen upp dit, vid påsk och/eller på sommaren. Tolv timmars bilresa enkel väg, förstås med en del stopp för förtäring etc. Men vi gjorde det! Och vi såg alltid fram emot det. Upp supertidigt på morgonen, packa in väskorna i bilen och så åkte vi.
Träsmak i röven lärde vi oss tidigt vad det var, men vi klagade sällan . Vi ville bara fram. Vilka härliga semestrar vi hade där! Skidåkning i stora skogar, skoteråkning, pimlade ofta i stora gäng, solning på renskinn, grillning av falukorv, kokaffe, torkat renkött, mormors underbara mat efter en lång skotertur. Midnattsol, mygg, långa bilturer, renar, sommarfiske...

När jag blev äldre tog jag ibland med mig vänner dit också på semestern. Ibland åkte vi dit med tåg, ibland flög vi dit. Ett år bodde jag där med min dåvarande pojkvän. Jag ville vara nära mormor och morfar, kunna åka till dem en vanlig söndag på söndagsmiddag. Det är jag så glad för att jag gjorde.
Trots avståndet hade jag god kontakt med mina morföräldrar. De sa alltid att trots att vi inte ses så ofta så finns vi i varandras tankar. Så är det än.

Morfar, du är älskad och saknad av oss. I mina tankar är du och mormor återingen hemma i erat fina hus som du byggde. Du ligger i soffan i köket och läser tidningen, mormor pysslar om sina begonior eller syr. Ni skrattar ofta, era smittande skratt. Ibland spelar du på din orgel. Ibland sjunger jag och mina systrar när du spelar, "Små nära ting" tillexempel.

Nu är du återingen tillsammans med din kära, som hon har väntat på dig! Och som du har längtat efter henne! Nu får ni rå om varandra igen, riktigt ordentligt. Vi saknar er så mycket men vi vet att ni har det bra. Vi älskar er!!!!!

A beautiful poem

Not flesh of my flesh, Nor bone of my bone,
But still miraculously my own.
Never forget for a single minute,
You didn't grow under my heart - but in it

Author: Fleur Conkling Heylinger

(Thank you to our friend Susanne for sharing it with us)

CELEBRATION DAY, AUGUST 2014

This one of the most important day in our lives! Every time I think about it, I feel happy, I feel that we did the right thing after all. Our children are now ours, forever and ever. And it is wonderful to be able to say that we are P&C's forever family! I could not really do that until the celebration day.

Granny and Grandad had bought some lovely new clothes for the children, an cool shirt for C and a pretty pink and blue dress with flamingos and a pink belt for P. I remember when P put her dress on, and I helped her with the button on the back. She said she felt so pretty in the dress - and oh, that she was! I did her hair too, and thought to myself that next time it will be just me and her like that will probably be at her own wedding day (if she decides that she want to get married of course). It was very special. She also wore her "ballerina shoes", just black shoes which are very pretty...she wants to wear them when she is off to ballet class apparently (must buy new ones as they are much loved and it shows).

All four of us set off to the Court, together two set of proud and excited Grandparents and one auntie feeling the same. It was a bit nerveracking as we did not really know what to expect, the word court is a bit serious anyway, but the word Celebration day made it less so.

Our lovely and fantastic socialworker came too, but the kids socialworker could not make it unfortunatley. Well, she will visit us sometime soon anyway which we are looking forward too. We had such lovely socialworkers and admire their job very much.

We were directed to a waiting room where we were just waiting around and wondering what was going to happen next. P got a bit anxious but Daddy held her and she soon calmed down. C was all smiley and happy.

Then we got invited to the courtroom. Me, Matthew and the kids sat in the front row and our loved ones in the row behind us. The Judge turned up, all dressed traditionally with a wig. Our fantastic parents was on their way to stand up for the Judge (as they had seen in movies etc), but the Judge turned out to have a fantastic sense of humour and said that it is way too much hard work, and it is not that kind of court anyway. It is a Celebration day!We all relaxed immediately!

The Judge asked us a few questions, one of them being who is the oldest of the two and how do the children get on with their Swedish. Regarding the Swedish, they are brilliant! C even thought the Judge a few Swedish words, like Hej and Hej då!
He then gave us a Certificate, where it says "In the Family Court at *place*, the Adoption and Children Act 2002, August 2014, *our childrens names and dates when they were born* was adopted by *mine and my husband's names*, signed by His Honour Judge. That was an amazing moment and the love I felt, and feel, for our two little ones made my heart almost burst with happiness!!

Lots of family photos was taken of course after this, all happy and feeling that we so belong together forever and ever.
The kids then got to choose a soft toy as to remember the day by, and also to try the Judge's chair and wig!Turned out they were not the onely ones as we got some photos of my husband in the same chair and wig too, and myself! Oh, and the grandparents and auntie too. Whilst all that was taking place, the kids and the Judge sat down on some chairs in the back of the room, resting. They were so quiet but the others certaintly wasn't! Made me laugh so much!

Our socialworker gave the children some nice gifts and cards before she had to leave the party, and the rest of us made our way home for a bbq. We had some nice gifts waiting for the kids in the garden, a trampoline and a swing.

My husband and I gave the kids some cards too, one which says "All you need is love" on the front and inside I wrote:
To our fantastic daughter, *her names*, on our Celebration Day *date*¨;
We can not believe that you came home to us o year and a half ago - time flies! And what an amazing time we have had together, as a family. It is certainly something to celebrate. our family! Mamma and Daddy love you so very much and we look forward to an exciting future together with you and C.
Lots of love and cuddles, Mamma and Daddy XXXX

The other one reads:"Live your Dreams"on the front and inside i wrote:
To our fantastic son, *his names*, on our Celebration Day *date*¨;
What a journey it has been for all of us, but we found eachother at last! Today, we are celebration that we are a family, wow, what an amazing thing to celebrate! Mamma and Daddy love you so very much and we look forward to an exiting future together with you and P. Lots of love and cuddles, Mamma and Daddy XXXX

Had this day happened any earlier in our lives together, it would have been a completely different story. We decided to wait until we were ready, as this is a day for the whole family to enjoy. And we sure did! We have got so much to look forward too, and we just love and treasure every moment together now. Every single moment. Even when P is singing "Let it go" from "Frozen" at 3am, in her bed. Loud and clear. She did put up a show. And it was amazing!

Mamma and Daddy are so happy and lucky that we found you, and that you took us to your hearts too. A rough journey, turning out to be something very special. I don't know what I would have done if we did not have you, in our lives, right now! <3 p="">













 

Tomheten inom mig

Idag sörjer jag mitt biobarn igen. Det har grott under ytan länge men idag av någon anledning är det extra påtagligt.
Hur skulle du ha sett ut? Skulle du ha haft långt, blondt och rakt hår som mig? Eller lite vågigt som din far? Skulle du se mer hur som mig eller som honom?
Vad skulle vi ha gjort tillsammans idag? Hur skulle det vara att få fira jul med dig?
Åh, vad jag saknar dig! Det skär i mitt hjärta samtidigt som det är så svårt att sörja någon som aldrig fanns. Men jag har rätt att sörja mitt förlorade barn, det barn som aldrig fick finnas. Som jag aldrig kommer att få bära inom mig, känna det växa i min maga. Aldrig få krama om, leka med, baka med...läsa för. Det gör så ont, så ont! Ååååååh mitt barn, vart är du? Varför fick du inte bli till???

Samtidigt har jag haft turen att få två underbara små barn att krama, ge kärlek, busa med och som valt mig som sin mamma, som vill vara här med oss, som är lyckliga och glada.
De behöver en mamma och en pappa, och de har verkligen tagit mig och min man till sina hjärtan. Sina små och vackra barnahjärtan.

De har också varit med om en jävla resa och behövde en familj lika mycket som jag och min man gjorde. Nu har vi funnit varandra, nu är vi en familj.

Men jag tror att tankar snurrar upp mer nu när julen knackar på dörren, den där stora familjehögtiden. Jag tror säkert att mina barn, när de är större, kommer att fundera mycket på hur det skulle ha varit att fira jul med sin biofamilj..samma tankar som jag har. Men jag hoppas att vi kan prata om det då de tankarna dyker upp. Och kunna njuta av det vi faktiskt har tillsammans, göra det bästa av det.

Livet är verkligen inte rättvist, det har jag lärt mig. Kan tycka att det varit väl hårt många gånger. Just nu har jag svårt att känna och se positivt på saker och ting, får kämpa hårt med att se någon slags ljusning.

Tror att eftersom den här tiden för ett år sedan var så otroligt tung, och att det snart är årsdagen av barnens flytt till oss, så snurrar många tankar igång i huvudet på mig. Ja, jag har gått i terapi men det hjälpte föga. Inte alls, faktiskt. Att det redan gått ett år, det kan jag inte förstå!

Får hoppas på att det vänder snart. Vill kunna njuta, känna sann lycka. Ibland kan jag det. När jag vågar tillåta mig att göra det. Önskar jag kunde göra det mer. Mina barn ger mig många anledningar till att känna lycka. Mina fina, goa, fantastiska mirakel! Älskar er så mycket! Men varför denna tomhet?

Kärlek x 2

Barnen på dagis, jag är ledig och ska snart iväg och handla men innan dess tänkte jag skriva några rader. Det var ju ett tag sedan.
Orsaken till min frånvaro har varit att jag inte haft någon skrivarlust överhuvud taget. Jag har formulerat och tänkt på vad jag skulle vilja skriva men aldrig kommit till skott och inte heller haft lust.

Det har varit en tung tid, ända fram till för en månad sedan då jag äntligen kände att det började vända på riktigt! Det är som att mina positiva tankar börjar få komma fram, utan att de negativa slår bort dem på en gång.

Vi har berättat för våra socialarbetare att vi är redo att fylla i papprena nu. De där sista viktiga pappren som tillslut kommer göra dessa barn till våra. Vi vill bara får det klart, och socialarbetarna blev verkligen jätteglada när vi sa det. Som vi har väntat, sa de :) Det var skönt att äntligen fråga efter dessa papper, då rädslan varit alltför stor att klippa navelsträngen med socialarbetarna av olika anledningar.

Jag kan bara förklara denna förändring med att tiden har fått gå och fått göra sitt. Mitt hopp svek mig aldrig, även i mina mest deppiga stunder när jag bara låg i sängen med ångesten som vägrade släppa taget om mig, hade jag ändå hoppet kvar. Hoppet att det en dag skulle bli bättre, att vi skulle känna att vi är en familj. Familjer kan ju se ut på så många olika sätt, eller hur? Och såhär ser vår familj ut nu. Noll gener delar vi med barnen men däremot delar vi samma humor och samma intressen. Det känns viktigare. För hur hade det varit om det var tvärsom? Jaja, ska inte spekulera för mycket i det nu. Hjärnan går på högvarv som det är.

En annan sak som hjälpt är att jag pratat och pratat om mina känslor och tankar med socionomerna och min kära, goa och stöttande familj, med min man och hans familj samt nära vänner. I början var jag rädd att socionomerna skulle ta barnen ifrån mig, helt ärligt. Det var hemskt. Samtidigt ville jag inte ha dem, barnen alltså. Jag ville bara bort från allt. Mitt liv skulle ju inte vara såhär!! Jag skulle ju få föda fram mina barn, mina biologiska barn. En liten mini-jag och sedan en liten mini-han (min man, reds. anm.).

Det har varit svårt att acceptera att livet inte blev som man tänkt. Som det är uttänkt också tror jag om man tänker på "normen". Att jag kanske aldrig kommer få uppleva en graviditet, det är en stor sorg men jag bär inte med den dagligen. En ännu större sorg skulle vara att aldrig ha barn i mitt liv och i mitt hem. Mina barn. Det hade känts tomt och jag misstänker att det skulle innebära en djupare och mer varaktig depression.

Det jag vill meddela hela världen är att jag nu ÄNTLIGEN accepterar dessa två små underverk i mitt liv!! Det är stort att känna så. En himlastormande känsla utan dess like och jag tror att den bara kommer att växa och växa. Jag älskar dem så otroligt mycket och skulle nu aldrig någonsin vilja vara utan dem. Saknar dem nu när de är på dagis, men njuter av min egentid samtidigt. Det ska bli kul att hämta dem i eftermiddag, de blir jätteglada när jag kommer och skriker: MUMMYYYYYYY!!! innan de slänger sig i min famn. Den känslan, just den stunden, är magisk. Sedan springer min son och hämtar väskorna fort som tusan, för då är han redo att åka hem efter en lång och händelserik dag på dagis.

Allt vi redan upplevt tillsammans, fina minnen. Allt vi kommer att få uppleva tillsammans i framtiden. Vi fyra. Min familj. Äntligen!<3 p="">



 

Kär mor har många namn

Jag har tänkt på hur många olika namn jag numera kan titulera mig själv numera:

Småbarnsmamma
Tvillingmamma
Tvåbarnsmamma
Adoptivförälder
Utlandsförälder

och sist men inte minst:

Yummy Mummy (!)

Och jag börjar känna mig ganska glad i att jag är jag och att det blev som det blev. Min historia är värd att dela, aldrig mer kommer jag vara tyst om någonting!!!

Det är bara under de senaste dagarna som jag känner att det börjar vända till det bättre. Jag känner att jag börjar acceptera barnen som mina, att jag är glad att vi har dem. Att jag tror att livet kommer bli bra, vi kommer bli en familj och känna att vi hör samman.
Barnen delar vår humor, vi skrattar gott och hjärtligt varje dag åt tokiga saker. Vi delar minnen av våra resor tillsammans och längtar tillbaka till Isle of Wight och Carlisle.
På tisdag åker vi till Sverige tillsammans, första gången för och med barnen. Barnens första flygresa. Vi kan åka för att passen kom idag efter många månaders väntan. Kommunen som barnen är adopterade ifrån behövde inte bara födelsemammans birth certificate utan även biomormorns dito för att kunna hämta ut passen! Och det var fel certifikat som de fick fram först vilket gjorde att allt förskjuts med dagar. Gissa om vi varit oroliga för att inte kunna åka!

Kan ju säga att ovanstående histoira fick mig att tänka på celebration day, att det nog är dags för oss att fylla i papprena och skicka iväg. De där magiska papprena som kommer och göra att vi går till court och klubban slås och därmed är barnen våra på riktigt och alla socialarbetare försvinner ur våra liv. Nu har vi ändå haft väldigt bra sådana men våra beslut är deras beslut och tvärsom. Vi bestämmer inte fullt ut hur vi vill ha saker och ting, de har alltid ett finger med i spelet.
Vår underbara socialarbetare kommer vi sakna mycket, hon är en stöttepelare. Barnens likaså. Men vi är trötta på dessa besök även om de är trevliga. Det är dags för oss att testa våra vingar på eget bevåg nu. Säga hej då till "de andra". Fira och gå vidare med våra liv. Celebration day. Det är vår tur nu.

Imorgon ska vi börja packa. Sweden here we come!!!!

Nurserydags!

Jahapp, så kom då den dagen när barnen börjar nursery. Pappa körde dem till the nursery i morse och jag tror alla tre var riktigt spända och förväntansfulla! När jag pratade med pappa för ett litet tag sedan sa han att det hade gått riktigt bra, båda två hade sagt hej då innan han sa det. Vår lille pojke sa dock "Daddy, stay!" sekunden senare men accepterade att pappa måste arbeta. Sedan sprang de iväg med de andra barnen och lekte i sanden.

Jag kan ju säga att jag tittar på klockan med jämna mellanrum och undrar när det är dags att åka och hämta dem. Nej, jag kan inte säga att det är för att jag saknar dem då de bara varit borta i två timmar men jag ser fram emot att träffa dem och höra hur det har gått idag.

Jösses så svårt att koncentrera sig på någonting under tiden! Jag ville göra jättemycket under mina första tre timmar i frihet sedan barnen kom, som tillexempel åka till Windsor och gå på en "coffeemorning" på Molton Brown som jag blev inbjuden till. Kändes ju så lockande just då! Men istället åt jag min frukost i lugn och ro, njöt av min kopp kaffe i helhet, utan avbrott i stil med "Mummy, clean hands!", "Mummy, more shreddies!", "Mummy this mummy that gaaaaaaaaaahhhhhh!" och läste lite skvallerblaskor. Ringde mamma och pladdrade bort en hel timme! Sitter nu och bloggar lite och dricker en kopp te och lyssnar på Rolling Stones på radion.

Nästa vecka blir barnens dagar lite längre, så jag måste hitta något spännande att förgylla min tillvaro med under tiden. Ska som sagt kolla upp skrivarkurser på nätet. Kanske Ann Ljungberg har någonting för mig?

Ok, ok nu ska jag erkänna att jag saknar dem. Men bara lite. Pyttelite. På riktigt. Fasen så tyst det är i huset.....